Avslut gjordes…

Då jag var pojke stod alltid radion på då det var nyhetsdags. Det var egentligen inte nyheterna som var det mest intressanta. Nej, det var väderleksrapporten! Pappa var fiskare, så det var viktigt för honom att få förhandstips om kommande vindförhållanden.

I Sveriges radio, efter väderrapporten, lästes börsnoteringarna. Jag fattade inte alls vad det handlade om, men det fanns ett dagligen återkommande uttryck som kittlade min fantasi: Avslut gjordes i följande papper…

Idag har det gjorts ännu ett avslut i höstens tecken: Jag har tagit upp båten. I mer än en vecka har jag tvekat och vacklat, än hit och än dit. Kanske skulle det bli möjligt med ännu en fiskefärd. Kanske låta båten stå kvar på stranden lite till, uti fall att, om…

I morse då vi vaknade var marken vit. Då jag stack ut näsan genom dörren luktade det vinter. Det avgjorde saken. Nu står båten på gräsmattan, med det halvfärdiga vinterskjulet över sig. Den hyrda trailern är återbördad till St 1 Kvevlax. Priset var överkomligt, 15 € för 1½ timme.

De närmaste dagarna skall jag få förvaringen i vinterkondition. Det ryms en del andra attiraljer bredvid båten då jag stuvar noga.

Jag är alltså sysselsatt tillsvidare.

Kretslopp

Av jord är du kommen, jord skall du åter bli. De orden sägs vid varje begravning, och av någon anledning associerade jag till dem i dagens hemmajobb.

Det bjöds på vackert väder och en blek sol idag. Därmed infann sig motivation att göra något åt alla löven på våra gräsmattor. Medan jag gick med gräsklipparen och samlade upp dem tänkte jag på naturens kretslopp. Löven får ungefär ett halvår på sig, mellan födelse och död. På våren gläder jag mig åt att se dem spricka ut och växa till sig. På sommaren njuter jag av den täta grönskan i trädkronorna och på hösten av den gyllene skrud ”skogsbrudarna” då ikläder sig.

Men sedan tar fröjden slut. Då de singlat ner till marken skall jag se till att de putsas bort. Om inte ser gräsmattan för sorglig ut nästa vår då snön smält. Och sysselsättning saknar jag inte från förut.

Jord skall du åter bli. Löven multnar och fyller på matjordslagret. Näringen de sugit upp under sommaren lämnas tillbaka, den var bara ett lån. På samma sätt är det med människorna. Livet och kroppen vi fick har vi bara till låns, för kortare eller längre tid. Sedan försvinner vi, och nya generationer anländer. Så har det alltid varit.

Allt levande är delar i Det Stora Kretsloppet!

Bensin på kort?

Trafikens utsläpp skall ner för att Finlands klimatmål skall uppnås. Och nu har forskare (experter?) vid Aalto-universitetet kläckt en idé om hur det kunde gå till. Beställningen lämnades in av den förra regeringen, men leveransen kom först nu.

Det handlar om att försvåra tillgången på bilbränslen. Bränslehandlarna skulle tilldelas kvoter, eventuellt genom ett auktionsförfarande. Det får mig genast att undra: om pengarna finns, kunde då en bensinstation någonstans i mörkaste Kuusamo ropa in en kvot på 500 kubikmeter bensin? Eller är de större kvoterna förbehållna trängselfinland? Har man ägnat en enda tanke på förhållandena på annat håll? Hur alla, överallt, skall garanteras nödvändigt bränsle?

Jag är med på tanken att utsläppen borde fås ner. Men för mitt dumma huvud förefaller de flesta förslag som hittills kommit fram mindre väl genomtänkta. Elbilarna skulle vara så bra, men det har visat sig att tillverkningen är en veritabel miljöolycka, där batterierna den stora boven. Dessutom håller inte batterierna många år förrän de skall bytas, för dyra pengar och till stor miljöskada. Och den myckna elen att ladda bilarna med, varifrån skall den tas miljövänligt. Redan som det är nu importerar Finland en tredjedel av sin elförbrukning, och det kommer inte att finnas så mycket mer på den nordiska marknaden då Sverige avvecklat kärnkraften. En storsatsning på elbilar är helt enkelt inte realistiskt, inte minst med tanke på vårt klimat.

Jag ser biogasen som det enda goda alternativet. Där borde staten/politikerna sätta in stöten. Ge stora skattelättnader på gasbilar, och på de bilar som konverteras för gasdrift. Gå in för att stöda anläggandet av biogasanläggningar, både stora och små. Stöd byggandet av tankningsställen. Då kommer garanterat förbrukningen av bensin att gå ner drastiskt!

Men det finns också en annan metod att få ner trafikens utsläpp: Låt vägnätet förfalla totalt. Det håller man redan på med, och då står vi snart vid den punkt då människorna bara kör det allra nödvändigaste. Dessutom kommer av nödtvång inflyttningen till tätorterna att försnabbas.

Och våra urbana beslutsfattare gläder sig.

 

Ny vecka, nya uppgifter

Projekt som drar ut på tiden blir lätt påfrestande. Eller kanske jag skulle kalla dem frustrerande. Så är det för både byggaren och den som sedan blir brukaren.

Sonen har haft ett sådant projekt på gång i Amazing Family Gym Smedsby. Det är något som han kallar monkeybar, en ställning där man går armgång. Den är byggd i trä ovanpå en tyngdlyftningsställning, och de två materialen skulle förstås fogas samman.

Jag blev den förenande länken. Efter förmiddagens Seniorgympa i Sundom tog jag itu med saken, och efter bara några timmars arbete hade jag inte bara förenat trä och stål, jag hade dessutom skruvat fast hela härligheten i golvet med åtta kilbultar.

Nu har jag gjort vad jag har kunnat. Bollen är tillbaka hos sonen. Och jag gissar, att det inte kommer att dröja länge innan monkeybaren är klar att tas i bruk. Då kommer den att bli en utmaning för hugade gymmare. Armgång är allt annat än lätt!

Fiskarpojken igen.

Det är härligt att ha ett intresse. Kanske är det också bra för fiskarpojken att denna hobby måste läggas på vila då och då. Annars finns det risk att den skulle ”brännas ut” och småningom bli ointressant. Eftersom det nu är senhöst står vi vid den punkten då vinteruppehållet är mycket nära.

Vi har fiskat med nät hittills. Men det har blivit för vanligt. Nu har han börjat hitta på nya fiskeredskap (åt mig?). Och visst, han behöver få utlopp för kreativiteten, så jag hänger med.

Nu på eftermiddagen var vi ut en sväng och sjösatte hans experiment. Det var vackert då vi for ut, med det blåste upp och vi frös som hundar innan vi var färdiga. Jag hade glömt att vi skulle ta vindjackor innanför vinterhalarna…

Det första vi gjorde då vi kom innanför hemmadörren var att starta bastun och laga oss het kakao. Med de båda hjälpmedlen tinade vi upp oss på ganska kort tid.

Och sedan var dagen slut.

 

Alternativt synsätt.

Facebook. Ett fenomen som ger oanade möjligheter, åt alla håll, för den som har tillräckligt med fantasi. Det är också en källa till förargelse för många. För som bekant, bruk och missbruk kan hänga tätt ihop, och inte bara på Facebook. Det gäller att ha is i hatten, ta vara på det intressanta och nyttiga och skippa resten.

En av mina vänner delade några små historier om livet. Den jag fäste mig vid var mannen som bar en skjorta med texten: Jag är inte 80 år gammal. Jag är härliga 16, med 64 års erfarenhet.

En 16-åring med mycket erfarenhet. Är det förklaringen till mitt sätt att förhålla mig till omgivningen? Är det därför som jag känner mig nästan som en kompis med tonårspojkar? Och att de tydligen uppfattar mig på samma sätt? Det skulle också kunna förklara en del småtokiga infall jag får.

Sexton, med lååång erfarenhet… det är onekligen en nästan svindlande tanke. Fast, å andra sidan är det just så många arbetsgivare tänker nu för tiden. De söker medarbetare som är max 25, men med minst tio års arbetserfarenhet!

Fiskafänge vid gula stränder.

I går var det dags för upptagning av näten. Betydligt trevligare än på torsdagen, då det blåste snålt från nordost och låg lite snöslask i den 3-gradiga luften. Nu var det nästan lugnt och plus 7 grader, en märkbar skillnad till det bättre. Det var vackert på stränderna, med gula blad i alla björkar. En behaglig naturupplevelse. Hade ännu solen varit synlig skulle det ha varit rena guldlandet!

Inte heller behövde vi klaga på fångsten. Bland de sikar vi fick fanns tre superfina koksikar. Ett dussin strömmingar hamnade i stekpannan. Bara abborrarna höll sig undan, vi fick mindre än en per nät. Det skulle ha varit helt normalt de föregående åren, men i år har jag varit bortskämd med att varje gång få bra med de randiga fiskarna på 40 mm nät.

Lyckligtvis finns det inte så mycket plats kvar för fisk i frysen. Men vill jag ha chans att få fler abborrar blir det att gå ner i maskstorlek till 38 mm. Det kan eventuellt hjälpa lite.

Den gamle med en ny.

Jag hade nyss en fiskarpojke här. Nu är en annan grabb här, som också är intresserad av fiske. Men det enda han har haft möjlighet till är att kasta eller meta från stranden.

Päijänne är det vatten han har gjort osäkert. Men där finns en massa mört enligt honom, en fisk som inte är attraktiv som matfisk. Så då vi bjöd på stekta abborrfiléer som välkomstmåltid var han genast intresserad av hur vi fått dem.

Det ena gav det andra, så på eftermiddagen tog jag honom med ut på sjön där vi satte ut några nät. Det var kallt, och det duggade snöblandat regn. Mina fiskevatten visade sig inte från sin bästa sida. Men som han aldrig sett nätfiske förr tyckte han att det var intressant.

Det går snabbt att få ut några nät, så vi var snart hemma i värmen igen. I morgon kommer det att ta mer tid att få upp bragderna så då hoppas jag på en liten fångst för att hålla honom varm, åtminstone till sinnes. Jag sade liten. Då det också är annat på gång finns det inte hur mycket tid som helst att sätta på nöjen.

Och jo, jag medger, påståendet om tiden verkar ologiskt. Vi får ju ny tid varje morgon!

Alltid samma under!

Efter att ha levt ett relativt långt liv borde jag inte förvånas. Men ibland slår det mig: tänk att alla dagar fylls av sysselsättningar! Det finns alltid något att göra. Ibland är det viktiga saker som inte kan skjutas upp, ibland kan det vara verksamheter som lämpligast sätts på nöjeskontot. Men alltid finns det något att lägga händerna på.

I går hade jag ett litet metallarbete. Sonen behöver några fästhakar till ett projekt i Amazing Family Gym i Smedsby. Dem åtog jag mig att fixa, och det visade sig vara en trevlig kombination av nytta och nöje. Det är ganska sällan numera som jag drar fram svetsen och bränner några elektroder. Då det händer är det alltid lite av nostalgi över det hela, jag arbetade ändå ganska många år som svetsare. Så i går mindes jag arbetskamraten Terho på Wärtsilä. Vi svetsade på ett litet gruppackord, han och jag, och han tyckte att det gick lite för långsamt. Till sist sade han åt mig: ”Kuule Rönni. Inte så jävla nooka!” Och, ja, han hade väl rätt.

Nu skall vi få höstlovsgäster. Det är kurder som vi känt sedan början av nittiotalet då de kom som flyktingar till Korsholm. De flyttade småningom till en annan del av Finland, så de fysiska kontakterna är inte så frekventa. Men nu, efter flera år av löften och planer som stäckts av i sista stund, är de på väg. Då jag kommer hem efter Seniorgympan i Replot i dag har vi dem här.

Det är nästan som ett litet under det också!

Vems ögon?

”Det finns så många som vill tala om att du bör vara si och så.” Den textraden är hämtad från en av Ingemar Olssons sånger och den är lika aktuell nu som för några årtionden sedan då den skrevs. Kanske ännu mycket mer aktuell nu, då beteende- och klädselmodeller strömmar över oss från alla håll. Om vi då tar till oss alla krav och förväntningar och vill vara alla till lags, vad blir då kvar av oss själva?

I vår lilla andaktsbok står det i texten för lördagen den 11 oktober: Akta dig för att se dig själv genom andra människors ögon. Det finns många faror med det. För det första är det nästan omöjligt att veta vad andra verkligen tänker om dig. Dessutom ändras deras åsikter om dig, beroende på deras känslor och andra faktorer i deras liv. Det största problemet med att låta andra definiera vem du är, är att det gränsar till avgudadyrkan. Din längtan efter att behaga andra minskar din längtan efter att behaga mig, din Skapare.

Vi har väl nästan alla upplevt förväntningar på oss, förväntningar och krav som känts både främmande och direkt obehagliga. Det fordras både mod, krafter och envishet för att stå emot. Det verkar alltid enklare för stunden att vika undan och försöka foga sig. Men på lång sikt kan det vara som att ta ett långsamt verkande gift. Livsglädje och kreativitet blir lidande och försvagas. Utbrändhet och depression kan lura bakom hörnet.

De här människorna som tycker till om dig, bryr de sig egentligen om hur du mår? Är det inte så att de bara vill ha in dig i ett väl definierat fack så att de så att säga ”vet var de har dig”. Han eller hon är så och så, det vet vi.

Helst skall alla fungera enligt samma mall och inte orsaka någon som helst oro, inte störa sinnesfriden för någon. Den som inte kan finna sig till rätta med det får kämpa sig till livsrum så gott det går. För det måste alltid få finnas undantag från den gamla refrängtexten:

”Man skall göra som Svenssons gör, och inte skilja sig från mängden.”