Ta i trä!

Det har varit träigt idag, igen. Så har det varit många, många dagar, och (nästan) allesammans inomhus. Nu då solen stiger allt högre vill jag ut!

Det behövdes en andra trappa till övervåningen i Äggis (Amazing Family Gym Smedsby. Dit flyttades en metalltrappa från en av lagerhallarna, men den hade bara räcke på ena sidan. Nu jobbar jag med att försöka åstadkomma ett träräcke till den andra sidan. Efter 4 timmars jobb har jag skaffat virket och fixat fästen i trappan för stolparna. Några timmar till med träet, sedan är målarfärgen i tur.

Hemma finns också trä att ta i, men här i skepnad av ved. Platsen har kvällssol och är idealisk för en stunds utevistelse. Lite vedjobb fick bli dagens utemotion.

Söndagslunch.

Det finns folk som är bra på att planera. De kan gladeligen ha papper på vad de skall äta de närmaste två veckorna, men så är det inte hos oss. Här lever vi ur hand i mun, eller åtminstone något ditåt.

I morse, då vi började tänka på söndagslunchen, plockade minnet fram de salta abborrar som ännu fanns kvar av höstens skörd. Men de kändes mer som vardagsmat så jag ville lyxa till dem lite extra.

Som vanligt skar jag ryggraden ur dem och lade dem i blöt tre timmar. Därefter skar jag dem till alldeles vanliga fileer som jag radade i en smord och bröad ugnsform. Jag satte tunna äppelskivor mellan fileerna och kryddade med svart- och grönpeppar. Så hällde jag grädde över och stack ner halva lagerblad i grädden. In med formen i ugnen i 200 grader i tjugo minuter.

Det blev gott! Det enda jag hade att klaga på var sältan. Efter att jag skurit till fileerna borde de fått bada i kallvatten minst en kvart till. Det skall jag försöka hålla i minnet till nästa gång.

Men dit är det minst ett halvår!

Håll humöret uppe.

”Jag har nog varit med om värre!” Så hade en man sagt som det berättades om i min barndom. Han var lite originell till sitt sätt, och han lär ha yttrat de här orden den gången han under nattens lopp frusit fast (!) i sin bädd. Allting är relativt. Det som för den ena är ett bedrövelsens elände kan en annan avfärda med ett jag har nog varit med om värre.

Här har vi nu en farsot som grasserar, men på andra platser i världen pågår allsköns smutsiga krig, där man lika mycket siktar in sig på civilbefolkningen som på stridande trupp. Och nej, med dem vill vi inte byta. Allting är relativt, det beror bara på vad man jämför med.

För tillfället befinner jag mig i Jeremia-boken. Där jag läste idag får Jeremia veta att det stora Babylonien, och dess huvudstad Babel, skall få sig så på moppo av Herren att det bara kommer att lämna en obeboelig ödemark kvar. De som tror på Gud skall försvinna från staden det fortaste de kan, och de får detta ord med sig på flyktvägen:

Känn er inte bekymrade och tveksamma, och bli inte rädda för de olycksbud som hörs i landet, fastän ett olycksbud kommer det ena året och sedan nästa år ett annat. Inte heller för att våld råder på jorden och härskare står mot härskare.

Coronabud har vi fått oss serverade dagligen, både i fjol och i år. Våldet i samhället blir mer och mer besinningslöst. Och härskarna i vissa länder försöker provocera sina grannar för att få en orsak till (erövrings)krig. Dessutom börjar det sakta gå upp för gemene man hur ytterligt sårbart det västerländska samhället är i praktiken.

Det finns minsann både ett och annat att gruva sig för. Därför är det så befriande att hitta sådana här uppmaningar i vår bruksanvisning för livet.

Alltså, håll humöret uppe, oberoende av omständigheterna!

Traktorslöseri?

Då och då har jag sagt åt hustrun att jag vill ha en traktor. ”Och vad skall du med den till”, kommer hennes motfråga. Hon har alltså inte någon större förståelse för mäns känslor visavi starka maskiner. Men så långt har hon rätt att jag egentligen inte behöver nån traktor. Om det inte kan räknas som behov att få köra omkring i byn med traktor, som de andra karlarna.

Jag ögnade igenom en insändare i vår husblaska, och där ingick en mening som var formulerad ungefär så här: Så länge ungdomar kör omkring med traktorer i stället för mopeder är bränslet för billigt.

Alltså, vaaah?? Min första tankereaktion har inte släppt. Hade insändarskribenten tänkt färdigt innan det skrevs? Eller har han/hon aldrig varit mopedungdom? Själv är jag sjuttio plus nu, men jag har ännu i färskt minne hur mycket jag frös under mopedåren. Det fanns gånger då jag körde 5 km, sedan måste jag hoppa av och springa bredvid mopeden för att få upp lite värme i kroppen, och så köra 5 km igen. Man kunde ha fått men för livet!

Jag har stor förståelse för dem som föredrar att sitta i en varm traktorhytt framom att sitta i ur och skur på en kall moped. Dessutom har vi den omständigheten att traktorn ofta redan finns i gården, färdigt köpt. En mopedbil kostar skjortan, en fyrhjuling med hytt likaså. Låt vara att bränslet blir att kosta mer med traktor, men i gengäld kommer man undan anskaffningskostnaden för ett annat fortskaffningsmedel.

Totalekonomiskt anser jag att traktorkörandet går att försvara. Bränslepriset är bara en faktor i det större sammanhanget.

Svartmåla.

Är svart vackert? Eller är det en bedrövlig färg som man helst skall undvika? Det är förstås en fråga om tycke och smak. Plats och omständigheter spelar också in, för till syvende och sist är det bara slutresultatet som räknas.

Svart är sorgens färg i vår kultur. Men för man blommor till ett sorgehus är det nästan kutym att de skall vara vita. Är det månne för att det inte finns svarta blommor? Eller är det en influens från östligare kulturer där man sörjer i vitt?

Jag har tillbringat 8 timmar med att svartmåla, därav funderingarna. Planket runt pannafotisplanen som jag bygger i Amazing Family Gym Smedsby blir svart, övre delen. Den undre delen skall bli grön så småningom. Och det är förunderligt vad lite färg kan åstadkomma rent visuellt, till och med fastän den är svart!

På de här timmarna har jag lärt mig hur behändigt man kommer åt också besvärliga ställen med en liten målarrulle. Och det går så snabbt att sprida ut färgen med rulle. Dessutom slösade jag inte färg med att droppa den på golvet.

Måla kan man göra på mer än ett sätt. Den möjlighet som alltid och överallt står till buds är att färglägga tillvaron med ord. Ett glatt och positivt språkbruk behövs, nu då nyhetsflödet mest går i mörka mollnyanser.

Veckans fynd!

I flera månader har det varit si och så med min arbetsglädje. Enklast förklarat är att konstatera faktum, att allt byggandet i gymmen sög musten ur mig till sist. Jag glömmer lätt att jag inte är någon ungdom mer, och blir lika förvånad varje gång jag tvingas inse arbetskapaciteten minskat och återhämtningstiden ökat. Men det skall väl inte bara vara fördelar med att vara pensionär.

Jag råkade alltså tappa sugen. Och att hitta den igen bland alla andra tappade sugar gick inte i en handvändning. Men idag inträffade den lyckliga stund då jag plötsligt hade återfått min sug. Jag vet inte hur det gick till, men misstänker att den satt på någon av de saker jag plockade i inköpskorgen på PUUILO. Då jag körde därifrån satt den i alla fall bredvid mig. Men den fanns inte med på kassakvittot, jag kollade!

Eftermiddagens arbetspass i Äggis kändes lätt och kort. Mycket blev gjort, och då hustrun ringde och frågade om jag inte tänkte komma hem såg jag till min förvåning att klockan passerat nitton.

Nu finns det hopp om att pannafotis-planen blir färdig inom april!

Den närmar sig, ändens tid!

Man får reda på ett och annat genom att höra på radion. Dagens aha-upplevelse var ändå av det mindre angenäma slaget.

Något ljushuvud på Jubileumsfonden för Finlands självständighet har kommit på att våra betalkort skulle vara idealiska för att lagra corona-information — om oss själva. Är vi vaccinerade, eller immuna, eller har vi ett färskt negativt coronatest? Fördelen med att använda betalkorten skulle vara att det finns kortläsare överallt.

Jaha, men varför skall vårt privata hälsoläge bli synligt varje gång vi viftar med kortet framför en läsare? Hur långt har vi sedan till att villkoret för att komma in i butiken, eller lunchrestaurangen, eller för att få köpa en pastillask i kiosken är att vår coronastatus är ok?

Jag får dåliga vibbar av det här. Betalkortets chip tar makten över oss. Har vi fogat oss och följt myndigheternas ”rekommendationer” är det frid och fröjd. Men den som sätter sig på tvären får räkna med att livet försvåras på olika sätt. Det är ganska enkelt att räkna ut.

De som sitter på den ekonomiska makten ser gärna att det kontantlösa samhället blir verklighet så snart som möjligt. Då är vi helt beroende av att vårt betalkort fungerar. Då och där blir det lätt att klämma åt skeptikerna. Sedan går vi ett steg till: varför skall chip’et sitta på ett kort som kan tappas bort, eller stjälas? Det är mycket enklare och säkrare att det opereras in under huden på ena handen. Alltså, bort med korten!

Några små steg, ett i taget så att protesterna inte kommer igång på allvar. Sedan står vi plötsligt i Uppenbarelsebokens trettonde kapitel, verserna sexton och sjutton: Vilddjuret förmår alla att låta ge sig ett märke på handen, så att ingen får vare sig köpa eller sälja utom de som har Vilddjurets märke.

Hur många förstår att det här är en fråga om gott eller ont, liv eller död? Jag väntar med spänning på reaktionen från våra kyrkliga ledare!

Brödet är halva födan.

Jag är en brödälskare, det har jag alltid varit. Smörgåsar till måltiderna, smörgåsar som mellanmål, smörgåsar som matsäck. Listan kunde göras ännu längre, för bröd kan avnjutas i så många olika former.

I min mun är bröd nästan som godis. Tyvärr är min mage inte av samma åsikt. Ibland obstruerar den och visar tydligt att den inte vill ha bröd. Men det tog sin tid innan jag begrep signalerna.

Jag är inte laktosintolerant, och gluten verkar inte vara ett problem. Men något är det som ibland får min tarm på riktigt dåligt humör, vilket bl.a. ger sig till känna genom de stinkande luktämnen den skickar ut. Senast då är det tid att ta en brödfasta och i stället för bröd under pålägget sätta ett skaft från ett kinakålsblad.

Resultatet märks påtagligt redan efter ett dygn. Det lugnar sig inombords, jag mår bättre, och, jag får mera energi! Så vad är det i brödet som sakta, sakta irriterar mitt energiupptagningssystem tills det tippar över i illaluktande gaser och allmän olustighet?

Jag som eldar med ved känner till att efter en tid har det samlats så mycket aska i eldstaden att elden inte mera brinner så bra. Då skyfflar man ut askan, och elden tar sig igen. Är det samma sak med uppehållet i brödätandet? Någonting, men vad, får tid att putsas bort ur systemet, och sedan fungerar det igen. Åtminstone en tid…

Nystart

Sol och sommar, så känns det idag. Jag sätter mig över det faktum att det bara är + 5º ute, jag fokuserar bara på att solen skiner och att jag har doften av vår i näsan.

Alltså, jag är i rätt sinnesstämning för att ta in den kommande sommaren och den annalkande växtsäsongen, och det ledde till omedelbar aktivitet. I april kan man redan börja så sådant som måste förodlas för att få tillräckligt lång växtsäsong. Vi hade lite frön, så det var bara att skrida till verket

Det var varmt i växthuset då vi kom dit, nästan sommarvärme. Med gemensamma krafter sådde vi koriander och dill och vinbärstomater. Det planterades två dussin vitlöksklyftor och såddes betydligt fler squashfrön än vad vi har behov av, men alla gror förstås inte. Brytbönorna har vi lite dåliga erfarenheter av sedan tidigare. Vissa år gror nästan alla, andra år nästan inga. Så dem skall vi förgro mellan våta hushållspapper inne i köket. De som sedan vaknar till liv får komma i jord i växthuset.

Nu är odlingssäsongen i gång!

Frigång.

Mjölk från frigående kor. Sådan drack jag idag med frukostgröten. Lammköttet som köptes till påsk kommer också från frigående djur. Det är något fint med frigång, inte minst då det fungerar som försäljningsargument.

Vi har varit vana med att kunna gå, ut och in och vart som helst, som vi behagat. Det senaste året har vi fått vänja oss av med det privilegiet. Vi får visserligen gå ut, men vi skall hålla oss innanför det osynliga stängslet distans för att vara någorlunda säkra.

Rovdjursstängsel för boskapen, distans för oss. Det mänskliga reviret, och friheten, har krympt till en bråkdel av vad det varit.

Frigång. Fri. Det är också påskens budskap till människorna. Tack vare att Jesus dog för oss, då för länge sedan, går vi fria från det gudomliga straffet för våra illgärningar.

DET är den ultimata frigången!