Manhaftiga kvinnor.

Då jag växte upp fanns det två kavata kvinnor i omgivningarna. De var inte främmande för vare sig fisknäten, motorsågen eller hagelbössan. Folk förundrade sig lite stillsamt och funderade på vad damerna i fråga egentligen höll på med. Vad ville de bevisa, för sig själva och för andra?

Går jag längre bakåt kommer jag till min mammas styvmor. Hon var inte alls tilltalad av hushållsarbete. Mest hölls hon ute tillsammans med karlarna och de manliga göromålen. Min mamma var under tio, så hon orkade t.ex. inte knåda en deg. Men då styvmodern knådat var det mammas uppgift att baka ut den och grädda bröden. Den vuxna kvinnan försvann ut.

Det här med könsidentitet verkar inte vara enkelt. Det blir allt tydligare nu, då människor tar mod till sig och börjar berätta hur de har det. Vi frestas gärna att tro att det här är ett nytt fenomen. Men, inget är nytt under solen, det visar exemplen jag började med.

Jag såg ett program på SVT om Max, tio år. Han föddes som flicka men kände sig inte bekväm med det. Och då hon/han fyllt nio kom förvissningen att han egentligen är en pojke.

Max är ett modigt barn med föräldrar han litar på. Han vågade ”komma ut” och de accepterade hans beslut. De avstod från dottern och fick en son i stället. Hans skolkamrater har inte sett någon dramatik i att Minea blivit Max. Han blir inte mobbad utan är fortfarande en i gänget. Så långt har det gått bra.

Max har lång väg kvar innan han är pojke fullt ut, men han är på väg. Men hur många finns det som inte vågar ta steget att berätta? Hur många fortsätter att försöka leva ett liv som de mår dåligt av? Jag tänker speciellt på en flicka i 10-12årsåldern som gick i den skola i Nicaragua där jag var  assistent några månader. Hon var kraftigt byggd, hade mörkare röst och var starkare än de flesta jämnåriga pojkar. Hon höll sig med pojkarna och hon hörde till de vildaste. Bara sällsynta gånger var hon tillsammans med flickor. Helt klart en förklädd pojke. Men kommer hon någonsin att kunna leva som man? Knappast, om hon inte flyttar långt bort och sedan klär sig i manskläder.

Det kommer mer och mer i dagen att barn och unga mår dåligt. Är osäkerhet om könstillhörigheten en delorsak?

 

Annonser

Varför så trögt?

Det hände sig att vi befann oss i den stora staden Vasa. Då vi var på väg ut från ett av köpenskapstemplen steg en tanke i min skalle: Tänk om vi skulle hälsa på en handikappad vän innan vi far hem?

Eftersom det ännu var acceptabel visittid for vi bara dit, utan förvarning. Och visst var vi välkomna, för då vi satt och pratade kom vi fram till att vi inte träffats sedan i juli. Och vi var båda parterna lika förundrade, dels över hur snabbt tiden går, dels över hur sällan man träffar sina vänner numera.

Varför är vi så tröga? Är det vår stigande ålder som bromsar oss, då vi mer och mer känner för att vara hemma i lugn och ro? Eller är det ren och skär lättja? Åtminstone jag tycker om besök. Det känns bekvämare än att själv ta sig ut. Och tydligen är det många andra som resonerar på samma sätt, och då sitter alla hemma och väntar på att någon skall titta in.

Vi är skapade till gemenskap. Hur kan det då vara så trögt att praktisera den?

Dagens goda gärning.

Ibland får man förtroende att göra saker. Det kan vara väntat, men idag kom det helt oväntat.

Jag såg då skolbussen kom och vände i korsningen. Då jag såg upp nästa gång hade jag en skolpojke framför mig, och han hade ett ärende. Det låg till som så, att han fått en åker- och isbil. Men han hade tagit ut en sväng lite för yvigt och nu stod bilrackaren med nosen i ett dike. Trodde jag möjligen att min fyrhjulsdrivna bil skulle kunna dra upp den?

Det fanns bara ett sätt att få svar på den frågan, att fara med pojken och prova. Första försöket misslyckades, liksom det andra. Den tjocka rimfrosten i gräset gjorde underlaget halt. Då flyttade vi dragbilen så att vi drog i 45 graders vinkel. Då fick vi åker(dikes?)bilen att börja röra på sig och den kom upp ur sin förnedring.

En glad ung man tog i hand och tackade. Och jag var minst lika glad, för det förtroende han visade mig genom att komma och fråga!

Domkapitlets dom

Vi har nyss haft kyrkliga val. Beslutsfattarna för de fyra kommande åren är nu valda och förhoppningsvis motiverade för sin uppgift. Åtminstone de nya har illusionen att de har en reell möjlighet att påverka.

I praktiken är påverkningsmöjligheterna begränsade. Små församlingar i en samfällighet är långt utlämnade åt de stora församlingarnas nåd. Och nu har vi just fått ett exempel på att en stor församling är i Domkapitlets våld.

Matteus’ församling i Helsingfors behövde en vikarie under kyrkoherdens tjänstledighet. Det är fråga om ett långt vikariat och, som det skrivs i Kyrkpressen, Borgå Domkapitel och församlingsrådet i Matteus enades om att annonsera. (På vems initiativ kom det samförståndet till)? Då kandidater anmält sig skulle församlingsrådet ge ett utlåtande om de sökande.

Rådet beslöt med stor majoritet att de ville ha den egna församlingspastorn som vikarie. Kruxet var att hon inte hade den formella kompetensen som kyrkoherde, ett papper som efter vad jag fattat inte skall behövas för ett vikariat. En av de andra sökande hade denna kompetens, och Domkapitlet valde enhälligt att köra över församlingsrådet. Pappersprästen fick vikariatet. Men inget ont om honom. Hade han känt till att församlingsrådet ville ha den egna prästen på stolen skulle han förmodligen inte ha funnits bland sökande.

Nu är frågan, vad är det värt, pratet om påverkningsmöjligheter? Det talas allt mer om att behovet av frivilliga ökar i församlingarna. Men då den första beslutsnivån ovanför gräsrötterna/församlingsborna trampas ner, tror då någon att det stimulerar till frivilligarbete? Jag har med egna ögon sett hur det gick i min egen församling då de övriga församlingarna i samfälligheten berövade oss våra tillgångar. De åtta frivilliga söndagsvaktmästarna i kyrkan försvann i ett slag.

Nej, ni stora herrar som har makt och majoritet att bestämma, det är dags att tänka om. Ni tycks tro att makten för stunden betyder allt. Det kan den göra, i betydelsen att rasera. Skall den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland ha en framtid som folkkyrka är det hög tid att gräva fram ödmjukheten. Om så inte sker kommer vår ännu stora folkkyrka att krympa till ett palats befolkat av byråkrater!

 

Jag har en raritet!

Man skall vara medveten nu för tiden och inte slösa med energi. Då jag stod inför valet att höja temperaturen i min nätverkstad i Lillstugan eller att flytta nätreparationerna till gästrummet på vinden var valet lätt: Jag flyttar!

Gästrummet hade redan den önskade värmen, men, det hade inte tillräcklig belysning. Lätt fixat, tänkte jag, det står ju en ledig lysrörsarmatur i ett hörn i uthuset. Den hängde jag upp i gästrumstaket och på förmiddagen köpte jag ett lysrör.

Glad i hågen lät jag röret och armaturen bekanta sig med varandra. Förvånad kunde jag konstatera att det inte blev kärlek vid första ögonkastet. Armaturen tyckte att lysröret var stort på sig medan lysröret ansåg att armaturen var missbildad. Åsiktskillnaden var hela fyra centimeter stor!

Tillbaka i butiken fick jag insikten att 146 cm långa lysrör inte fanns! Från 120 cm hoppade det till 150 cm. Snopen gick jag ut och fortsatte till specialaffären KONTAKTOR.

Försäljaren där var egentligen elmontör, men hade aldrig installerat en sådan armatur, sade han. Men han hade en katalog att bläddra i, och där hittades svaret: Min tilltänkta ljuskälla var av det kraftigare slaget. 146 cm lysrör, visst, men med effekten 80 watt! De var slankare än vanliga lysrör och dessutom satt kontaktstiften närmare varandra. Och under över alla under, i hyllan där fanns det ett paket med dessa ljusbjässar.

Armaturen är gjord för tre rör. Försäljaren var inte säker på att den skulle fungera med bara ett rör, så jag köpte full sats. Hemma visade det sig ändå att ett rör räckte, både för funktionen och ljusmängden. Bra så, för hade jag tvingats till 240 w lysrörsljus på bara ett par kvadratmeters golvyta skulle jag inte klarat mig utan solglasögon!

DSCN6779 (600x800)

Jag har en raritet hängande i gästrumstaket!

Ta vara på det du har.

Jag håller mig med ett valspråk: Ta vara på det du har — medan du har det! Det kan verka både mångtydigt och svårförståeligt, men baserar sig helt på mina egna erfarenheter.

Det är mycket här i världen som vi tar för givet. Har vi det ekonomiskt väl ställt tar vi automatiskt det för givet. För varför skulle det ändras? Så här har vi ”alltid” haft det. Har vi lyckan att vara friska gäller samma sak. Varför skulle ohälsa drabba just oss? Och vi är inte alltför noga med vår livsstil och vad den kan föra med sig.

Jag hade ingen tanke på att jag skulle kunna råka illa ut. Jag var ung och kände mig stark. Arbetade för hårt och skadade ryggen, och det har hämmat min framfart hela livet sedan dess. Jag råkade ut för en arbetsolycka som plussade på mina begränsningar. Efter tre månader i ryggläge fick jag lära mig hur jobbigt det är att komma igen.

Med de här erfarenheterna som grund har jag tagit mitt valspråk. För fastän läget kan se hopplöst ut i stunden finns det alltid något positivt att ta fasta på. Tänk inte på alla förmågor du har förlorat. Hitta de som finns kvar, och som du kan bygga vidare på! Då stiger både humöret, självförtroendet och självkänslan.

Jag blev sjukpensionär då jag var 52. Det dröjde tills jag var 66 innan jag började gå på gym, och det mycket tack vare min son. Nu, efter nästan fyra år kan jag bara säga att jag fördubblat min fysiska förmåga, minst. Jag har blivit både piggare och gladare till sinnes. Och jag hör av kamraterna på Seniorgympan att de har liknande erfarenheter, att kroppen blivit betydligt mer samarbetsvillig på alla vis. Av det lär vi att också en svag kropp kan förbättras betydligt, med vilja och en god portion envishet.

Är kroppen svag sjunker också humöret. Samma sak händer om man blir mobbad eller har psykiska svårigheter. Folk säger dumma och sårande saker, ibland rakt i ansiktet men oftast bakom ryggen. Och alltid finns det någon som berättar vad som sägs i byn.

Det kan vara svårt att slå ifrån sig dylikt obefogat klander. Den som redan är nere för räkning känner sig ännu mer nertryckt, djupast ner i stövelskaften! Då det händer, minns en sak och håll fast vid den: Ingen kan ta människovärdet av någon annan! Det som händer är att du påverkas att ge upp ditt värde.

Ge inte efter! Sträck på dig! Alla har sitt unika värde! Ta vara på ditt, tro på du har det. Om du en gång ger upp ditt människovärde är det en jobbig och lång process att återerövra det.

Ta vara på det du har, medan du har det!

 

Jag är en udda typ!

Jag gillar höstfisket, varför vet jag inte. Då andra tar upp sina båtar för vintern håller jag min båt kvar tills isen lägger. För detta med att fiska då vattnet blivit svalare och hela naturen saktat in ger mig en speciell känsla av frid och avslappning. Och det förstås, så här på senhösten är det ingen trängsel på sjön.

Idag på förmiddagen fick jag inga kunder på Seniorgympan jag skulle dra. Plötsligt hade jag en dryg timme oväntad tid, så direkt jag kom hem slängde jag en låda med nät i bilen och gav mig iväg mot havet. Det låg is på de båda sjöar jag passerade på vägen, men då jag kom ner till båthamnen var det öppet vatten in till strandstenarna.

Då näten stått ute tre och en halv timme var det dags att ta upp dem. Då gick solen ner och skymningen föll förvånansvärt hastigt fastän himlen var klar. Jag hann just och just få fiskarna ur näten innan månen steg över skogskanten och det blev för mörkt.

DSCN6775 (800x429)

Jag var nöjd med fångsten. Tjugotre fiskar på åtta nät, allt jag behövde! Och då man själv känner sig välsignad är det lätt att dela med sig. Jag ringde och bjöd ett par goda vänner att komma på fiskmiddag och de tackade glatt ja.

Vi hade först en veritabel sikfrossa och efteråt stillsam samvaro. Det är härligt med spontana vänner som vill komma också med superkort varsel!