Ny bottenkänning i politiken

”Det är en skam att riksdagen böjt sig för ett par twittrande professorer!” Så säger Kimmo Sasi, gammal politisk räv och f.d. ordförande för riksdagens grundlagsutskott. Bakgrunden är att det förslag till ny underrättelselag som gått till riksdagen fortfarande innehåller element som är tveksamma i förhållande till grundlagen.

Två professorer, grundlagsexperter, hade först meddelat sina dubier via normala kanaler men blivit mer eller mindre ignorerade. Då fick det bli Twitter, och det tog skruv. Riksdagens talman drog bort lagförslaget från föredragningslistan för förnyad granskning.

Det här retar politikern Sasi. Han anser tydligen att det här är en väldig prestigeförlust för riksdagen. Enligt honom hade det varit bättre att stifta en grundlagsvidrig lag och sedan låta Högsta domstolen granska den. Och eventuellt ännu gå vidare till Europeiska människorättsdomstolen (heter den så?). Alltså, med öppna ögon godkänna en tveksam lag och i efterskott rätta den!

Så här går det då saker och ting inte får ta den tid som behövs. Men så här borde det inte få gå till om tilltron till riksdagen skall bevaras.

Sasis uttalande är ett greptag dynga som bara göder politikerföraktet. Att skammen för att den politiska tidtabellen inte håller skulle vara större än nesan att riksdagen går och fattar grundlagsvidriga beslut… det begriper inte jag.

Har den nuvarande regeringen städat ut Skammen ur Granitborgen så här effektivt? Hur, och med vilken kroppsdel, tänker karlen?

 

Annonser

Myten om evig tillväxt

Tack Viveka Dahl för ledaren i dagens (10.2) Vbl, där du försiktigt ifrågasätter ”den enda vägen”, den ständiga tillväxten i ekonomin. Då jag själv hör till tvivlarna känns det bra att någon offentligt vågar ha samma avvikande åsikt.

Min fru kallar mig en katastrofgubbe. Det då jag väntar mig ett sammanbrott för det system vi nu lever i. Vi har gått för hårt åt naturen i för stora delar av världen. Nu börjar den slå tillbaka, det ser vi av de extremväder som nu uppträder, som det ser ut, nästan var som helst. Och jag tror att väderfenomen kan knäcka världens politiska och ekonomiska uppbyggnad fortare än vi någonsin kan ana.

Tänk dig att extremväder förstör skördarna över stora delar av planeten två-tre år i följd. Då är det maten som blir hårdvalutan nummer ett. Den som har mat har trumf på hand. Den som har intressanta bytesvaror att komma med får förtur som köpare. En ganska skrämmande tanke, eller hur?

I förlängningen kan vi tänka på Finland. Hittills har vårt geografiska läge gett oss ett visst skydd för de värsta ovädren. Grannarna i väster har tagit emot de hårdaste slagen. Så här i Finland borde det, teoretiskt, vara läge för jordbruk. Men vad gör våra politiker? Jo, de försöker utrota bönderna genom att strypa dem ekonomiskt. Det blir billigare att importera livsmedlen än att stöda jordbruket. Men i en situation med svår matbrist på världsmarknaden, vad händer då? Vi ligger avsides, längst upp i norr. För att locka en eventuell matförsäljare, då måste vi ha verkligt intressanta bytesobjekt att erbjuda. Vad kunde det vara? Då har vi att göra med en annan och främmande verklighet, en som är svår att föreställa sig här och nu.

Det här borde man genast börja överväga, i stället för att halsstarrigt hävda den eviga tillväxten. Alternativet känns inte lockande. Det stavas B-A-R-K-B-R-Ö-D.

I kapp för några ögonblick.

Om jag frånser frågan om den eventuella kommunfusionen mellan Korsholm och Vasa är det snön som engagerar folk just nu. Snöröjarna hinner inte med, vägar och gator är oplogade alltför länge och berg av snö tornar upp sig på mer eller mindre olämpliga ställen. Å andra sidan, det är goda tider för ägare av hjullastare och lastbilar, nu då snön skall transporteras bort.

Själv har jag också fått ligga i. Visserligen kommer traktorn och tar bort snön den kommer åt, men sedan har jag resten på min lott. Fast jag borde inte klaga, det är frivilligt att hålla hela den stora gården snöfri. Så länge jag orkar får den här ”extra” skottningen gå på motionskontot.

Just nu är det blidväder. Det växlar mellan snöande och svagt regn, och vi har nästan 2 plusgrader. Det känns ganska lugnt då jag jämför med läget i delar av södra Sverige. Där hade det regnat i medeltal ca 30 mm det senaste dygnet och snön smälter med rasande fart. Och det betyder översvämningar.

För två timmar sedan var jag i kapp med snöröjningen. Och jag tröstar mig med att medan jag skottar gör jag inga andra dumheter.

 

Pidro med seniorer

Jag kan säga att jag inte spelat pidro på 30 år. Det tog slut då jag gifte mig. Före det var vi fyra ogifta unga män som samlades varje onsdagskväll. Först tippade vi stryktips och sedan blev det pidro till klockan sent, fastän vi alla skulle upp och på jobb nästa morgon. Men så splittrades gänget, tre av fyra flyttade bort från Vasa, och så var det slut med kortspelandet.

Idag har jag spelat pidro igen, med en grupp Kvevlax-pensionärer. Det var roligt att återuppliva gamla minnen. Dessutom hade jag och min partner en osannolik tur. Visserligen var han en erfaren spelare medan jag var ett blåbär, men, vi vann fyra av sex matcher!

Dagen gav mersmak. Det kan aldrig vara fel att återuppväcka ett litet stycke ungdom.

Titta, det snöar!

 

I år kommer det att bli ett härligt sportlov för alla skolelever. Det finns snö, nog och övernog, i hela Finland. Dessutom har det varit kallt, så nu finns det is i alla rinkar och på alla skridskobanor. Ingen behöver resa någonstans för att kunna vintersporta. Vilken lycka för alla dem som egentligen inte har råd med sådant så här nära efter julen.

DSCN6972 (800x530)

Jag själv är en tråkig typ som inte gläder mig desto mer åt det vita pulvret. Jag ser inget nöje i att köra snöskoter. Jag tycker inte om att ha snö på gården. Jag har hellre för varmt än att jag fryser. Kort sagt, jag är ingen vintermänniska.

Nu har det snöat sedan i går eftermiddag, jag hade tio cm snö på gården i morse. Medan jag var ute och skottade framför trappan och garagedörren kom det en cm till, för att inte tala om det som fallit sedan dess.

Jag har ungefär femtio träd som ligger i skogen, nyårsstormen Aapelis verk. Jag får glömma dem för tillfället, de är gömda under snön nu. Det kanske går ända till april innan jag kommer åt dem, och det är sent. Då börjar de vanliga vårsysslorna pocka på uppmärksamhet.

Nederbörd behövs, visst. Grundvattnet är lågt efter den varma och torra sommaren. Men det finns också en risk med mycket snö. Blir det en snabb snösmältning har vi stora översvämningar att se fram emot på det österbottniska plattlandet.

Mynten har som bekant två sidor. Tiden utvisar vilken som faller upp. Om inte pengen ställer sig på kant…

Sifferbyte

I slutet av förra månaden hade jag en uppgift hängande över mig. Personligen hade jag för avsikt att försöka klara av den så omärkligt som möjligt. Sedan kom näromgivningen till min undsättning och jag kunde mer eller mindre koppla av och flyta fram på strömmen av hjälpsamhet.

Det handlade om ett sifferbyte, utan praktisk betydelse för mig men nog så trevligt ändå. Det är ju inte varje år som man får byta två siffror samtidigt och det anses av väldigt många vara en milstolpe då det händer.

DSCN6959

Två nya siffror. Bytet tog tre trevliga dagar, och en natt, i anspråk. Den fysiskt närvarande hjälptruppen uppgick totalt till 9 personer. Till dem skall adderas den stora skara som uttryckt sitt stöd på andra vis, inte minst genom FaceBook. Mitt hjärtevarma tack till er alla, och mest till Livskamraten!

Nu är det gjort, sifferbytet. Jag har gått in i min åttonde dekad.

Call me by your name

Det blev en del efterdyningar då filmen Call me by your name visades för gymnasieungdomar, på skoltid. Det var inte alla som ville se något de uppfattade som nästan en porrfilm, och de vägrade delta. Därför, i dagens Slaget efter tolv i radion, ställdes frågan hur mycket det skall tas hänsyn till enskilda individers ställningstaganden då det gäller undervisningens innehåll. Man verkar ha viljan till att få specialfallet med den här filmen att svälla ut till något mycket mer. Varför det? Vart vill man egentligen komma?

Tanken med filmen var att öka förståelse och tolerans i största allmänhet, och för sexuella minoriteter i synnerhet. Vackert så, men metoden? Hur många tveksamma låter sig övertygas av att se en film? Dessutom, då deltagande i visningen är obligatoriskt?

En hel del av dagens tonåringar har skräck för att visa sig nakna. Se bara hur det går till i duschar och bastur i simhallar och badanläggningar. Man duschar och tvättar sig med badbyxorna på. Skylten på bastudörren med kryss över byxan är osynlig för många. Hur lockande är det då att sitta i grupp med klassen och se en kärleksfilm där det är uppenbart att samlag är på gång, även om nakna könsorgan inte visas. Jag föreställer mig att olusten är betydligt större än lusten.

Tanken att öka tolerans och förståelse för andra är god och berömvärd. Men, fanns det inte möjlighet att få en, eller gärna två, levande personer att komma och berätta? Individer som visste vad de talade om, som man kunde fråga och diskutera med. Är det inte just i mötet öga mot öga som den bästa förståelsen växer?

Var det omöjligt att få ett sådant möte till stånd? Eller var det inte någon som ens tänkte tanken?