Skägget är mannens prydnad

Jag gick några meter på residensstadens gator idag. Till min förvåning såg jag påfallande många unga män med en rejäl skäggtofs på hakan. Tänkte att Hoppsan, vad är nu detta? Har ungdomen tagit modell av skäggiga invandrare? Det hade jag inte trott om dem, ungdomarna alltså.

Det är intressant hur idéerna växlar, vad som är en rätt och förhoppningsvis manlig framtoning. Kommer piercingar, tatueringar, läppstift och mascara att bli ”ute” till förmån för ett helskägg? Eller får vi se dem alla i en skön kombination? Ho vet, än så länge.

Jag är också skäggig. Det blev jag av praktiska skäl då jag skulle ut på cykelsemester år 1983. Då anlade jag skägg, och så permanentade jag håret. Och sett till kroppsvården var det en lyckad satsning. Rakning behövde jag inte bekymra mig om, och håret gick att fixa men torrshampo. Det blev visserligen ingen ny permanent till hösten, men skägget har jag haft sen dess. I bakhuvudet har jag påståendet att skägg växer inte på fähundar. Det har ju ändå visat sig vara helt taget ur luften. Finns knappt en enda terrorist som inte är skäggig!

Det som de flesta ändå är överens om är att ”skägget är mannens prydnad”. Det sade redan han vars mustasch bestod av tre strån.

Annonser

Nattskifte

Jag har sysselsatt mig med att riva de senaste dagarna. Det var inte tänkt att det var jag som skulle göra det mesta av jobbet, men det bara blev så. Kanske beroende på att jag inte är en lika stor tidsoptimist som chefen/min son. Jag hade nästan ingen erfarenhet av rivning från tidigare, så jag gick in i det nya med liv och lust.

Ibland blev det lite för långa dagar, eller åtminstone blev det för sent på kvällarna. Igår, söndag kväll, kan jag säga att jag började slutspurten. Då var klockan elva då jag kom hem. Jag var fortfarande uppe i varv så John Blund höll sig undan tills jag kom ner på tomgång. Då hade det redan hunnit bli måndag.

Sömnen blev orolig. Varje gång jag somnat in ordentligt var jag genast i full gång med rivningen. Det här upprepades gång på gång, så jag var lika trött då jag vaknade på riktigt vid 5.30-tiden som på kvällen då jag lade mig. Tala om nattskifte!

I morse kom jag i mål. Jag tog ett arbetspass innan jag for till gymmet i Sundom och träffade Seniorerna där. Då jag återvände till Smedsby hade sonen med hjälpreda tagit ner de allra sista stolparna. De skall också flytta rivningsresterna till Stormossen. Det tackar jag för!

2018-08-24  Olovliga lån.

Nu har det hänt igen. För andra gången märker jag att någon ”lånat” min båt. Det är visserligen ingen katastrof, ännu. Men förr eller senare lämnas inte båten tillbaka i samma skick som den ”lånades” och då blir jag förstås lessen.

Hur vet jag att den varit på vift? Jo, under årens lopp har jag lagt mig till med ett visst sätt att ta upp båten på stranden innan jag lämnar den. Det är omärkligt för en utomstående, men jag ser genast jag kommer till båten om den blivit använd.

Jag förstår att det kan vara frestande att komma ut på sjön också för den som inte har båt. Men är det för mycket begärt att man frågar lov innan man tar en annans flytetyg, även om det inte är för mer en någon timme? Jag vill besluta själv vem som eventuellt får låna båten!

Jag är besviken. Att det gått så långt också i vår lilla by att det blivit nödvändigt med kätting och lås för att få ha sina saker i fred. Det är, minsann, nya tider!

Bygga upp har sin tid…

Det händer att dagar bjuder på mindre trevliga uppgifter. Idag är det en sådan dag då jag går till verket med en liten sorg i hjärtat. Nu skall den gamla gymlokalen i Smedsby tömmas.

Innan jag började stod jag och såg mig omkring och jag hörde Predikarens ord ringa i huvudet: Bygga upp har sin tid, riva ner har sin. Nu skall allt som byggdes upp innan gymmet öppnade rivas ut.

Gymmet flyttade av flera orsaker. Redan från början hade husägaren aviserat att huset skulle komma att byggas om då Smedsby centrum förnyas och förändras. Golvytan var i minsta laget, och det var ständiga problem med grannen på andra sidan väggen. Och nu då centrumförnyelsen kommit igång blev det klart att det som varit parkeringsplatser utanför gymmet nu skall bli det nya Smedsby torg, med allt vad det innebär av jordbyggnadsarbeten. Så det var rätt tid att flytta då en annan och betydligt större lokal fanns att hyra.

DSCN6359

Jag är glad för flytten. Men då jag tänker på allt det frivilligarbete, och på vad det kostade att bygga upp det jag nu river ut, då känns det inte bra!

Riva ner har sin tid. Kapitalförstöring har också sin tid. Idag sammanfaller de båda.

 

Åter en liten miss

Man skall tänka på ändan innan behovet blir trängande. Det här är en språkligt uppsnyggad version av detta talspråk från mina barndomstrakter, och det kom i mitt minne igår medan jag lastade sand på bilkärran.

Varje år hämtar jag hem en omgång sand. Den lagrar jag i stora hinkar i skjulet och sedan strör jag ut den på gården under vinterns lopp för att bekämpa ishalkan. Haken är att sanden skall vara möjligast torr för annars fryser den ihop i hinkarna och blir oåtkomlig.

Hela den långa, torra och varma sommaren ägnade jag inte sanden en tanke. Men nu, då några regn fuktat den, då vaknade minnet. Och det sena uppvaknandet fick som resultat att lastandet blev onödigt arbetsdrygt. Jag måste försiktigt skumma av det torra ytlagret med en skovel. Tur att sandhopen var så stor att arealen räckte till för att jag skulle få en halv kubikmeter.

Många yngre människor tycker att mitt sandande är överdrivet. Men då de småningom kommer upp i min och hustruns ålder tror jag att de tänker om. Särskilt om de som vi har en sluttande gårdsplan. Ingen önskar sig brutna handleder, armar eller lårbenshalsar, men tyvärr kan olyckan drabba vem som helst.

Så det gäller att tänka på ändan — innan den smäller i isgatan!

 

Nya tider

Ingenting är längre som förut. Det blir jag påmind om då och då, senast i morse. Nu gällde det min nästan privata badplats.

I snart femton år har jag simmat i byns sandtag. I år har jag ändå inte kommit mig dit, vattenaktiviteterna har utövats på annat håll. Men i dag gick jag förbi på förmiddagspromenaden, och jag såg och förundrades över hur vattenkvaliteten förändrats från i fjol.

Idag kände jag ingen lust att slita av mig kläderna och kasta mig i vätan. Det klara vatten jag varit van vid sedan förr var ett minne blott.

DSCN6332 (800x470)

Det jag såg var en grågrön, lite grumlig vätska, där det hade tillkommit näckrosor förutom den vanliga växtligheten. Till på köpet hade en del av de långa gröna flaskborstar som växer på bottnen lossnat och flutit upp till ytan. De såg allt annat än fräscha ut.

DSCN6325 (800x600)

Jag kände mig smått bedrövad. Var det här ett resultat av den härligt varma sommaren, eller hade det andra orsaker? Och, hur skall man komma till rätta med växtligheten?

Jag har för mig att det finns en art karpfiskar som sätter i sig gräs. De lär till och med vara så tuffa att de äter vass! Kanske skulle det behövas några sådana för att råda bot på Sandgropens gräselände. Får väl kolla vad mr Google har att förtälja.

”Nu är det nya tider”, sade damen som nyss skiljt sig. Nu är det nya tider också i Sandgropen. Bedrövligt är det i båda fallen!

 

Ständigt pågående förfall

Köp en tomt och skaffa allt material som behövs för ett hus. Sedan väntar du. Hur länge tar det innan virket och allt det andra fogat sig samman och huset står där? Svar: Du får vänta i evighet, det händer inte!

Vi svänger på frågeställningen. Du har redan hus och hem, men du är bortrest i femton år. Då du sedan återvänder, står då allt precis som du lämnade det? Nej, nej och åter nej! Gräsmattan är överväxt med slyskog, färgen flagar på väggarna, kanske någon takränna lossnat. Du går in och möts av unken lukt och tjocka dammlager på möbler och golv. Usch så otrevligt!

Vi omges av ett ständigt förfall. Det är vi så vana vid att vi knappt tänker på det. Saker går sönder, det är som en naturlag! Man får köpa nytt, anlita yrkesfolk som städar upp och reparerar, eller försöka med egna årgärder så gott man kan och förstår. Med det sista alternativet kommer man billigast undan, åtminstone för en tid.

Vi fick problem med diskmaskinen. Hjulen under den undre korgen hade frätts av värme och diskmedel så att de vek sig och inte hölls på banan. Nya hjul åt en femton år gammal maskin? Finns de ens att beställa? Och otrevliga tanke, vad kostar de i så fall?

Jag fick infallet att fara till Greggiläs vitvaruskrot i Vasa. Där fanns det massor av små hjul, färdigt lösplockade, i lådor. Men inte ett enda som passade åt vår maskin. Men damen som betjänade mig visste råd. Hon tog mig med ut på gården och sökte upp en AEG-maskin. Den var inte samma modell som vår, men hjulen hade samma fastsättning. Jag köpte korgen komplett med hjul för 10 €.

Hemma konstaterade jag att om nyförvärvet hade varit 2 cm kortare hade det passat direkt. Nu gick inte luckan att stänga. Hjulen passade inte på den gamla korgen, de hade fals som tåghjul vilket de gamla inte hade. Den falsen gav dem för stor diameter.

DSCN6303 (800x338)

Tänka, tänka. Kanske de går att modifiera…  En vass brytkniv och lite tålamod, allt ordnade sig och diskmaskinen blev brukbar igen!

DSCN6304 (800x400)

Nu går jag ut och byter generator i hustruns bil. Den gav upp igår. Förfallet hittar ständigt nya objekt!