Salt.

För en kort tid sedan inhandlade jag salt. En säck med 25 kg grovt havssalt står nu i uthuset. För säkerhets skull. Så hastigt som världsläget nu skiftar så vet man aldrig när man behöver mer salt än vanligt. Men i köpögonblicket visste jag förstås inget om att Ryssland skulle mobilisera.

Saltanskaffningen hade en hel del att göra med (den något osäkra) tillgången på elektricitet. Då tänker jag inte i första hand på de förtäckta hoten om elransonering i vinter. Det är de oberäkneliga stormarna som jag ser som det största hotet. Om en sådan, eller en hackare, lyckas slå ut en del av stamnätet tar det dygn, kanske veckor, innan allt fungerar som normalt igen. Och vad händer då med allt det som finns lagrat i frysen? Jo, det förfars!

Bären kan kokas till sylt, om man har socker och tillgång till en ved- eller gasspis. Fisk och kött kan man rädda genom att salta ner det. Nu är förstås nutidsmänniskorna inte vana att äta nersaltad fisk. Men det går förvånansvärt bra, det vet jag av egen erfarenhet. Efter att man vattnat ur det mesta av saltet kan man både koka och steka, och att laga fisklåda går också bra.

Förr i tiden var salt fisk och potatis den vintertida basmaten ute i skärgården. Då fiskade man under lektiden på våren och saltade ner allt man fick i sina ryssjor i stora kar. Det var sedan den huvudsaklig proteinkällan den kommande vintern.

Idag har jag fiskat. Då fångsten var god kunde jag salta ner en full hink med abborre. Då snön sedan yr runt knutarna i vinter festar vi på kokt salt abborre med vitsås och potatis.

Om man lämnar bort vitsåsen och låter potatisen vara oskalad kallas anrättningen ibland för ”råskvädersmat”. (Råskväder är den dialektala benämningen på snöyra.)

Mitt i ett krig!

Inte är det sådant vi vill tänka. Jag? Mitt i kriget? Och så står vi där, med förvåningens finger i häpnadens mun. Det kan ju inte vara sant?!

Ibland får man upp ögonen för sanningar först efter en tid. Och så gick det idag. Vi har läst samma andaktsbok i minst tre år, men först nu förstod jag till fullo (?) vad det betyder att det andligen krigas, om oss! Närmare bestämt om våra tankar. Den ena sidan kämpar för att vi helt och fullt skall bekänna oss till den jordiska verkligheten, med vad den ger i form av rädsla, oro för allt möjligt, girighet efter pengar och allt som kan köpas för pengar, själviskhet, ja, listan kunde göras hur lång som helst.

Den andra sidan vill lågmält ge oss tankar på det andliga. Ge oss förmågan att se att det finns en Gud som nog bryr sig om oss och vill få kontakt med oss. En som säger: VAR INTE RÄDD! Det behöver vi få höra och ta till oss, inte minst nu då vårt hittills trygga samhälle knakar betänkligt i fogarna.

Vägra att oroa dig, eftersom det bara kommer att dra ner dig och stänga ute medvetandet om Guds närvaro. Det är fullt möjligt att styra sina tankar mot allt det goda. Visst slinker de därifrån till som tätt, men då går de att fånga igen och rikta in på nytt. Och varje gång du lyckas med det har du avvärjt ett anfall i kriget.

Scouternas valspråk kan också vara vårt: Alltid redo. I det här kriget finns inga vapenvilor och ingen fred.

Drag under (= undan) galoscherna.

Drag under galoscherna. Det var visst en rik uppkomling i den svenska politiken som myntade det uttrycket. Det skulle betyda att saker och ting gick hans väg, men det är länge sen dess och nu är han och hans parti borta ur spelet.

Drag under galoscherna. I dag skulle jag tolka uttrycket på ett annat sätt: mattan dras undan våra galoscher, på många områden. Inget finns mer som känns säkert för den vanliga, sekulariserade och urbaniserade människan. Rädslan för corona dröjer ännu kvar lite. Rädslan för ryssen finns under ytan. Inflationen gör vardagslivets förutsättningar osäkra. Höjda matpriser. Plötsliga höjningar av elpriset, i kombination med de redan höga bränslepriserna, får väldigt många människor att darra inför tanken på en kall vinter. Hur ha råd att hålla bostaden någorlunda varm och samtidigt ha mat på bordet? Stackars dem som därtill har stora bostadslån. Räntorna är på stigande.

Som grädde på moset vacklar nu den offentliga vården. I tiotals år har man ignorerat behovet av att höja vårdpersonalens löner rejält. Det har aldrig varit läge att lyfta upp dem ur lönegropen. Och nu har deras tålamod verkligen tagit slut. På annat sätt kan jag inte förstå hotet att strejkstänga intensivvårdsavdelningar.

Det sägs hela tiden att det inte finns pengar till höjda löner. Men hur är det då, då läkare fattas? Då hyr man ibland in dem från svindyra bemanningsföretag, då hittas pengar någonstans ifrån! I Sverige har man också delvis tvingats att hyra in sjukskötare, men det har mig veterligen inte skett i Finland. Här minskar man på vårdplatserna tills de motsvarar tillgången på skötare.

Det är spännande att se hur vårdtvisten utvecklar sig. Att det blir en mot vårdarna riktad patientsäkerhetslag är klart. Hur den skall användas i praktiken återstå att se. Och förverkligas hotet om massuppsägningar inom vården, hur tacklas en sådan situation? Förhindras uppsägningar med lag? I klartext: sätts vårdfolket i tvångsarbete utan rätt att sluta?

Kanske, möjligen, skulle beslutsfattarnas desperation kunna resultera i tvång. Men det går inte att lagstifta mot sjukdom. Sjukvårdare kan också sjukskriva sig. Och skulle inget annat bita, så återstår möjligheten att söka asyl i Sverige eller Norge. Där vore de, med sina yrkeskunskaper, mer än välkomna!