Till skogs – igen!

Jag trivs i skogen. Det finns bara ett men — jag kommer mig inte dit om jag inte har en orsak att gå. Att ge mig till skogs bara för att gå i skogen räcker sällan som motivation.

Nu håller jag på att bli barn på nytt. Det låter väl häftigt, och så här ligger det till: som barn var jag tvungen att vara med på all bärplockning, från blåbär till tranbär. Blåbären var de bär jag tyckte var jobbigast att plocka. Som vuxen har jag undvikit dem i görligaste mån, utom i form av blåbärspaj. Bär till pajer har jag plockat, för den goda smakens skull.

I sommar har jag plockat blåbär till det egna hushållet. Första gången var det lite motvilligt att ta sig ut, men så ville vi ha en lite ovanlig födelsedagspresent åt den blivande svärdottern. Jag hämtade 5 liter blåbär från skogen åt henne, och blev inspirerad att plocka lite till åt oss själva.

Det här slank ur hustruns mun i en Seniorgrupp där hon var dragare, och en av damerna undrade om mannen (jag) skulle kunna fylla en femlitershink åt henne också. Ännu en gång for jag och vädrade bärplockaren, och levererade.

Denna eftermiddag kände jag ett sug efter mer blåbärsplockning. Då jag satte mig på cykeln kände jag mig helt avslappnad. Jag hade inga förväntningar på mig hemifrån, jag hade inte lovat leverera en viss mängd. Det kändes mer som att fara på en utflykt.

Då jag kom till bärstället tyckte jag att jag hade all tid i världen. Jag var så till den grad lugn och avspänd att jag inte ens fick ont i ryggen. Och det märkliga hände, att det inte alls tog längre tid att fylla den lilla hinken!

Jag hade kort sagt roligt, och nu är jag inställd på att det nog blir ännu en räd mot de goda blåa kulorna!

 

 

Annonser