Tänk, att jag kan?

För ganska många dagar sedan vi fick en femliters hink med små plommon. Märk väl att det var plommon, inte krikon. Jag vet skillnaden på smaken, men jag kan inte skilja dem åt på utseendet.

Nåväl, vi har ätit lite av dem, men största delen fanns kvar, och i morse slog mig tanken: Det här går inte väl, de kommer att börja mögla. Nu måste något göras.

Då hustrun for iväg för att dra en Seniorgympa sköljde jag frukterna, plockade bort dem som hade spruckit och blivit misstänkt mjuka, och satte de kuranta plommonen i en stor kastrull. Där fick de puttra på svag värme i minst en timme.

Jag hade väntat mig att kärnorna skulle flyta upp till ytan, så fungerar det med krikon, men icke. Plommonkärnor är tydligen tyngre, de stannade kvar nere i fruktmassan. Det löste jag så, att jag öste upp lite åt gången i ett durkslag av plast. Där rörde jag om med en rundbottnad förläggare tills bara kärnorna och lite skalrester återstod. Fruktköttet rann ner i kastrullen under durkslaget.

DSCN6630 (800x712)

Det låter kanske jobbigt, men det var det inte alls. Och slutresultatet var jag nöjd med: Sex burkar lämpligt söt plommonmarmelad!

Annonser

Glädjen och sorgen de vandra…

Hösten är en vemodig tid, åtminstone för mig. Nu far värmen sin kos. Tjugogradig värme i september är inte alls lika varm som samma temperatur i juli. Och nätterna har blivit mörka och riktigt svala. Senaste natt hade vi + 5°, och denna natt ser ut att bli likadan.

Fem grader ute. Det betyder att jag måste elda i växthuset för att hålla värmen vid minst tolv grader inne. Det är nästan som att ha en baby, jag skall upp var tredje timme för att mata elden. Tur att prognosen säger att det skall bli varmare på nätterna efter denna. Annars hade jag fått överväga att avsluta odlandet för i år.

En mera oväntad sorg är hustruns bil. På den gick växlarna plötsligt i olag. Nu har jag den på svågerns servicebrygga för att komma åt det förmodade felet underifrån. Underligt är det, minsann. Då jag tar loss staget mellan växelspak och växellåda går det hur lätt som helst att växla med fingrarna. Sätter jag fast staget sitter allt som berget, ingen växel går i! Orsaken till det är väl att staget nu är nästan två cm för kort, men hur det har blivit så är en gåta. Nu har vi stått där tre karlar och tittat och funderat, sett på varandra, och hjälpts åt att se dumma ut. Vi förstår inte…

Hustrun är inte glad, inte jag heller. Nu är det redan den tredje Nissan Sunny som sviker oss. Den här köpte vi bara för att karossen verkligen var rostfri. För att tekniken skulle fallera kände vi inga större farhågor. Men så blev det. En tröst är det i alla fall att säljaren erbjudit sig att köpa den tillbaka av fruktan för att vi annars skall skrota en riktig pärla.

DSCN6628 (637x800)

Tillbaka till växtligheten. I kväll tog jag in den stora pelargonen ur växthuset. Där såg den stor ut, inne i vårt kök ser den enorm ut. Här får den blomma till innan den hängs på vinterförvaring i den svala Lillstugan.

Herren gav — och Herren tog

Jag gjorde som Noa, jag planterade vin. Han satte sina plantor i det fria medan jag planterade mina i växthuset. De växte fint den första sommaren, men vintern blev för mycket för dem. De frös bort.

Skam den som ger sig. Jag planterade en ny omgång, nu av samma sort som de vi har ute vid söderväggen. De klarade sin första vinter med glans. De sköt snabbt skott och blommade rikligt. Min realism sade att det kan inte bli frukt ens av hälften av blomklasarna. Men där fick jag en grundlig bakläxa, det växte ut en väldig massa med små druvkartar, och de föll inte av. Jag såg för mitt inre öga en jätteskörd!

Så kom mognadens tid. Och samtidigt som de gröna druvorna så småningom började mörkna började de gröna bladen blekna. De tappade sin friska färg och bytte den till olika nyanser av rött, brunt och gult. Jag fattade ingenting. Jag såg bara hur stjälkarna där klasarna var fästa tappade sin spänst och började hänga rakt ner. Sedan tog det inte länge innan mognadsprocessen stannade av. Det var bara några få klasar längst ner som blev färdiga. Om jag blev besviken? Det är bara förnamnet!

DSCN6588 (600x800)

Av någon anledning drog jag en parallell till kristenlivet. Många får en bra start i livet. De får tron på Herren med modersmjölken och växer i den. Som omgivningen ser dem har de alla möjligheter att leva ut sin tro och utnyttja alla de begåvningar de fått, till glädje och välsignelse både för sig själva och för andra. Men någonstans går något snett. De stagnerar i troslivet och den strålande framtid man trodde var vikt för dem, den kommer aldrig. Deras trosfrukt bara vissnar bort.

Mitt vin ville ge en stor skörd. Kanske tog det i så mycket att kraften tog slut. Borde jag ha gallrat bland blomklasarna och klippt bort hälften? Och hur är det med kristna människor som tappar sugen? Tar de i sin iver i mycket mer än Gud hade tänkt för dem? Lyssnar de inte, eller vill de inte höra då det kommer signaler om att sakta in?

Var tänker Herren då det här händer? Blir han lika besviken som jag över den uteblivna skörden? Ja, det tror jag. Men till skillnad från mig har Han ett stort tålamod. Han väntar, år från år, så länge det finns liv i plantan/människan.

Mitt tålamod tog slut i kväll. Jag orkade inte mer se på eländet på växthusväggen. Jag skar ner alltsammans och slängde det på skräphögen. Men två meterhöga stumpar lämnade jag kvar. Jag vill ännu besinna mig innan jag river upp rötterna. Men som jag ser det idag, nästa sommar kommer den soffa Kerstin önskat sig att stå på den plats där vinet växt i år.

Job sade i sin stora olycka: ”Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn. I det perspektivet, vad är då en misslyckad hobbyodling? Platt ingenting!

Skägget är mannens prydnad

Jag gick några meter på residensstadens gator idag. Till min förvåning såg jag påfallande många unga män med en rejäl skäggtofs på hakan. Tänkte att Hoppsan, vad är nu detta? Har ungdomen tagit modell av skäggiga invandrare? Det hade jag inte trott om dem, ungdomarna alltså.

Det är intressant hur idéerna växlar, vad som är en rätt och förhoppningsvis manlig framtoning. Kommer piercingar, tatueringar, läppstift och mascara att bli ”ute” till förmån för ett helskägg? Eller får vi se dem alla i en skön kombination? Ho vet, än så länge.

Jag är också skäggig. Det blev jag av praktiska skäl då jag skulle ut på cykelsemester år 1983. Då anlade jag skägg, och så permanentade jag håret. Och sett till kroppsvården var det en lyckad satsning. Rakning behövde jag inte bekymra mig om, och håret gick att fixa men torrshampo. Det blev visserligen ingen ny permanent till hösten, men skägget har jag haft sen dess. I bakhuvudet har jag påståendet att skägg växer inte på fähundar. Det har ju ändå visat sig vara helt taget ur luften. Finns knappt en enda terrorist som inte är skäggig!

Det som de flesta ändå är överens om är att ”skägget är mannens prydnad”. Det sade redan han vars mustasch bestod av tre strån.

Nattskifte

Jag har sysselsatt mig med att riva de senaste dagarna. Det var inte tänkt att det var jag som skulle göra det mesta av jobbet, men det bara blev så. Kanske beroende på att jag inte är en lika stor tidsoptimist som chefen/min son. Jag hade nästan ingen erfarenhet av rivning från tidigare, så jag gick in i det nya med liv och lust.

Ibland blev det lite för långa dagar, eller åtminstone blev det för sent på kvällarna. Igår, söndag kväll, kan jag säga att jag började slutspurten. Då var klockan elva då jag kom hem. Jag var fortfarande uppe i varv så John Blund höll sig undan tills jag kom ner på tomgång. Då hade det redan hunnit bli måndag.

Sömnen blev orolig. Varje gång jag somnat in ordentligt var jag genast i full gång med rivningen. Det här upprepades gång på gång, så jag var lika trött då jag vaknade på riktigt vid 5.30-tiden som på kvällen då jag lade mig. Tala om nattskifte!

I morse kom jag i mål. Jag tog ett arbetspass innan jag for till gymmet i Sundom och träffade Seniorerna där. Då jag återvände till Smedsby hade sonen med hjälpreda tagit ner de allra sista stolparna. De skall också flytta rivningsresterna till Stormossen. Det tackar jag för!

2018-08-24  Olovliga lån.

Nu har det hänt igen. För andra gången märker jag att någon ”lånat” min båt. Det är visserligen ingen katastrof, ännu. Men förr eller senare lämnas inte båten tillbaka i samma skick som den ”lånades” och då blir jag förstås lessen.

Hur vet jag att den varit på vift? Jo, under årens lopp har jag lagt mig till med ett visst sätt att ta upp båten på stranden innan jag lämnar den. Det är omärkligt för en utomstående, men jag ser genast jag kommer till båten om den blivit använd.

Jag förstår att det kan vara frestande att komma ut på sjön också för den som inte har båt. Men är det för mycket begärt att man frågar lov innan man tar en annans flytetyg, även om det inte är för mer en någon timme? Jag vill besluta själv vem som eventuellt får låna båten!

Jag är besviken. Att det gått så långt också i vår lilla by att det blivit nödvändigt med kätting och lås för att få ha sina saker i fred. Det är, minsann, nya tider!

Bygga upp har sin tid…

Det händer att dagar bjuder på mindre trevliga uppgifter. Idag är det en sådan dag då jag går till verket med en liten sorg i hjärtat. Nu skall den gamla gymlokalen i Smedsby tömmas.

Innan jag började stod jag och såg mig omkring och jag hörde Predikarens ord ringa i huvudet: Bygga upp har sin tid, riva ner har sin. Nu skall allt som byggdes upp innan gymmet öppnade rivas ut.

Gymmet flyttade av flera orsaker. Redan från början hade husägaren aviserat att huset skulle komma att byggas om då Smedsby centrum förnyas och förändras. Golvytan var i minsta laget, och det var ständiga problem med grannen på andra sidan väggen. Och nu då centrumförnyelsen kommit igång blev det klart att det som varit parkeringsplatser utanför gymmet nu skall bli det nya Smedsby torg, med allt vad det innebär av jordbyggnadsarbeten. Så det var rätt tid att flytta då en annan och betydligt större lokal fanns att hyra.

DSCN6359

Jag är glad för flytten. Men då jag tänker på allt det frivilligarbete, och på vad det kostade att bygga upp det jag nu river ut, då känns det inte bra!

Riva ner har sin tid. Kapitalförstöring har också sin tid. Idag sammanfaller de båda.