Inget varmt i kranen.

Sex dagar. Så länge var vi utan varmvatten i kranarna. Det var på förra torsdagens kväll vi upptäckte att något var fel, och då var problemet redan minst sex timmar gammalt. På fredag eftermiddag kom en stressad montör och bytte den orörliga termostaten som vi trodde vara roten till det onda. Men så lyckligt var det inte. Och det dröjde tills i morse innan en annan yrkesman kom och bytte själva värmemotståndet. Nu är vår bekvämlighet åter tryggad.

Det är tur att man är uppväxt på den tiden då det inte fanns varmvattenberedare. Därför visste vi att man fyller största kastrullen med vatten och sätter den på vedspisen. Sedan är det bara att elda under, och efter en stund finns det varmvatten. Inte lika enkelt som att få det ur kranen, men det finns tillgängligt.

Nu råkar vi ha vedspisen kvar. Den är bra att ha, både i lust och nöd. Men den som saknar en sådan kan alltid utnyttja elspisen som surrogat, förutsatt att el finns.

Annonser

Klibbiga händer.

Jag är inte nöjd. Det har ni redan märkt av mina senaste skriverier. Det är något i mig som gnager, och idag är det jag själv som är måltavlan.

Saken är den, att jag inte just får något ur händerna. Åtminstone känns det så. Efter att jag dragit en seniorgrupp på förmiddagen så försvinner resten av de ljusa timmarna till en hemlig plats, innan jag hinner ta dem till vara.

För att bringa klarhet i hur det förhåller sig på riktigt har jag analyserat den här dagens verksamhet: 1) Skrev ett mejl till det företag jag anlitar för att ha varmvatten i huset. (Det har ännu inte besvarats).   2) Drog Seniorgympan i gymmet i Replot. 3) Printade ut och laminerade 4×10 st stationsnummerlappar till gymmen. 4) Tvättade hustruns bil. 5) Beställde besiktningstid till nämnda fordon. 6) Skottade bort vallen med issörja som väghållaren lagt i vår infart. 7) Bakade 3 st rostbröd.

Nu är jag betydligt bättre till mods. Listan ger besked om att min känsla av att vara overksam är betydligt överdriven.

Jag är inte lat! Möjligen har jag med sjuttioåringens rätt dragit ner lite på takten.

Satt frågande i kyrkan

Jag hör till dem som går i kyrkan. Jag är inte där varje söndag, men ändå så ofta att jag inte behöver sitta med näsan i agendan hela tiden.

I dag hakade jag upp mig på den gammaltestamentliga texten från Jesaja 55. Numera är ju Bibel 2000-översättningen den enda godkända att användas i ev. luth. kyrkan i Finland, och både här och var skiljer den sig innehållsmässigt från 1917 års översättning. Det olustiga är, att då jag jämför med den spanska översättningen Nuevo Versión Internacional så är den överens med 1917 i mer än 90% av fallen, det är Bibel 2000 som skiljer ur.

Nå, i dag gällde det Jes. 55:10. I kyrkan lästes detta:

Liksom regn och snö faller från himlen och inte vänder tillbaka dit utan vattnar jorden, får den att grönska och bära frukt, och ger säd att så och bröd att äta, 

I 1917 års översättning står det:

Ty likasom regnet och snön faller ifrån himmelen och icke vänder tillbaka dit igen, förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktsam och bärande, så att den giver säd till att så och bröd till att äta, 

Märker ni den lilla men viktiga skillnaden? I 1917 talas om vattnets kretslopp: … och icke vänder tillbaka dit igen, förrän det har vattnat jorden…

Bibel 2000 förnekar vattnets kretslopp: … och inte vänder tillbaka dit utan vattnar jorden… 

I Nuevo Versión Internacional står det: Así como la lluvia y la nieve descienden del cielo, y no vuelven allá sin regar antes la tierra y hacerla fecundar y germinar para que dé semilla al que siembra y pan al que come…

Det är ordagrant samma som i 1917!

Jag förstår inte att Jesaja beskriver vattnets kretslopp i naturen innan någon människa förstod att det fanns, medan Bibel 2000 försöker få oss att tro det motsatta. Förvrängning eller förfalskning, eller bara ett ”misstag”?

 

Plast överallt!

Sedan en tid har vi blivit uppmärksamgjorda på plastens förbannelse. Till och med på EU-nivå har man försiktigt börjat gå in för förbud mot onödiga plastprodukter av engångstyp, som t.ex. sugrör och drinkpinnar. Ingendera kommer att försvinna som produkt, hur onödig den än är. Det blir bara materialet som byts ut till något annat, som inte ännu avslöjats som miljöbov.

Idag fastnade mina ögon på innehållet i fruktskålen. Vad såg jag där, om inte handelns små plastmärken på både bananer och äpplen.

DSCN7003 (800x600)

Vad är nu detta? Måste vi underrättas om att bananerna är PIRKKA och att äpplena är av sorten JONAGOLD med ett litet plastmärke på varje frukt? Det räcker med att ha prismärkningen på hyllkanten. Gör prislappen lite större på höjden så kan PIRKKA och JONAGOLD samsas med siffrorna.

DSCN7001 (800x600)

Det här kan tyckas vara en liten sak. Men, tänk er vilken otrolig mängd av dessa små märken som går via butikerna in i våra hem. Fruktskalen hamnar i bioavfallet och komposteras, där plastmärken förblir intakta och via kompostjorden kommer ut i naturen.

Nu är det dags att handeln tar sitt ansvar och ser till att dessa onödiga små plastmärken försvinner med det snaraste. Jag tror knappast att någon annan än tillverkarna kommer att sakna dem.

Tonåringar i huset

Det händer inte ofta, men det händer någon gång, att siken tar på lakastickorna. Så förklarade fisktjuven sig då uppköparen frågade varifrån han egentligen hade fått fisken. Och det händer inte ofta, men det händer någon gång att vi har tonåringar i huset.

Den här veckan har vårt hem härbärgerat två stycken sportlovsfirare från huvudstadsregionen. De är 15 och 17 år gamla, flicka och pojke. Det är inte heller första gången de är här, detta är deras tredje sportlov i Hankmo. De har inga stora krav på program. De sysselsätter sig själva med att läsa till prov och ta det lugnt i största allmänhet. Då de har många syskon kan jag föreställa mig att deras liv kan vara ganska hektiskt både inom och utom hemmet.

Vi blev glada då killen tog kontakt och frågade om de fick komma. Det känns som ett stort förtroende då tonåringar vill komma och tillbringa en hel vecka hos människor som kunde vara deras far- eller morföräldrar. Dessutom då vi bor långt ute i bushen. Å andra sidan, det ger dem ett verkligt miljöombyte!

Lite har de ändå fått komma ut från Hankmo. Killen kom med mig till gymmet där han hjälpte mig att dra en seniorgrupp. Sedan tog han en snabbt men hårt träningspass och jag blev stående med stora ögon då jag såg hur otroligt vig han är. I min bekantskapskrets finns det bara en till som klarar av att gå ner bakåt tills händerna når golvet, och sedan resa sig upp igen…

DSCN6988 (800x600)

Hemma fick jag hjälp med snöskottningen, och så ville han ha utmaningen att ta ner den resterande snön från Lillstugutaket. Men det satte fart på hans begynnande halsonda, så nu har han kurerat sig med ånga från ett avkok av gran-tall- och enrisbarr i kombination med bastu.

Vanligtvis är vi mest tillsammans med folk i vår egen ålder. Inget ont i det, men horisonten blir lite snävare. Vi märker att det här besöket har gjort oss gott, på så sätt att vi nästan känner oss yngre. Det är uppfriskande att få umgås med ungdomar!

(Lakastickor är den gamla benämningen på lakkrokar)

Ny bottenkänning i politiken

”Det är en skam att riksdagen böjt sig för ett par twittrande professorer!” Så säger Kimmo Sasi, gammal politisk räv och f.d. ordförande för riksdagens grundlagsutskott. Bakgrunden är att det förslag till ny underrättelselag som gått till riksdagen fortfarande innehåller element som är tveksamma i förhållande till grundlagen.

Två professorer, grundlagsexperter, hade först meddelat sina dubier via normala kanaler men blivit mer eller mindre ignorerade. Då fick det bli Twitter, och det tog skruv. Riksdagens talman drog bort lagförslaget från föredragningslistan för förnyad granskning.

Det här retar politikern Sasi. Han anser tydligen att det här är en väldig prestigeförlust för riksdagen. Enligt honom hade det varit bättre att stifta en grundlagsvidrig lag och sedan låta Högsta domstolen granska den. Och eventuellt ännu gå vidare till Europeiska människorättsdomstolen (heter den så?). Alltså, med öppna ögon godkänna en tveksam lag och i efterskott rätta den!

Så här går det då saker och ting inte får ta den tid som behövs. Men så här borde det inte få gå till om tilltron till riksdagen skall bevaras.

Sasis uttalande är ett greptag dynga som bara göder politikerföraktet. Att skammen för att den politiska tidtabellen inte håller skulle vara större än nesan att riksdagen går och fattar grundlagsvidriga beslut… det begriper inte jag.

Har den nuvarande regeringen städat ut Skammen ur Granitborgen så här effektivt? Hur, och med vilken kroppsdel, tänker karlen?

 

Myten om evig tillväxt

Tack Viveka Dahl för ledaren i dagens (10.2) Vbl, där du försiktigt ifrågasätter ”den enda vägen”, den ständiga tillväxten i ekonomin. Då jag själv hör till tvivlarna känns det bra att någon offentligt vågar ha samma avvikande åsikt.

Min fru kallar mig en katastrofgubbe. Det då jag väntar mig ett sammanbrott för det system vi nu lever i. Vi har gått för hårt åt naturen i för stora delar av världen. Nu börjar den slå tillbaka, det ser vi av de extremväder som nu uppträder, som det ser ut, nästan var som helst. Och jag tror att väderfenomen kan knäcka världens politiska och ekonomiska uppbyggnad fortare än vi någonsin kan ana.

Tänk dig att extremväder förstör skördarna över stora delar av planeten två-tre år i följd. Då är det maten som blir hårdvalutan nummer ett. Den som har mat har trumf på hand. Den som har intressanta bytesvaror att komma med får förtur som köpare. En ganska skrämmande tanke, eller hur?

I förlängningen kan vi tänka på Finland. Hittills har vårt geografiska läge gett oss ett visst skydd för de värsta ovädren. Grannarna i väster har tagit emot de hårdaste slagen. Så här i Finland borde det, teoretiskt, vara läge för jordbruk. Men vad gör våra politiker? Jo, de försöker utrota bönderna genom att strypa dem ekonomiskt. Det blir billigare att importera livsmedlen än att stöda jordbruket. Men i en situation med svår matbrist på världsmarknaden, vad händer då? Vi ligger avsides, längst upp i norr. För att locka en eventuell matförsäljare, då måste vi ha verkligt intressanta bytesobjekt att erbjuda. Vad kunde det vara? Då har vi att göra med en annan och främmande verklighet, en som är svår att föreställa sig här och nu.

Det här borde man genast börja överväga, i stället för att halsstarrigt hävda den eviga tillväxten. Alternativet känns inte lockande. Det stavas B-A-R-K-B-R-Ö-D.