Call me by your name

Det blev en del efterdyningar då filmen Call me by your name visades för gymnasieungdomar, på skoltid. Det var inte alla som ville se något de uppfattade som nästan en porrfilm, och de vägrade delta. Därför, i dagens Slaget efter tolv i radion, ställdes frågan hur mycket det skall tas hänsyn till enskilda individers ställningstaganden då det gäller undervisningens innehåll. Man verkar ha viljan till att få specialfallet med den här filmen att svälla ut till något mycket mer. Varför det? Vart vill man egentligen komma?

Tanken med filmen var att öka förståelse och tolerans i största allmänhet, och för sexuella minoriteter i synnerhet. Vackert så, men metoden? Hur många tveksamma låter sig övertygas av att se en film? Dessutom, då deltagande i visningen är obligatoriskt?

En hel del av dagens tonåringar har skräck för att visa sig nakna. Se bara hur det går till i duschar och bastur i simhallar och badanläggningar. Man duschar och tvättar sig med badbyxorna på. Skylten på bastudörren med kryss över byxan är osynlig för många. Hur lockande är det då att sitta i grupp med klassen och se en kärleksfilm där det är uppenbart att samlag är på gång, även om nakna könsorgan inte visas. Jag föreställer mig att olusten är betydligt större än lusten.

Tanken att öka tolerans och förståelse för andra är god och berömvärd. Men, fanns det inte möjlighet att få en, eller gärna två, levande personer att komma och berätta? Individer som visste vad de talade om, som man kunde fråga och diskutera med. Är det inte just i mötet öga mot öga som den bästa förståelsen växer?

Var det omöjligt att få ett sådant möte till stånd? Eller var det inte någon som ens tänkte tanken?

 

Annonser

 ”Den är gratis…”

Det hände sig för många år sedan att jag ondgjorde mig över ett rikligt snöfall. Min gamla granne åhörde stillsamt min utgjutelse, och då jag skyfflat ur mig förtrytelsen sade han: Men hör du, den är ju gratis…  Lyckligtvis hann jag svälja det svar jag hade på tungan. Det var så kraftigt att jag hade energi för halva dagen från det.

Jag var ute kl. 6 i morse och skottade snö. Hustrun behövde fri passage från garaget till vägen, hon skulle till gymmet till kl. 9.30. Då det var gjort fortsatte jag med att skotta ut snön från väggar och vinklar där traktorn inte kommer åt. Och som vi har en ganska stor gård tog det sin rundliga tid. Jag var redan rejält trött då det blev dags för morgonmål.

Snöröjaren kom föredömligt snabbt på förmiddagen. Då hans stora snöslunga gjort sitt fick jag ta itu med nästa projekt, att dra ner snön från mitt garagetak. Jag föredrar att ta ner den i min egen takt, jag har inget till övers för tövädrets sätt att vräka ner tung blidsnö från taket, allt på en gång.

dscn6945 (800x441)

I kväll känns skottandet i kroppen. Jag är trött och har en molande värk både här och där. Jag råkade glömma att det är länge sedan jag var trettio. Och det straffar sig.

Konst(ig) dag igår.

Av förekommen anledning hade vi beslutat att vara kulturella igår. Bättre dag kunde vi inte ha valt, för snön föll i en stadig takt. Ingen höjdare att ha utejobb i det vädret precis.

Vi gick runt lite i Vasa centrumbutiker för att ”komma i stämning”. Det lyckades inte, snarare kom jag i ostämning då vi var inne i det nya klädtemplet Halonen. De bästa märkeskläderna, enligt annonseringen. Men jag undrar jag, om pris och kvalitet alls kunde ha något samband. T. ex, en skärmmössa för vinterbruk: 78 €!

Vi drog oss till lugnet i Tikanojas Konsthem. De hade en utställning med bröderna von Wright’s konst. Den var verkligen sevärd, och som det var få besökare (pga det ruskiga vädret?) var där tyst och stilla, en atmosfär som passade väl till tavlorna med fågel- och landskapsmotiv.

Då vi sett oss mätta på tavlorna vandrade vi sakta till biografen. Och tro det eller ej, men vi såg en film om en gammal konsthandlare (!). Det var Klaus Härö’s film Okänd mästare (Tuntematon mestari), om en ensam och åldrig man som ännu ville göra en riktigt bra affär. Härö’s filmer har inget högt tempo. Det finns tid för fina människoporträtt, så också i den här berättelsen. Okänd mästare är verkligen värd att se!

Ett par av våra vänner visste att vi skulle på bio, och det inspirerade också dem att komma och se filmen. Och efteråt blev det kvällste med pizza hemma hos dem. Vi hade mycket att prata om, vårdskandalen med Esperi Care, och förstås, den påtänkta kommunfusionen mellan Korsholm och Vasa.

Då vi sent omsider kom hem och svängde in på gården låg där så mycket snö att bilens underrede kom i närkontakt med den. Lite konstigt det också, att så mycket av det vita eländet hunnit dråsa ner sedan lunchtiden.

Alltså, en konstig dag!

Kyla — och värme.

 

Minus 22 grader. Jag vände hastigt bort blicken från termometern. Tidningen fick ligga kvar i postlådan denna morgon, det var viktigare att tända eld i båda vedspisarna.

Vi behöver alla värme, både fysiskt och psykiskt, för att känna oss väl till mods. Ved ger fysisk värme, det är lätt att fatta. Men den andra sortens värme, varifrån fås den? Var finns det värmeverket?

Spegeln! Använd spegeln! Då du står framför spegeln ser du det. Du själv är ett sådant kraftverk, eller åtminstone har du potential att bli det. Du visar att du bryr dig om dina medmänniskor. Alla vill inte bli kramade, men alla blir uppmuntrade av att bli sedda, att någon frågar hur de har det. Det är inte så mycket fråga om tid, för den tror vi alla att vi har ont om. Men alla kan vi undvara en stund då och då, och ta oss tid att prata med någon vi möter som vill prata med oss. Ibland kommer det upp saker som plågat medmänniskan i fråga och som det är viktigt att få nämna, om än bara i förbi farten, för någon som vill lyssna.

Du skall, eller, du skall inte. Det hårda budskapet får många höra. Varianter på det finns också: Du som är si eller så, du passar inte med oss. Stick och försvinn!

Då jag hör talas om sådant tänker jag på Jesu liknelse om farisén, den laglärde, som vinnlade sig om att följa lagen i allt, och den lindrigt ärlige tullindrivaren, då de båda stod i templet:

I Lukas’ evangelium kapitel 18 verserna 11-14 står det ungefär så här: Farisén gick fram och ställde sig synligt och bad för sig själv: Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horbockar, eller som den där tullindrivaren. Jag fastar två gånger i veckan och ger tionde av allt jag köper. Han stod alltså och berättade för Gud hur präktig han var i sina egna ögon.

Tullindrivaren, han ställde sig i skymundan och vågade inte ens se upp. Hans bön var: Gud, var nådig mot mig syndare. Han hade inga illusioner om sitt leverne, och han erkände det. Och Jesus säger att det var han som gick hem rättfärdig!

Hur ska vi ha’t?

Då små barn börjar prata, vad är något av det första de lär sig? Mamma, och förhoppningsvis Pappa, är det första. Men sedan? Jo, om det finns någon inom hörhåll som svär, då lär sig barnet svära på nolltid.

Den här inledningen är en åsnebrygga till min egentliga fundering idag. Den handlar om politiken, igen. Då människor börjar intressera sig för politik har de oftast riktigt bra och förnuftiga idéer i början. Men om de avancerar inom partihierarkin är de snart övertygade om att deras tankar är de enda rätta och kloka. Om det dumma folket då råkar vara av annan åsikt är det inte nådigt. Då talas det från ”ovan” ner till den tveksamma befolkningen, ibland i termer som kan jämföras med svärande.

Det exempel som nu är aktuellt är brexit-eländet i England. Man skulle återta den fullständiga kontrollen över sitt land, en god och tilltalande tanke. För att komma till ”rätt” resultat i folkomröstningen gick man ut med lögnaktiga och vilseledande argument. Och tillräckligt många gick på finten och röstade för utträde ur EU.

Nu har tiden kommit för eftertankens kranka blekhet. Men förnuftet bekämpas ändå av regeringen. Det man en gång har beslutat, det håller man fast vid till det bittra slutet.

Från brexit är det nära till striden om vårt eget Korsholm. Fast här är det tvärtom, här handlar det om ”anschluss” till Vasa. Och vi har ännu folkomröstningen framför oss. Korsholms styrelseordförande och Englands premiärminister försäkrar båda att det avtal som förhandlats fram är det bästa som går att få, och att det måste godkännas. Ingen vill ens nämna att samgångsavtalet bara gäller till nästa kommunalval. Efter det kommer Vasa med sin majoritet att köra över det som var Korsholm precis som de behagar. Det är klart att en samgång är positiv och lönande för Vasa. Historien bevisar ju att en stad inte klarar sig utan landsbygd. Däremot har landsbygden möjlighet att överleva utan en stad. Men blir det en samgång är det korsholmarna som får betala dyrt för den i framtiden.

I England har parlamentet sagt ett kraftigt NEJ till det nuvarande brexit-avtalet. Få se om fullmäktigeförsamlingen i Korsholm har kuraget att säga nej till att uppgå i Vasa.

Det stormar i stiftet, eller…?

Borgå stift skakas av en arbetskonflikt i en av församlingarna. Det är den störst uppslagna ”nyheten” på Svenska YLE’s sida idag. Man kunde tro att en tornado svept fram, men så är det inte då man börjar läsa texten. Det här har varit bekant för radion ända sedan i oktober i fjol.

Jag frågar mig varför YLE slår upp det här i något som ser ut som en sensationsartikel, just nu? Kyrkoherden har valt att lämna konfliktförsamlingen, så om problemen sitter enbart där borde friden ha infunnit sig nu, eller hur?

Nu har Solfherden valts till en ny tjänst i en annan församling. Den församlingen har nog varit medveten om spänningarna på hennes förra arbetsplats, men ändå valt henne. Så varför detta stora avslöjande just nu? Finns det en agenda att få till stånd en bestämd förhandsuppfattning om den nya medlemmen i arbetslaget?

Borgå stift skakas av en arbetskonflikt i en av församlingarna. Vad är det för ett påstående? Skakas en koncern av att några personer inte kan samarbeta i ett av företagen? Nej, det här är att blåsa upp rapporteringen om en konflikt bara för att den försiggår inom kyrkan. Det är inte första gången det sker, och knappast den sista heller. Kyrkliga organisationer och människorna som jobbar inom dem skall tydligen vara beredda på att särbehandlas i media.

Är det i allmänhetens intresse?

 

Sol och vår i kyla svår.

Det tar sig. I januari har det hänt flera gånger att vi har sett solen. Så fastän vi har haft det ganska kallt de senaste dagarna börjar jag ana vårens ankomst.

Våren och växthuset hör intimt ihop. Redan i höstas började jag förbereda de omställningar jag vill ha till den kommande säsongen då jag tog ut två av odlingsbäddarna. På så vis får jag mer utrymme i trivselhörnan, där vi skall tillbringa en hel del tid ifall det skulle bli en kall och blåsig sommar.

Hustrun har önskat sig en soffa till denna hörna och på senhösten hittade vi den på Röda Korsets loppis. Det är en tvåsitsig soffa i rotting som vi tror skall passa väl in i miljön. Som bonus är den ännu utvikbar till en dubbelbädd. Blir det en varm sommar kan vi alltid fly det heta sovrummet och sova i växthuset.

dscn6943 (600x800)

Det senaste tillskottet kom hem på lördagen. Det är en blå, handmålad hylla för t.ex. böcker och tidningar. Jag föll i fröjd direkt jag såg den på samma RK-loppis där vi köpte soffan, och den blev genast min.

Det finns människor som rynkar på näsan då vi berättar om våra secondhand-fynd. Vi för vår del tycker att lopptorg är en underbar uppfinning. Hur skulle vi annars ha fått vårt växthus möblerat, ändamålsenligt och till ett ringa pris.