Men oj, vilket rytande!

 

Korsholms kommundirektör säger i sin beredning till styrelsens sammanträde att det inte längre finns förutsättningar för en kommunfusion. Han har gjort sin plikt som tjänsteman, vägt för och emot, och kommit till den slutsatsen. Det har inte gjort honom populär i ja-lägret, och det visste han nog på förhand. Därmed har han visat stort personligt mod med sitt ställningstagande och är värd allas vår aktning, var vi än står i sakfrågan.

De som däremot inte är värda samma aktning är de tre vasapolitiker som uttalade sig i Vasabladet 23.3. De skräder inte orden då de sågar korsholmsdirektören och hans ställningstagande. Det är nästan så att jag anar ordet förrädare mellan raderna.

Men vad i hela friden tänker de här människorna på, då de skyfflar ur sig förtrytelsen på det här viset. Inser de inte att de lägger sig i Korsholms inre angelägenheter och försöker påverka den kommande omröstningen i kommunfullmäktige? Stater emellan brukar sådana påhitt orsaka diplomatiska kriser. Mellan Korsholm och Vasa kommer det åtminstone inte att öka förtroendet.

Då jag läste tidningen slog det mig att vasadirektören och hans sekundanter med sina rytanden uppvisade vissa likheter med lejon som någon försöker slita bytet ifrån. Det bör korsholmsborna vara uppmärksamma på, särskilt då fullmäktigeledamöterna. För om det går så illa att ni röstar för fusion, då är det här (en del) av våra nya herrar.

Folket har sagt sitt nej med betryggande majoritet. Kommunens högsta tjänsteman, som har alla fakta som finns tillgängliga, är nu av samma åsikt. Vi skall behålla vår självständighet. Blir slutresultatet ett annat är det rent ut sagt förräderi!

Annonser

Tjyv- och rackarspel på gång?

Jag har onda aningar. Än är inte sista ordet sagt i fråga om Korsholms uppgående i Vasa. Och orsaken till mina farhågor heter Lars Gästgivars.

Denna herre, som varit den starka motorn på färden mot Vasa, han säger nu att han inte alls är besviken över folkets dom. Det borde han rimligtvis vara, om han inte hade någonting i bakfickan. Nu säger han bara att färden fortsätter.

Så vad är på gång? Kommer det gamla politiska tricket åter igen till användning, att ordinarie medlemmar i fullmäktige ”får förhinder” och ersätts med suppleanter som känner sig fria att rösta ”rätt”? På så sätt skulle fusionen kunna fås i land utan att de som nu lovat att rösta enligt folkets vilja skulle bryta sitt löfte. Sedan kan de som Pilatus tvätta sina händer och säga att de visst skulle ha respekterat resultatet av folkomröstningen, om de hade varit på plats, men nu valde suppleanten att rösta annorlunda.

Om man spelar det här smutsiga spelet kommer jag aldrig mer att rösta på SFP, och jag utmanar varje fusionsmotståndare i Korsholm att följa mitt exempel!

Nu har kommundirektören i sin beredning till nästa styrelsemöte konstaterat att det inte finns förutsättningar att gå vidare med fusionsplanerna. Och det får styrelseordförande Gästgivars att utgjuta sig i Vasabladet, att han inte förstår hur man kan behandla en människa så illa, och då avser han sig själv. Vidare anser han att folkomröstningar undergräver (den representativa) demokratin! Att gå ut med sådant tal i den nuvarande situationen…  håller han alldeles på att tappa kontakten med verkligheten?

Förunderlig valmatematik

Det var ett och annat som gick fel på söndagskvällen. T.ex. YLE’s direktsändning från valvakan i Korsholm blev en total flopp. Det enda som syntes på skärmen var bilder från en kamera som tydligen hängde i någons bälte, eller i en hand. Och ljudet kom från frustrerade YLE-människor som febrilt försökte få det hela att fungera.

Det blev också totalt fel valresultat, betraktat med fusionsivrarnas ögon. 37 % ja-röster räckte inte långt då nejsidan kom upp till 61 %. Det sved!

Det brännsåret kom klart till uttryck då jag hörde på intervjuer i måndagens morgonnyheter. Trion Beijar, Sirén-Aura och Broman försökte förminska nejsidans seger med en ny valmatematik, där man tog med soffliggarna. Enligt dem skall man räkna så, att nejsidan inte ens kom upp i 50 %, av det totala antalet röstberättigade. Det som de ”glömde” nämna var att ja-sidan enligt samma matematik stannade på 28 %. Eller var deras tanke att bara nej-sidans resultat skulle jämföras med totalantalet röstberättigade medan ja-sidans skulle räknas enligt normal kutym? Då skulle siffrorna bli mer positiva. 37 % ja mot 47 % nej vore lättare att bortse ifrån.

DSCN7010 (800x600)

Samuel Broman är jurist, så hans sätt att resonera förstår jag. Men Stig Beijar, som inte ens i sitt fäste Vassor lyckats övertyga folk om fusionens gröna skogar, honom förstår jag inte. Hur kan han ännu visa en sådan arrogans? Monica Sirén-Aura hade inte heller hon någon vidare framgång på hemsoporna, men framhärdar i att hon röstar som hon vill, oberoende av folkviljan.

Jag kan inte uppfatta trions försök att trixa med matematiken efter valet som annat än demagogi.

Demagogi är att argumentera utifrån slående men osakliga argument. (Wikipedia)

 

Folkomröstningen i Korsholm

Nu har korsholmarna sagt sitt om planerna att uppgå i Vasa. Det blev en svidande näsbränna för fusionsförespråkarna. Valdeltagandet blev 76,4 %, alltså tre fjärdedelar av de röstberättigade meddelade sin åsikt. 61,3 % NEJ-röster mot 36,8 % JA-röster talar sitt tydliga språk: Korsholmarna vill inte bli stadsbor!

Folkomröstningen är rådgivande. Det ger kommunfullmäktige en åtminstone teoretisk möjlighet att gå emot den. Men går det så illa, då är allt tal om demokrati lika litet värt som höstäpplen som getingarna gnagt ihåliga. Det vore inget mindre än ett förräderi mot det samhällsskick vi framhåller som modell för länder vi ser som halvt diktatorstyrda.

Nu är det så lyckligt att vi har ett riksdagsval nära inpå oss. Därför skulle det inte förvåna mig det minsta om Det Stora Finlandssvenska Partiet i all tysthet tar kontakt med sina vapendragare i korsholmsfullmäktige och påpekar det farliga i att gå emot en så klar manifestation av folket. Det är inte långsökt att vänta sig att Partiet kommer att straffas av väljarna om korsholmsavdelningen struntar i folkets uttalade vilja. Var de rösterna sedan skulle hamna…  ja, det finns ju andra partier som är välvilligt inställde till svenskans ställning i Finland. Så alternativ finns.

 

Skolungdomar i klimatstrejk.

”Liten tuva stjälper ofta stort lass” är ett gammalt ordspråk. Dagens moderna variant kunde vara ”liten tonårsflicka stjälper traditionell klimatpolitik”. Då tänker jag förstås på Greta Thunberg och hennes envisa fredagsstrejkande för klimatet. Ingen hade väl kunnat föreställa sig att en tonåring i Sverige skulle kunna kanalisera den klimatoro ungdomarna i den industrialiserade världen känner.

Vuxenvärlden vet inte hur den skall handskas med ”ungdomsrevolten”, som inte ännu vuxit till en revolt. Klimatåtgärder blir för dyra, det är risk för ekonomisk nedgång, det gäller att skynda långsamt för att anpassningen skall bli möjligast smärtfri. Den aspekten väger lätt för ungdomarna. De ser katastrofen komma och agerar därefter. De vet att det är bråttom, mycket bråttom.

Klimatdemonstranterna talar i nuläget om nödvändigheten att sluta bränna kol, att småningom sluta använda bilar med förbränningsmotor och att äta vegetariskt då köttproduktionen är så miljöbelastande. En del av det är steg på vägen, men det fordras många fler steg än ungdomarna tänker sig.

För att få ner elförbrukningen måste hela samhället ställas om. Vi måste få bort det totala beroende av elektricitet som vi nu är slavar under. Det är inte bara en desperat åtgärd för att försöka stoppa klimatförändringen. Förr eller senare kommer vi att råka ut för väldiga strömavbrott som varar i veckor, eller till och med i månader.

Vad händer då? I alla urbana samhällen stannar allt. Inget lyse, ingen värme, ingen mat då butikerna är stängda. Myndigheterna klarar inte av att ta hand om invånarna. De som är rådiga och handlingskraftiga klarar sig på något sätt, men de andra… det blir nog en hel del dödsfall. De som klarar sig bäst är de som bor långt från tätorterna och är vana att klara sig själva. De har möjlighet att fixa värme och matlagning med vedeldning, och ofta har de ett basförråd av matvaror hemma.

Utan el står elbilarna obrukbara. Då är den kung som fortfarande äger en av de avskydda bensin- eller dieselbilarna, och har ett litet bränslelager. Det kommer att visa sig att då det gäller livet går det nog att tumma på utsläppskraven.

Alltså är mitt råd till ungdomarna: Tänk stort! Gör samhället mindre beroende av el. Räkna bara med att det kommer att kännas i det egna skinnet. Det kommer att sänka levnadsstandarden, men ingenting är gratis.

Det är det här politikerna är rädda för. Tänk om de inte blir omvalda nästa gång? För människorna är nu en gång sådana, att frivilligt ger man inte ifrån sig en uppnådd fördel.

Därför har det inte hänt mycket på klimatområdet, hittills.

På sitt sjuttonde

En av mina yngre vänner fyllde år igår. Han blev sjutton, året före körkort och myndighet. Undrar just vilketdera han värderar högst, körkortet eller förmånen att till fullo få ansvara för sig själv. Min gissning är att han nog kommer föredra föräldrahemmets vrå ännu ett tag och njuta av servicen där.

”Jag var i min ungdoms fagraste vår, jag hade gått och läst (skriftskolan) och jag var sjutton år.” Just det året verkar vara det bästa i livet om man får tro diverse textförfattare. Så kallat vanligt folk lever också i samma föreställning. Man kan få höra kommentarer om att någon är i fysisk form som om han/hon var på sitt sjuttonde. Och kanske någon i mindre god form önskar sig tillbaka till sjutton. Intressant reaktion, men ligger det en uppriktig önskan bakom orden?

Man kan inte ändra i tidens händelser. OM jag förflyttades tillbaka till mitt sjuttonde år skulle jag givetvis leva mitt liv på nytt. Men jag skulle också göra om samma dumheter och misstag en gång till. Alla olyckor och svårigheter också, tillika med allt det som varit bra och lyckat. Är det värt det?

Det finns också en risk som säkert ingen räknar med, och det är att fastna i tiden i ett evigt ekorrhjul. Du lever som vanligt tills du flyttas tillbaka till sjutton, lever tills du flyttas tillbaka till sjutton, lever tills du flyttas tillbaka till sjutton…

För egen del är jag nöjd med att ha varit sjutton en gång. För skulle jag gå tillbaka nu skulle jag aldrig få veta vad som döljer sig efter sjuttio. Lära av det förgångna men leva i nuet.

GRATTIS min vän, och njut av det (kanske) bästa året i ditt liv!

Då det inte riktigt vill sig…

Den 27.2 berättade jag om vårt bekymmer med varmvattnet. Då hade vi fått värma vatten på vedspisen i sex dygn, men den 27 trodde vi att saken var fixad. Så var det inte.

Efter några dygn märkte jag att montören inte stängt luckan till utrymmet där termostaten är monterad. Nå det kunde jag gott göra själv. Jag skruvade i den övre skruven, sedan försökte jag med den undre. En ilsken gnista, och proppen gick. Jag öppnade luckan och bytte propp, och den höll. Så jag ringde firman och berättade att något var skumt med elektriciteten, men att det fungerade för tillfället.

Det gick några dygn, och så var vi utan varmvatten igen. Proppen hade gått. I med en ny propp och ett nytt samtal till firman.

På måndagen kom en elkunnig montör och sökte felet. Han hittade ingen felkoppling, men en minimal skada på en kabel, som dock inte kunde förklara händelseförloppet. Så han mätte strömmar här och där, och hittade problemet: Det nya motståndet var av fel typ! Det var för kraftigt, vilket gjorde att det gick 13 A ström genom en 10 A säkring.

22.2 var montören här första gången. I går, 12.3, monterades rätt motstånd. Det behövdes fyra besök för ett skenbart enkelt fel. Så kan det bli då det inte riktigt vill sig.