Frukost i helgad hydda.

Denna sista söndag i oktober åt vi inte frukost för oss själva här hemma. Nej, vi for till församlingen, för där hade Församlingskretsen dukat upp till måltid för alla hugade, en timme före gudstjänsten.

Vi ville gärna ha den här måltidsgemenskapen. Och det var många som tänkte som vi, som glatt fyllde sina tallrikar med mat och satte sig att prata och äta. Det var också hur tydligt som helst att det fanns en social beställning på den här gemenskapsfrukosten. Vi var ca 40 personer i alla åldrar kring borden.

Det stannade inte bara med (den fysiska) maten. Vi förflyttade oss till kyrkan och gudstjänsten, en ovanligt glad och levande sådan. Och som pricken över i: efter gudstjänsten stannade ca 20 personer kvar och diskuterade vad som kunde ändras i gudstjänstlivet i församlingen. Det var typ brainstorming, och en hel del tankar och förslag lades fram. Många frön såddes, och det är kanske en och annan som kommer att känna att ”Herren har en uppgift just för mig”.

Alla som vill vara med på den här resan, berätta frimodigt om vad som är er begåvning, för alla behövs. Jantelagen gäller inte i Guds rike!

Det knepiga med sanningen.

En av USA:s mer hedervärda presidenter lär ha sagt att ”Du kan lura några människor hela tiden, du kan lura en del människor en viss tid, men du kan inte lura alla människor hela tiden.”

Sanningen är stark, fastän den verkar vek i början. Lögn och falskhet är alltid svaga, hur starka de än ser ut att vara i början. I kampen mellan lögn och sanning så vinner lögnen ofta det första slaget, men det är ändå alltid sanningen som till sist vinner kriget. Rätt är rätt även om ingen vill låtsas om det, fel är fel också om alla stöder det. En lögn lever aldrig så länge att den hinner bli gammal. (Fritt efter Carl-Erik Sahlberg.)

Jag kom att tänka på fabeln om kapplöpningen mellan haren och sköldpaddan. Haren stack övermodigt iväg med långa skutt. Så säker var han på vinst att han lade sig att sova innan han var i mål, det fanns ju ingen chans att han skulle hamna på andra plats. Småningom vaknade han igen och sprang den sista sträckan till målet. Men, då satt redan sköldpaddan där som segrare.

Lögnen har snabba fötter, men sanningen kommer ändå alltid fram!

Bättre mot kvällen.

Sorgen och glädjen de vandrar tillsammans. Gång på gång besannar det sig, att just så är det i livet. Och omväxling kan förnöja, åtminstone de gånger saker och ting går mot det bättre.

Det var inte ens full dager då jag måste lämna det lä som stugans väggar gav. Veden var slut så jag var tvungen att uppsöka vedlidret. Våra uppvärmningsanordningar vägrar producera värme om de inte matas med något brännbart.

Då jag ändå var klädd för utevaro gick jag till hustruns bil. Jag rullade fram hennes nya vinterdäck och påbörjade bytet. Men vid andra hjulet blev det tvärstopp då det visade sig att däcket monterats på en fälg som inte passade till bilen. Centrumhålet var alldeles för litet.

Jag fattar inte ännu hur det kunde gå så här. Jag tog ju en hel serie med gamla hjul då jag for till däcksfirman. Men någon gång måste ett av dem blivit utbytt i stapeln. Det är bara det, att jag inte hittade det saknade rätta hjulet någonstans i uthusen. En sådan fälg hittade jag däremot i en hög med avdankade hjul i skogskanten. Ett förargligt misstag det här, som kommer att kosta mig en resa till Maxmo. KE-Trading där är nämligen vår hovleverantör då det gäller bildäck.

Eftermiddagen tillbringade jag i Amazing Family Gym i Smedsby. Inte för att träna, men för att jobba. Jag målade en hel del grejor som jag gjort till barnens kommande hinderbana. Dessutom fick jag fixat lite annat där, som jag inte alls planerat att titta på idag. Den resan var jag helt nöjd med.

En del av dagens verk.

Hemkommen fick jag sätta mig till bords och en tvårätters kvällsvard: Abborrsoppa och risgrynsgröt. Och kantarellerna i korgen på köksbänken, efter hustruns räd i skogen, ingav ett stabilt hopp om kommande godsaker…

Ett jättebra slut på arbetsveckan!

Osannolikt.

Det är mycket på gång i världen. Coronaviruset går som havets vågor, upp och ner. Den stora konstruktionen EU knakar i fogarna. Att den är uppbyggd på (kol- och) stålunionen tycks inte hjälpa. Alla randstaterna som kommit till undan för undan får stålet att korrodera, om jag får säga så. Det finns så olika åsikter om ytbehandlingen att den riskerar att bli ogjord. Och då går det som det brukar gå.

Dock, för tillfället tycks det politiska vädret gå i blåa nyanser, medan grönt och rött får kämpa. Där har vi valet mellan pest och kolera, förutom valet mellan coronavaccin eller inte. Detta om läget i den mera fjärran omgivningen.

Här hemma har vi haft små stugmöten under sommaren och hösten. Först höll vi till i växthuset, men sedan en tid har vi flyttat in i vardagsrummet. Vi är en liten, men växande, skara som samlas varannan onsdagskväll till kristen undervisning och samvaro. Det som gläder är att helt oväntade människor börjat dyka upp. I detta nu är det sex unga personer som kommer, och de flesta av dem har vi inte känt sedan förr. Och ”kärntruppen” består av några pensionärer, så åldersgaffeln ligger mellan 20 och åttio år.

Det hör till saken att vi inte annonserat våra möten. Några grannar har vi bjudit in personligen, och sonen bjöd en av sina barndomskompisar, men de övriga har kommit med genom prat man och man emellan. Djungeltelegrafen, ni vet.

En synnerligen glad överraskning fick vi förra onsdagskvällen då vi satt och hade en bönestund bara för oss själva. Då knackade det på dörren och in kom en för oss okänd ung man med bibel under armen. Han hade hört om onsdagsmötena hemma hos oss och ville vara med. Han råkade visserligen komma på ”fel” onsdag, men det blev hur rätt som helst då vi fick tillfälle att lära känna varandra i lugn och ro.

Det här med nya människor som vill samlas hos oss känns helt osannolikt. Hur troligt är det att man har en ungdom på sin trappa som vill läsa bibel och be tillsammans med andra? Och nu har vi redan sex, förutom oss äldre.

Ingen människa kan åstadkomma det här. Guds verk är det, att Anden leder hit gemenskapssökande människor.

Efter stormen.

Allt har blivit så väldigt synligt. Allt det som varit dolt av lövverk är nu plötsligt uppenbarat. Rönnbärsklasarna hänger på de kala grenarna, och några envisa äpplen hänger kvar i träden, väl synliga. Dessutom har vi nu bättre koll på grannarna.

Veckoslutsstormen tog alla de vackert färgade höstlöven. Nu ligger de på marken och väntar på att ”någon” skall samla upp dem. Det får jag ta itu med någon (vacker) dag, innan de fryser fast i underlaget. Vattentunnorna skall tömmas och tvättas, och trädgårdspumpen på brunnslocket skall tas in för vintern. Så långt hösten.

Sedan, om Herren vill och jag får leva, så kommer ett nytt år, med en de nya möjligheternas vår. Vad det kan betyda visar sig så småningom. Men för att hjälpa den lite på traven har jag planterat det första idag, i små blomkrukor på fönsterbrädet.

Då jag skar ner vinbärstomaterna i växthuset så tog jag några sticklingar och satte dem i ett glas med vatten. Nu hade de redan fått rötter och jag kunde plantera dem i krukor. Om de hålls vid liv och växer i vinter tar jag en ny omgång sticklingar av dem i februari-mars, och de plantorna kommer sedan in i växthuset.

Det skall komma, skall komma en vår…

Arbeta!

Jag är en arbetare. Det har jag alltid haft klart för mig, för jag tycker om att arbeta. Och det behövs, för jag saknar nästan helt förmågan att delegera uppgifter åt andra. Talesättet ”själv är bästa dräng” kunde vara påhittat just för mig!

Dagens lilla morgonandakt fick mig att reflektera över fenomenet arbete. Då människorna hade gjort sin katastrofala tabbe i Lustgården blev de utslängda därifrån med beskedet att ”du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett”. Då är det nära till hands att tänka på arbetet som ett syndastraff från Gud.

Men är det så? Jag menar, människorna var inte sysslolösa i lustgården. Där fanns säkert en massa saker att fixa för trädgårdsmästare. Men det som är ett rent nöje känns inte som arbete, och den ”arbetsplatsen” var mer än speciell. Tänk, att pyssla och hålla ordning i en stor, paradisisk park som Gud själv planerat och planterat!

Men så blev man utkastad ur härligheten och skulle klara sig på egen hand. Där ute gällde andra förutsättningar. Där fanns inte ett överflöd av alla slags frukter att bara ta för sig av. Man måste själv plantera och odla sin mat. Arbetet blev en förutsättning för att hållas vid liv. Och det livet kändes förstås hårt.

Men nutiden då? De allra flesta som har ett arbete är hårt pressade av kraven på effektivitet. De som är arbetslösa känner sig hårt pressade av att de ses med misstänksamhet. Varför jobbar inte han eller hon? Livet känns hårt, oberoende av arbetssituationen. Glädjen är hårt trängd, den också.

Personligen har jag aldrig haft svårt att sysselsätta mig. Det är nästan tvärtom, jag vill göra mer än vad som är fysiskt möjligt. Då gäller det att lugna sig och göra som Gyllene tider sjunger: gå och fiska. Det är en lisa för ett oroligt sinne.

Med pensionärens frihet har jag en åtminstone teoretisk möjlighet att välja vad jag vill göra. Arbetsuppgifter saknas inte så länge jag har en son med företag. Där kommer också aspekten meningsfull sysselsättning in. Jag får känna att jag gör verklig nytta. Det är så sant som det är sagt, att ”man behöver behövas”.

Så jag får njuta av livet (nästan) varje dag!

Råttan.

Det finns många djur i vår Herres hage. Det finns mer eller mindre kända djur, och mer eller mindre omtyckta djur. Så är det i naturen.

Ett av den mindre omtyckta är råttan. Eller, jag borde kanske rätta mig till att det finns delade meningar om råttor. Det finns ju folk som har råttor som husdjur. En gång var jag gäst i ett sådant hem, och blev presenterad för råttan. Den var en ljusgrå och behagfull varelse som satt uppe på soffans ryggstöd. Då jag försiktigt sträckte handen mot den klättrade den uppför min arm och satte sig på axeln. Det kändes inte obehagligt, inte alls så som jag reagerar om jag råkar träffa på en råtta ute i det fria.

Nu har vi en Råtta som går lös. Inte bara i Hankmo, inte bara i Vasatrakten eller bara i Finland. Nej, denna Råttan har drabbat hela världen! Och som alla råttor gör den mycket skada. Inte bara med det den direkt ställer till med, utan lika mycket, eller mer, med sin blotta existens.

Man vill ju skydda sig mot Råttan, men det är lättare sagt än gjort. Det förefaller lätt att täppa till ett råtthål. Det tråkiga är att det mycket snart upptäcks nya hål utspridda i grannskapet. Råttan är mycket målmedveten, med lite tid tar den sig till och med genom betong!

Råttan är ett djur som sprider sjukdom. Nu tar man till olika, mer eller mindre desperata, metoder för att försöka få bukt med den, ja, utrota den, men den är ett livskraftigt kräk. Just som man tror att nu har man den instängd i ett tilltäppt hål, vad händer? Jo, den slinker ut ur ett nytt hål och fortsätter sitt förstörelseverk.

Till allt det övriga kan tilläggas att den sprider fruktan. Stora delar av befolkningen är väldigt rädda för Råttan. Vem som helst kan ju bli biten, hur väl man än försöker skydda sig. Och råttbett är inte att leka med, vill det sig illa kan man dö av det. Men, det finns så mycket annat man kan råka ut för som är minst lika farligt, så varför är inte tanken på det lika skrämmande?

Nu är det i stället den fria tanken som skrämmer. Det finns oliktänkande, utmanare, till de vedertagna sätten att bekämpa Råttan. Kritikerna är inte populära, och deras livsstil görs nu allt mer besvärlig, allt för att de skall rätta in sig i ledet av jasägare.

Jag får en vibb av 1200-talets snilleblixt, inkvisitionen. Den skulle återföra kättarna, de som hade en tro som avvek från den kyrkligt vedertagna, till ordningen. Då gällde parollen ändamålet helgar medlen.

Jag anar att samma tankegång har fått insteg i närvarande tid…

Komprimerat.

Den här tiden på året brukar jag drabbas av en sorgedag. Ibland håller det i sig två eller tre dagar. Det beror lite på väderleken, gråväder och regn förlänger depressionskänslan, medan solsken ger en skjuts framåt.

Jag syftar förstås på den dag då jag ser mig tvingad att tömma växthuset. Alla föregående år har det känts bedrövligt att sommaren definitivt är slut. Så inte i år, och det av en enkel orsak: I år kan jag välja tidpunkten själv. Den lånade luftvärmepumpen ger mig den friheten, men också friheten att betala elektriciteten för att hålla igång den. Det ger mig den psykologiska känslan av självbestämmande.

Nu är växthuset tömt. All ettårig växtlighet är förpassad till tippen. Den del av tomatskörden som inte hunnit mogna är deponerad i lådor och får komma in i stugvärmen. Tomaterna har sällskap av några päron som skall påskynda mognadsprocessen.

Det fleråriga växtbeståndet består mest av pelargoner. De har flyttat in i Lillstugan. Igen, får jag väl säga, för det är inte första vintern de tillbringar där. Varje höst blir den södra ändan av Lillstugan till ett komprimerat, svalt miniväxthus som ger de annars dödsdömda en chans till ett fortsatt liv nästa vår.

Vissna ner och växa upp på nytt. Allt har sin tid.

Avslut.

Oktober, måndag, och det blåser en halv storm ute. Visserligen ligger vinden på från syd, och termometern visar 12 plusgrader, men nog är det höstligt så det förslår då löven faller i en accelererande takt. Och mörkret, det kommer allt tidigare på kvällarna och dröjer sig kvar allt längre på morgnarna.

I går hade vi ännu vänner på mat i växthuset. Värmen kom delvis från vedkaminen, delvis från spisen där jag stekte plättarna. Så det gick ingen nöd på oss, den yngsta lilla damen trivdes i t-skjorta, liksom också jag gjorde. Det gällde att ta ut det sista, för det blir nog ingen fler måltid i den lokalen i år.

Idag väntas lite regn, och som sagt, det stormar där ute. Men, lågan på vårt andaktsljus lyser klar och stadig. Det finns hopp om att tiderna ljusnar igen, att stormen bedarrar, och att Herren kommer åter!