Plast i havet?

Jag har kommit i gång med höstfisket. Det såg länge mörkt ut, det bara blåste och blåste, och då det någon gång lugnade var jag upptagen med annat. Men nu i veckan slog vindprognosen fel och det lugnade 6 timmar för tidigt!

Efter förmiddagsaktivitet och lunch tog jag med de tillåtna 8 näten och drog till sjöss. Jag hade inga större förhoppningar på fångst. Jag skulle bara få ut näten, vänta en begränsad tid på landbacken, och ta upp dem igen innan det skymde.

Väntetiden fördrevs på Snäröiran. Jag kom att tänka på alla skriverier om hur mycket plastskräp som flyter omkring i haven och beslöt att kolla upp läget på ort och ställe. Dessutom borde en långsam promenad runt holmen förbruka det mesta av väntetiden, det är ändå en sträcka på ungefär 1,8 km.

Jag följde svallvallen som den senaste stormen kastat upp och höll ögonen öppna efter allt slags ”onaturligt” skräp. Fynden blev inte många, vilket var en överraskning för mig. Allt jag hittade kunde jag bära med mig i händerna, utom bitarna av impregnerat virke. Folk tycks ha blivit ganska miljömedvetna.

DSCN6646 (800x600)

Mina fynd: En handtvålsflaska, en handflatsstor bit av en lättpresenning, en obestämbar förpackning, ett handtag av plast, tre ölburkar, en bit plastslang och tio små bitar impregnerat virke.

Fisket, det blev också en positiv överraskning. 29 abborrar och två sikar hade fastnat i maskorna! Det var långt över mina förväntningar!

 

Annonser

Alternativ demokrati

Jag har för litet huvud. Hur kan det annars förklaras att jag inte förstår mig på demokratin så som den utövas i Finland, och nu också i Sverige? Borde jag byta huvud med en häst för att förstå? Nej, jag är förutbestämd att förbli i dumhetens mörker, så ser det ut.

Jag erkänner villigt att jag uttalar mig om saker jag inte har mycket hum om. Andra må bedöma om det ligger något i mitt påstående att Finlands nuvarande regering är den i särklass sämsta sedan vi blev en självständig nation. De piruetter och manövrer den tagit till för att behålla makten saknar motstycke i varje annat civiliserat land, och jag har svårt att se det demokratiska i det maktspelet. Lägger man ännu till hur vissa regeringspartier fräckt kört fram sina partipolitiska intressen, utan att ta den minsta hänsyn till vad som vore bäst för medborgarna, ja, då är jag närapå förstummad. Hur har det gått till då våra folkvalda representanter i riksdagen så till den grad fjärmats från vanliga människors verklighet?

Jag står också frågande inför Sveriges valsystem. Man röstar på parti. Partiet rangordnar sina kandidater, i praktiken blir de personer invalda som anses så pålitliga att de underordnar sig partidisciplinen i alla situationer. Den som vill rösta på person har ändå möjlighet att kryssa för det namnet på valsedeln. Men är det verklig demokrati, att den invalde har större skyldigheter mot partiet än mot sina väljare?

Nu har vi den intressanta situationen att alla de övriga partierna vill hålla Sverigedemokraterna utanför allt inflytande, så långt det bara går. Det tredje största partiet i landet skall nollas ut. Må vara att partiet i fråga har gått in för att dela upp människor i vi och de, men de har ändå en god blick för verkligheten. I praktiken är det redan så i vissa delar av Sverige. Svenskarna är vi och folket i de invandrartäta områdena är de. Dessutom, det fungerar likadant i andra riktningen!

Demokrati tycks alltså vara något relativt. Är det så att majoriteten bestämmer vad som är demokratiskt? Om det är så, då kan vad som helst benämnas demokrati. Också att frysa ut det tredje största partiet och den femtedel av väljarna som röstade ”fel”!

 

Slutet är nära.

Hösten är kommen, hör stormarna gny. Svanen tar avsked, svalorna fly… Så gick texten i en höstvisa jag minns lite av sedan skoltiden. Och det är just så det känns nu då tranorna flyger i stora flockar över byn, varje kväll. Sommaren är ohjälpligt slut.

DSCN6633 (777x800)

Annat som tar slut är de egna grönsakerna. Vi har varit självförsörjande med tomat och gurka sedan 13 juli, men nu har det glesnat i växthuset. Två gurkor finns det kvar att ta. Och några tomater skall förhoppningsvis ännu hinna mogna på plantorna. Men då den ”värmebölja” vi har just nu tar slut, då stänger jag ner växthuset för i år. De gröna tomater som finns kvar tar jag in och så får de eftermogna i köket. De blir en tillvänjning vid de ”fabriksodlade” vi sedan blir nödda att köpa från butiken.

Slutet är nära. Kan det förstås på annat vis då farliga rovdjur hålls fridlysta och tillåts föröka sig och ställa till med förfång för både folk och fä? För världens sista tider måste stå för dörren då våra styresmän (och –kvinnor) lämnar den icke urbana delen av befolkningen utan lagligt skydd mot ulvarna? Nu är den tid då årets valpar tränas i jaktkonsten, med det extra hot det innebär.

Inte är det mycket bättre ställt med skyddet mot tvåbenta marodörer. Läste just en notis från det västra grannlandet. Ett företag var hårt drabbat av dieselstölder. Till sist lyckades två anställda fånga en av tjuvarna och hålla honom kvar tills polisen kom. Och hur gick det? Förundersökningen mot tjuven lades ner, men de båda anställda kommer att åtalas för kidnappning!

Slutet är nära!

 

Tänk, att jag kan?

För ganska många dagar sedan vi fick en femliters hink med små plommon. Märk väl att det var plommon, inte krikon. Jag vet skillnaden på smaken, men jag kan inte skilja dem åt på utseendet.

Nåväl, vi har ätit lite av dem, men största delen fanns kvar, och i morse slog mig tanken: Det här går inte väl, de kommer att börja mögla. Nu måste något göras.

Då hustrun for iväg för att dra en Seniorgympa sköljde jag frukterna, plockade bort dem som hade spruckit och blivit misstänkt mjuka, och satte de kuranta plommonen i en stor kastrull. Där fick de puttra på svag värme i minst en timme.

Jag hade väntat mig att kärnorna skulle flyta upp till ytan, så fungerar det med krikon, men icke. Plommonkärnor är tydligen tyngre, de stannade kvar nere i fruktmassan. Det löste jag så, att jag öste upp lite åt gången i ett durkslag av plast. Där rörde jag om med en rundbottnad förläggare tills bara kärnorna och lite skalrester återstod. Fruktköttet rann ner i kastrullen under durkslaget.

DSCN6630 (800x712)

Det låter kanske jobbigt, men det var det inte alls. Och slutresultatet var jag nöjd med: Sex burkar lämpligt söt plommonmarmelad!

Glädjen och sorgen de vandra…

Hösten är en vemodig tid, åtminstone för mig. Nu far värmen sin kos. Tjugogradig värme i september är inte alls lika varm som samma temperatur i juli. Och nätterna har blivit mörka och riktigt svala. Senaste natt hade vi + 5°, och denna natt ser ut att bli likadan.

Fem grader ute. Det betyder att jag måste elda i växthuset för att hålla värmen vid minst tolv grader inne. Det är nästan som att ha en baby, jag skall upp var tredje timme för att mata elden. Tur att prognosen säger att det skall bli varmare på nätterna efter denna. Annars hade jag fått överväga att avsluta odlandet för i år.

En mera oväntad sorg är hustruns bil. På den gick växlarna plötsligt i olag. Nu har jag den på svågerns servicebrygga för att komma åt det förmodade felet underifrån. Underligt är det, minsann. Då jag tar loss staget mellan växelspak och växellåda går det hur lätt som helst att växla med fingrarna. Sätter jag fast staget sitter allt som berget, ingen växel går i! Orsaken till det är väl att staget nu är nästan två cm för kort, men hur det har blivit så är en gåta. Nu har vi stått där tre karlar och tittat och funderat, sett på varandra, och hjälpts åt att se dumma ut. Vi förstår inte…

Hustrun är inte glad, inte jag heller. Nu är det redan den tredje Nissan Sunny som sviker oss. Den här köpte vi bara för att karossen verkligen var rostfri. För att tekniken skulle fallera kände vi inga större farhågor. Men så blev det. En tröst är det i alla fall att säljaren erbjudit sig att köpa den tillbaka av fruktan för att vi annars skall skrota en riktig pärla.

DSCN6628 (637x800)

Tillbaka till växtligheten. I kväll tog jag in den stora pelargonen ur växthuset. Där såg den stor ut, inne i vårt kök ser den enorm ut. Här får den blomma till innan den hängs på vinterförvaring i den svala Lillstugan.

Herren gav — och Herren tog

Jag gjorde som Noa, jag planterade vin. Han satte sina plantor i det fria medan jag planterade mina i växthuset. De växte fint den första sommaren, men vintern blev för mycket för dem. De frös bort.

Skam den som ger sig. Jag planterade en ny omgång, nu av samma sort som de vi har ute vid söderväggen. De klarade sin första vinter med glans. De sköt snabbt skott och blommade rikligt. Min realism sade att det kan inte bli frukt ens av hälften av blomklasarna. Men där fick jag en grundlig bakläxa, det växte ut en väldig massa med små druvkartar, och de föll inte av. Jag såg för mitt inre öga en jätteskörd!

Så kom mognadens tid. Och samtidigt som de gröna druvorna så småningom började mörkna började de gröna bladen blekna. De tappade sin friska färg och bytte den till olika nyanser av rött, brunt och gult. Jag fattade ingenting. Jag såg bara hur stjälkarna där klasarna var fästa tappade sin spänst och började hänga rakt ner. Sedan tog det inte länge innan mognadsprocessen stannade av. Det var bara några få klasar längst ner som blev färdiga. Om jag blev besviken? Det är bara förnamnet!

DSCN6588 (600x800)

Av någon anledning drog jag en parallell till kristenlivet. Många får en bra start i livet. De får tron på Herren med modersmjölken och växer i den. Som omgivningen ser dem har de alla möjligheter att leva ut sin tro och utnyttja alla de begåvningar de fått, till glädje och välsignelse både för sig själva och för andra. Men någonstans går något snett. De stagnerar i troslivet och den strålande framtid man trodde var vikt för dem, den kommer aldrig. Deras trosfrukt bara vissnar bort.

Mitt vin ville ge en stor skörd. Kanske tog det i så mycket att kraften tog slut. Borde jag ha gallrat bland blomklasarna och klippt bort hälften? Och hur är det med kristna människor som tappar sugen? Tar de i sin iver i mycket mer än Gud hade tänkt för dem? Lyssnar de inte, eller vill de inte höra då det kommer signaler om att sakta in?

Var tänker Herren då det här händer? Blir han lika besviken som jag över den uteblivna skörden? Ja, det tror jag. Men till skillnad från mig har Han ett stort tålamod. Han väntar, år från år, så länge det finns liv i plantan/människan.

Mitt tålamod tog slut i kväll. Jag orkade inte mer se på eländet på växthusväggen. Jag skar ner alltsammans och slängde det på skräphögen. Men två meterhöga stumpar lämnade jag kvar. Jag vill ännu besinna mig innan jag river upp rötterna. Men som jag ser det idag, nästa sommar kommer den soffa Kerstin önskat sig att stå på den plats där vinet växt i år.

Job sade i sin stora olycka: ”Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn. I det perspektivet, vad är då en misslyckad hobbyodling? Platt ingenting!