Sömnlös

Det händer inte ofta, men det händer, att jag har en dålig natt. Den här natten vet jag inte att jag sovit alls. Det att jag missat vissa klockslag tyder ändå på att jag slumrat till då och då.

Då man ligger sömnlös fastnar oftast tankarna på något speciellt. Så inte den här natten. Tankeverksamheten var teflonöverdragen och gled från det ena till det andra utan att få fäste någonstans, vilket känns ganska kuriöst.

Vad kan ligga bakom? Är det den nya hostmedicinen som jag tog för första gången i går kväll? Bland mycket annat innehåller den etylmorfin, och efter att man tagit den skall man inte köra bil på fyra timmar.

Skall man inte sova heller?

Följde hustrun råd

Senaste natt fick jag förlägga vistelsen till en annan våning, igen. Dels för att få närmare till köket och varmvattenpannan, dels för att hustrun skulle få sova ostörd av mitt hostande. Då vi småningom träffades i gryningen sade hon bestämt att nu fick jag vara så god och kontakta sjukvården.

Jag ringde och fick en tid till akutvårdaren. Där fick jag se något nytt: Nu kan man ta en snabb blodbild från en enda droppe blod från fingertoppen. Det tog bara några minuter att få resultatet, och det måste underlätta betydligt för vårdpersonalen.

Resultatet av besöket blev recept på två olika mediciner, som förhoppningsvis skall få bukt med hostan. Då det blivit verklighet skall jag ta itu med allt det jag fått vänta med i mer än en månad nu.

Det stundar goda tider!

Vackert på sitt sätt

Nu är tiden då jag försöker putsa bort resterna efter sommaren. I går gjorde jag ingenting, då hade jag som sagt vilodag. Men nu vill jag ha bort så mycket som möjligt, för annars har jag det framför mig då våren kommer.

Fastän jag annars är på väg att gå i känslomässigt odlar-ide njuter jag av stundens färgprakt.

Och av att se på de sista kämpande blommorna. Då jag tittar på deras envisa kamp mot avtagande ljus och tilltagande kyla inser jag att

Så länge det finns liv finns det hopp!

Vilodag

Idag tar jag igen mig, latar mig och bara låter tiden gå. Det känns att jag behöver det då kroppen inte fungerar som den skall. Då borde man enligt vedertagen sed vila mycket och dricka mycket, och det där med att vila…  det har det inte funnits tid för.

Nu för tiden verkar vilodag vara ett (nästan) fult ord. Det ger vibbar av ineffektivitet! Tid slösas bort som i stället kunde användas till något produktivt. Och till den kategorin räknas för det mesta bara sådant som man kan ta på och räkna.

Sabbatsår är ett annat ord som fallit ur bruk. Nu kallas det alterneringsledighet, och frågan är om inte effektivitetstänkandet finner det lite suspekt. Och då ungdomar vill ta ett mellanår i övergången från högstadiet/gymnasiet till nästa nivå, det är droppen. Lata ungar, studera flitigt, bli fort klara, till varje pris!

Resultatet blir mer och mer synligt. Folk mår dåligt till kropp och själ och det kan i värsta fall ta sig förfärliga uttryck. Som att ta med sig en sabel till skolan och hugga ner sina kamrater.

 

 

 

Närmare för varje dag!

Han kommer, den dag jag icke bidar, dagen då marken är skinande vit. I den kvarvarande nådatiden förbereder jag mig nu så gott jag kan. Rädda det som räddas kan förklarar bäst mina sysselsättningar.

Idag har jag ägnat mig åt Mållgan. Så heter min gräsklippardräng. Han fick lägga sig på rygg så jag fick putsa hans mage. Då jag märkte att hans tänder blivit väldigt slitna förärade jag honom ett nytt garnityr. Han behöver något att glädja sig åt i vintermörkret i vår källare. Kallt blåste det från nordost, och lämpligt då jag bar in honom kom det en hagelskur och följde honom till dörren in till värmen.

I går plockade jag sista lingonen för säsongen. Oktoberlingon håller inte samma kvalitet som septemberlingon. Den här skogsturen hade knappast blivit av om jag inte lovat plocka en hink åt en bekant. Och hon var bortrest förra veckan.

Yrkesplockarna hade varit flitiga. Tänk att de hittat ända till brorsans skogsskifte i Söderudden. Enligt honom fanns där bra med bär ännu för några dagar sedan men inte i går. Men jag får väl inte klaga, tjugolitershinken blev proppfull på de kvadratmetrar ”egyptens gräshoppor” hade missat.

Nu är de utlovade lingonen levererade. Jag har gjort min plikt, och överskottet har hustrun förvandlat till sylt för vårt eget bruk.

Hälsa hem.

Jag hälsade på hos frissan idag. Snabbt och behändigt körde hon slåttermaskinen runt min skalle och putsade det sista med saxen. Den skulle väl motsvara trimmern, som mer noggranna husägare använder för att tukta de sista motsträviga stråna.

Då jag betalat och skulle avlägsna mig sade hon: ”Du kan väl hälsa hem.” Hon menade förstås att jag skulle förmedla hennes hälsning till hustrun, men jag tog mig för att skoja lite med henne. ”Vet du att uppmaningen Hälsa hem kan vara tvetydig?” frågade jag. Nej, det visste hon inte. Hon trodde inte ens att det var sant då jag upplyste henne om att det kunde betyda att det kommer att gå illa, att allt hopp är ute, eller än värre, nu är det slut med dig. Lyckligtvis hade nästa kund, som var närmare mig i ålder, anlänt, och kunde bekräfta mitt påstående.

Jag måste säga att vi har en del (o)lustiga uttryck i svenskan. Är det inte märkligt att en så positiv sak som en uppmaning att ta med en hälsning hem har kunnat få en så här otrevlig baksida?