Minnenas kryssning

Som bekant finns det en hel del utlandsösterbottningar. Vår lilla by är inget undantag, härifrån emigrerade många ungdomar under förra århundradet.  Och på somrarna kommer många av dem ”hem”. Då har de ofta ett späckat program för att hinna träffa så många släktingar och vänner som möjligt under en eller två korta veckor. Att ta sig tid och söka möjligheter att återse platser från uppväxttiden har sällan hög prioritet.

Grannens sverigeboende dotter med familj är på besök hos mamman just nu. Pappan var intresserad av sjöliv och hade ofta barnen med på fiske, och till sommarstugan han byggt på en holme i havsbandet. Nu hade dottern drabbats av en längtan att komma ut på sjön och se hur barndomens stränder ser ut idag. Men hon hade ingen båt och ville inte heller låna ett flytetyg då hon inte hade så säkra minnesbilder av var man kunde färdas.

Jag fick frågan om jag ville komma på en liten eftermiddagskryssning med dem. Jag och hustrun tackade genast ja, och igår gick den av stapeln. Vädret var på vår sida. Tunna moln skymde det mesta av solen så det blev inte så bländande ljust som det kan bli på lugna vatten. Inte heller blev det för hett. Vi körde sakta mellan holmar och längs stränder och damen betraktade uppmärksamt sommarstugebebyggelsen. Några visste hon sen gammalt vems de var, några kunde hon gissa sig till med ledning av hörsägner. Men det hade kommit till så många stugor sedan hon senast färdats där att det nästan var svårt att orientera sig. En strand kan förändras ganska radikalt då det huggs ner träd, muddras, och byggs hus. Vi tog oss inte ut till pappans stuga. Dels verkade dottern inte riktigt minnas hur man skulle köra för att komma dit, dels hade vi ett åskväder i faggorna.

DSCN6285 (800x531)

Vi gjorde ett strandhugg på Snäröiran. Holmen är fredad för bebyggelse och delvis i naturtillstånd med gammelskog där träden fått falla ner då de inte längre orkat stå. Där finns stigar att vandra på, badstrand och grillplatser.

Vårt besök blev ganska kort. Vi gick upp till den gamla festplatsen där det ordnats både danser och kristliga möten. Där träffade vi på några får som tog eftermiddagslur under ett stort bord. Hällristningarna, signerade Durchmann, fick också ett dundrande besök. Åskan kom allt närmare och som de kloka människor vi är såg vi till att komma hem.

Slutet gott, vi hann innanför farstudörren innan regnet skvalade ner!

Annonser