Hur kunde det gå så galet?

Julen som fenomen i tiden känns intressant. Den är den största festen på året, både ekonomiskt och känslomässigt. Och visst behövs en ljusfest i det djupaste mörkret på året.

Numera menar en stor del av befolkningen att kristendomen inte intresserar. Av födsel och ohejdad vana (?) hör samma stora del av befolkningen ännu till kyrkan, om än som mycket passiva medlemmar.

Men i december förändras mönstret. Människorna drar till kyrkan i stora skaror för att lyssna till — och sjunga — De Vackraste Julsångerna. I dag kommer kyrkan att vara i princip fullsatt på Julbönen. Finns det ändå ett intresse för det kristna budskapet djupt i sinnet, ett intresse som det är legitimt att visa under julhögtiden?

DSCN3294 - Kopia (800x600)

I sången O helga natt finns en rad om Gudamänniskan som till jorden steg ned. Gud kom till oss. I dagens avkristnade värld tonas det ner. I stället har det blivit så att människan agerar gud. Den som Gud satte till förvaltare av Skapelsen har förvandlats till en hänsynslös exploatör. Sent omsider börjar vi få upp ögonen för följderna. Ekosystemen är i gungning och arterna dör ut i allt snabbare takt.

Men det är inte nog med det. Nu har man börjat peta på själva Livets byggstenar. Redan länge har man genmodifierat (=förbättrat?) växter. För några veckor sedan kom nyheten att en forskare i Kina har mixtrat med generna på ett människofoster. Då bröts den sista barriären. Människan har gjort sig till Gud. Hur kunde allt gå så fel?

Med det här för ögonen står det klart: Vi behöver julens budskap. Vi behöver Jesus, mer än någonsin!

Annonser

Lutfisk!

Nu är julens värsta frosseri redan avklarat. Idag har vi ätit lutfisken, och för att få avnjuta den helt utan stress tog vi den en dag för tidigt. Egentligen skall man äta lutfisken på julafton. Dock under förutsättningen att det inte finns lake, laken går alltid först.

Här i huset är vi lutfiskätare av rang. En sådan finns också i en av granngårdarna och honom bjöd vi in till vår fest. Tre personer satte i sig 2 kg lutfisk, serverad med potatis, vitsås och morötter, Och givetvis fanns peppar av olika sorter på bordet.

Lutfisk. Tänk att något så skenbart enkelt kan vara så gott. Och det är en maträtt med anor. Lutfisken är gjord på torrfisk från Norge, men seden att luta den anses härstamma från Nederländerna och norra Tyskland och är känd sedan senmedeltiden. Men tyvärr har seden att äta lutfisk bara överlevt i Norge, Sverige och Finland. Så här för vi en stolt tradition vidare. Säg den maträtt som stått sig som festmat i 500 år!

En egen tomte i sängen

”Jag har det bra, jag har en egen tomte i sängen”. Det var hustruns ord till mig tidigt den här morgonen. Ordet ”tomte” kan få olika betydelser, beroende på sammanhanget, men det här var avgjort en komplimang. Och jag blev förstås glad och på gott humör, en bra start på dagen.

DSCN6890 - Kopia (800x431)

Vi låg vakna, och bl.a. funderade vi på det skrå som bara jobbar synligt en dag om året, jultomtarna. Det pratades om dem i radion härom dagen eftersom skattestyrelsen kommit med ett meddelande hur en tomte lämpligen beter sig då det kommer till deklarationen.

Var och en får själv bedöma hur rymligt det egna samvetet är i fråga om beskattning. Det som jag fäste mig vid var priset för att anlita en tomte: 80-100 €, sades det, och det får mig att undra. Är det verkligen ett rättvist pris då man tar i beaktande hur kort stund tomten är innanför dörren? Även om det är fråga om en ”specialtjänst” vore det rimligt med ett upp emot en timme långt besök för det priset.

80 € är mycket pengar för en barnfamilj. Att till alla de övriga utgifterna för julfirandet ännu tvingas sätta 80 € på ett besök av tomten, det känns nästan som ocker. Undrar om inte t.ex. föreningen Hem och Skola kunde hitta på något, i stil med att pappor tomtar för varandras barn? Det borde kunna fungera om de inte bor grannar med varandra.

Jag missunnar inte tomtarna extraknäcket på julafton. Men jag tycker synd om dem som står för fiolerna.

Akut brist på julstämning

Idag har vi 20 december och det mesta borde kännas juligt. Men varför gör det inte det? Vi har sjungit De Vackraste Julsångerna i kyrkan, huggit granen och tagit fram julpyntet. Vi har bakat pepparkakor idag, men inget hjälper. Det är bara så att jag saknar varje form av julkänsla.

DSCN6886 (800x408)

Jag, som normalt skulle vara ganska uppspelt vid det här laget, jag känner mig likgiltig inför julen. Och det är ett mysterium. Är jag inte riktigt frisk? Är det en dold depression? Eller är det en undermedveten reaktion på december månads kommersialism. Av gammal vana bläddrar jag igenom reklambladens mängd men hittar inget som får mig att drabbas av habegär. Jag har ju ”det som är behövligt”, för att citera KAJ.

Ikväll skall jag på körövning inför Julbönen. Småningom skall granen tas in och sedan skall det städas.

Om julstämningen gömmer sig med dammråttorna hittas den då.

Förnyelse från MiniMani

Förgängligheten tog en sväng in på vår gård i vintras. I samband med snöröjning gick en av de bollformade kuporna på vår utelampa sönder. Och att då skaffa en ny kupa hade inte högsta prioritet. Och som ni vet, ögat vänjer sig och somt slutar man se.

Nu då julen kom tillräckligt nära och mörkret sänkt sig till maximal nivå kunde jag inte mer ignorera reparationsbehovet. Men att hitta en ny kupa till en armatur som har ca 30 år på nacken…  det visade sig vara svårt. Så svårt att jag började tänka i banor av förnyelse.

Jag drog mig för att köpa en helt ny armatur. Det skall nog vara sommar för att få den stadigt förankrad i jorden. Och, det var ju inget fel på den gamla om man frånser avsaknaden av lampkupor. Jag började tänka i banor av partiell förnyelse.

Varuhuset MiniMani erbjöd en lösning som jag accepterade. Jag köpte tre ljuslyktor av metall och elektrifierade dem. Sedan tog jag bort lamphållarna från armaturen och hängde dit lyktorna i stället. Det ser riktigt juligt ut, om jag får säga det själv.

DSCN6884 (800x600)

Ljusspridningen på vår gård har fått en ny look.

DSCN6885 (800x416)

Nya kommer, gamla går.

Idag har jag suttit på mitt sista sammanträde i församlingsrådet. Mitt mandat går ut, för jag valde att inte ställa upp för omval. Det finns nog andra uppgifter för mig i församlingen.

DSCN2593 (800x746)

Jag var inte ensam i det beslutet. Härifrån byn var vi tre ordinarie medlemmar och en suppleant i det avgående rådet, men bara en ställde upp för omval. Alltså finns det några nya ansikten i den tillträdande rådsförsamlingen.

Nu har vi en (1) sökande till kyrkoherdetjänsten. Efter mer än ett år med vikarier känns det bra att någon visar intresse för oss. Den mannen predikade i mässan idag och träffade kyrkfolket vid kaffet efteråt. Och det stannade inte bara vid det.

Det är tradition att församlingen ordnar en lunch dit både det avgående och det tillträdande församlingsrådet inbjuds. Där var kyrkoherdekandidaten med och presenterade sig lite noggrannare, och vi hade en frågestund med honom. Han gjorde på alla sätt ett gott intryck och jag tror att församlingen skulle trivas med honom.

Vår lunch avslutades med sammanträde. Det enda egentliga ärendet var att besluta om vi vill ha denna man som kyrkoherde eller om vi vill att Domkapitlet lediganslår tjänsten  på nytt.

Hur vi valde? Det kan jag inte berätta, inte idag. Det är inte offentligt förrän mötesprotokollet är justerat.

Väl fungerande sjukvård

I min ålder är det inte förvånande om det blir trubbel med hälsan ibland. Det kan vara större eller mindre krämpor, och ibland kan det man själv bedömer som mindre vara lite allvarligare, eller tvärtom.

På veckoslutet upptäckte jag en hudförändring i ena armhålan. Det såg ut som en ca 2 cm lång, smal mask i huden. Jag skulle inte ha tagit det så seriöst om det inte hade varit för dess hotfullt mörka färg.

Tisdag morgon ringde jag sjukvårdsrådgivningen och fick tid samma dag. Vårdaren kollade och funderade och fotograferade. Sedan sökte hon en läkartid och hittade en sådan på torsdag, alltså efter två dagar. Vilken osannolik flax, tänkte jag.

Läkaren jag kom till är av det handfasta slaget. Då han undersökt mig sade han: ”Jag vet inte vad det är. Det där tar vi bort!” Inget hummande om att vi väntar och ser, och så tar du kontakt om det växer.

Jag fick komma på nytt efter lunch. Då skar han bort hudstycket medan han försäkrade att egentligen trodde han inte att det var något farligt. ”Det är bara fyra till sex fall av hudcancer som upptäcks här per år.”

Jag hoppas verkligen att han har rätt. Men de här snabba åtgärderna ger ändå en lite annan signal. Eller, hade jag bara tur och råkade komma just i de ögonblicken då det råkade finnas tider?

Hur det än förhåller sig med den saken så är jag väldigt tacksam!