Midsommargemenskap.

Det är härligt med vänner. Då kan det hända att man blir bortbjuden, och det har inte hänt fler gånger under coronatiden än att det ryms på ena handens fingrar. Nu då läget har lättat lite, lämpligt till midsommar, fick vi en inbjudan: ”Vi skulle bli glada om ni ville komma på besök till helgen.”

Efter lite betänketid tackade vi ja, och nu är vi här på Östanland. Idag har vi ”arbeitat ilaag”. Det fanns ett och annat vi kunde hjälpa till med, och det gillar jag, för det kan bli lite påfrestande att vara lyxgäster som bara skall ta emot service. Men det har också funnits tid för sol och bad, fiske och bastubad. Och som pricken över i skall vi alldeles strax avnjuta fiskets belöning, ugnsgädda. Det ni!

Vi önskar alla våra vänner en härlig midsommarhelg! Det är ni värda!

Blind elhysteri.

En massiv utbyggnad av vindkraften väntar i Finland. Det budskapet undfägnades jag med i morgonnyheterna. Detta för att få all den el som behövs för att Finland skall nå sina klimatmål på lång sikt. Just nu tycks man tro att elbehovet kommer att fördubblas då allting i framtiden skall drivas av el. Skall all denna rena energi verkligen kunna tas ur vinden?

Vind är knepig på det viset att det inte finns någon garanti för att det hela tiden blåser lämpliga vindar. Blåser det för hårt måste man stanna vindkraftverken, = ingen el. Blåser det inte, = ingen el. Är vinden svag, = bara lite el. Så min fråga är: Hur många procent av årets dagar blåser det optimalt?

Vindkraftverk byggs inte utan utsläpp, tvärtom är de rätt stora. Elbilarna skall ha batterier, och liksom andra batterier har de en begränsad livslängd. Dessa batterier är riktiga utsläppsbovar om man vågar räkna med allt som släpps ut, från gruvbrytningen av metallerna till behandlingen av de uttjänta batterierna.

Vi har all orsak till oro för klimatförändringen. Men det som världens kloka klimatgubbar och -gummor nu håller på med, det förefaller mig som att man städar i ett rum och slänger in soporna i nästa. Och på det viset går man runt i huset, varv på varv, och det blir aldrig färdigt. Och hur skall det kunna bli till något, då elen med alla dess utsläpp anses miljövänligt, medan biogas, som bevisat är koldioxidneutralt, inte anses vara det, enligt EU:s direktiv.

Dessa höga beslutsfattare är inte ens enögda, de är blinda! För det är min tro att det redan är kört. Vi har passerat det som kallas ”tipping point”, punkten utan återvändo. Vi kan inte mera stoppa klimatförändringen, möjligen bromsa den lite. Allting är möjligt, sägs det, men sannolikheten… Den är mycket liten!

Tragiskt återseende.

Ibland händer det oplanerade saker, på gott och ont. I går var en sådan dag, då ett utomhus sammanträffande med en bekant resulterade i en liten rundvandring på min första (stads)arbetsplats.

Det blev inget glatt återseende. Förfallet var enormt! Sly som fått växa sig till vedskogsdimensioner täckte det mesta av det som var produktionsytan. Alla byggnader var rivna utom den största, och den var också knaprad i ena ändan. För drygt fyrtio år sedan, då jag jobbade där, var det en blomstrande arbetsplats där mer än 90 % av produktionen gick på export.

Sedan tog tidens krav på allt större enheter, och de rent fysiska begränsningar som uppstod, småningom död på hela stället.

Nåja, tiden kan ju inte jämt stå still, man får tycka vad man vill, det s.k. framåtskridandet rusar ändå obönhörligt vidare. Det är länge sedan som smått var vackert.

Den som söker, han letar.

En åldrande herreman fick en gång frågan: Vad sysslar du med på dagarna? Svaret var kort och kraftigt: Jag letar! Här i huset är vi sakta på väg åt det hållet, vi också. Än saknas det ena, än det andra, och främst är det fråga om mobilerna. Det är rent förunderligt vilken förmåga de här apparaterna har att försvinna!

I går morse sökte jag mobilen utan att hitta den. Hustrun försökte ringa den, men den hördes inte av. Jag fick fara hemifrån riktigt gammaldags utan kommunikationslåda i fickan. Lika gammaldags kom jag välbehållen hem igen fastän jag varit utan telefonens moraliska stöd under hela förmiddagen.

På eftermiddagen hade jag ärende in i vedlidret. Och där, av alla ställen, där låg mobilen! Utifrån fyndplatsen kunde jag sedan rekonstruera hur den hamnat där.

Vedlidret ja, idag har jag börjat köra in nästa vinters ved. Det kan förefalla vara i överdrivet god tid, men: Jag kommer att ha behov av platsen där traven med den torra veden står. Dit i den luckan skall staplas ny ved, så snart som möjligt, vartefter jag får den sönderspjälkt.

Men först skall det firas Midsommar!

Verkan av en idé

De tar aldrig slut, det kommer ständigt nya. Så brukar vi tänka om sonens idéer. Där kommer det många, många fler än han hinner och orkar ta vara på. Men också vi båda seniorer lyckas ibland tänka till och hitta på något nytt.

Det är inte många dagar sedan som hustrun plötsligt sade: ”Skall vi ordna ett plättkalas i sommar?” Det tyckte jag var en idé värd att tänka på, men när, och var? ”I växthuset förstås”. Och om plättarna skall inmundigas i växthuset skall de också stekas där, tyckte jag. Det är bara det att där har vi ingen spis.

I fjol köpte vi ganska spontant en begagnad tvådelad spis. Sedan blev den stående i Lillstugan. Tanken var väl från början att den skulle in i köket, men dit passade den inte. Så i stället fanns nu möjligheten till en växthusspis.

Jag spikade hastigt ihop en ”krage” där jag kunde sätta ner överdelen med kokplattorna. Placerade konstruktionen på ett litet bord i växthuset och satte en stöpsel på anslutningskabeln. Provade. Säkringen höll, också då alla plattorna var påslagna på samma gång. Operationen lyckades.

Första förberedelsen är gjord. Sedan får vi se om och när det blir en fortsättning.

0-70 på fyra sekunder.

Det finns verkligen många djur i vår Herres hage. Så gick min tanke idag medan jag stod vid vedklyvaren. Och inte bara djur, det finns också märkliga fåglar.

För en tid sedan fick jag stifta bekantskap med en sådan art. Det handlar om den varelse som sägs sticka huvudet i sanden då något otrevligt är på gång. Just det tror jag inte på, den har ett mycket effektivare sätt att fjärma sig från eventuella faror.

Jag fick berättat för mig en hel del intressanta fakta, där på ort och ställe, om dessa märkvärdiga fåglar. En sak var att de är så fantastiskt snabbfotade. Blir det kris och de måste lägga benen på ryggen tar det 4 sekunder för dem att komma upp i 70 km/h. Sedan kan de hålla den farten i en halv timme. Då har lejon och andra predatorer gett upp för länge sedan. En annan sak är att de kan leverera kraftiga sparkar. Vill det sig riktigt illa kan de skada till och med en människa allvarligt.

Och som de växer! En nykläckt unge väger ungefär 750 gram. Efter ett (1) år är den i hundrakilosklassen! Och det på en fodermängd som bara är ca 15 % av vad ett nötkreatur behöver för motsvarande tillväxt. Ett helt häpnadsväckande påstående, men uppfödaren försäkrade att det var dagens sanning!

Maskrosblad är smaskens.

Vi tillbringade ett knappt dygn på Ketolan Strutsitila i Nurmijärvi, ett fascinerande dygn. Förutom aktiviteterna kring strutsarna har de inkvartering, (beställnings-) restaurang, sommarcafé, gårdsbutik m.m. Ett annorlunda ställe att besöka för dem som ”hemestrar”. Kolla på nätet vad som erbjuds, och när.

http://agrocenter.fi/palvelut/ är adressen. Den som väljer att övernatta där kan se fram emot en mycket tystare vistelse än på ett hotell i Helsingfors. Dessutom talas där en utmärkt svenska! Stället rekommenderas varmt för den som har vägarna åt Nyland till.

Det blommar.

I alla år har jag strävat efter att hålla gräsmattan klippt. Med varierande framgång, beroende på vad annat som jag behövt prioritera högre. De senaste åren har det varit betydligt enklare med klippandet, då vi skaffat en automover, en klipprobot. Så det är lite av en kullerbytta då vi nu valt att lämna en del av gräset utanför klippningen.

Nu blommar det. Maskros och ranunkel fröjdar sig i det oklippta gräset, och en sorts mycket små blå blommor som aldrig kom efter där gräsklipparen gått före. Hägg och syren blommar samtidigt, det traditionella ”mellan hägg och syren” tycks vara bortrationaliserat. Och äppelträd, körsbärsdito, och krikon, har anslutit sig till gänget. ”Den blomstertid” är här, och skolorna har fått sommarlov.

De båda seniorerna här i huset blommar också, det kom vi underfund med i morse. Varje morgon drar vi upp rullgardinen och sträcker oss mot solen och dagen. Mest liknar vi ändå de blommor som sluter sig då kvällen kommer. Det gör vi också. Trötta och mätta på dagen sluter vi våra ögon och går till vila.

För att blomma upp igen nästa morgon.

Bara fler välsignelser!

Jag behöver… jag vill ha… jag måste få skaffat… Vi människor har många behov, mer eller mindre välgrundade. Men hur få dem uppfyllda? Är det ens bra för oss om vi får allt vi begär? Jag tror att det är mycket bättre att få sådant man inte ens bett om!

Vi fick vara på en liten studentfest. En ung kvinna, som verkligen kämpat ur underläge, fick ta emot den vita mössan. Hon kom till Finland som nioåring och fick börja i skolan direkt och lära sig finska på samma gång. Fick förstås känna på en hel del mobbning. Men i lördags var hon en vinnare, och jag tror att vi som vänner till familjen var lika stolta som föräldrarna och syskonen.

På vår resa till studentfesten fick vi träffa en av hustruns gamla vänner. Han var tonåring den tiden då hon jobbade som ungdomsledare. Den var ett glatt återseende! Jag kom också på riktigt god fot med honom, det var som om vi var gamla bekanta sedan lång tid. Att gå runt med honom mellan strutshagarna och höra honom berätta, bara det var värt hela den långa resan. Och vi övernattade i deras lilla gästhem, eller vad de nu kallade det. Om det verkar intressant, googla Ketolan strutsitila på Nätet. Det är verkligen möjligheternas ställe!

På hemvägen ringde telefonen: ”Vill du har ett vedlass till?” Redan på vintern fick jag två lass från samma ställe, och nu fanns det ännu ett lass, om jag kände mig hugad att ta emot det. Den enda motprestationen var att jag vid tillfälle ville komma och hjälpa honom med sådant han behövde hjälp med. Då jag som bekant inte hade möjlighet att hämta ved från egen skog på vintern var det här erbjudandet en riktig välsignelse!

Tre välsignelser på två dagar. Kan man begära mer.

Ägget kom först!

Hönan eller ägget, ägget eller hönan? Det är en av de frågor som ingen gett ett tydligt svar på. Jag har inte heller ett heltäckande svar, men nu har jag sett ett exempel på hur ägget kommit före fågeln (hönan).

Idag har vi ett ägg i vårt kylskåp, ett litet ägg enligt givaren. Men det är ett speciellt ägg. Aldrig har vi haft ett sådant i vårt hushåll förr, och det är inte troligt att det händer igen. Litet, sade han som lade det i mina händer. Men allting är som bekant relativt. Ägget väger 1080 gram, och borde motsvara ca 20 hönsägg á 55g.

Ägget kom först. Då intresset för dessa stora äggläggare väcktes importerade han ett antal dyra ägg från ett land i Europa och satte dem i äggkläckningsmaskinen. Det försöket föll inte väl ut. Bara ett fåtal kläcktes, sedan dog alla utom en, som i sin tur bröt ett ben. Slut på försöket.

Men skam den som ger sig. Han läste på, for sedan till fågelns ursprungsland och lärde sig hur man gör. Och nu lever han sedan många, många år på det som farmen ger.

Det är alltför många som inte vågar förverkliga sin dröm. Men han gjorde det, med en stöttande hustru vid sin sida!

Vilken dag!

Det har varit sällsynt med sådana dagar då jag helt och fullt kunnat göra precis vad jag ville. Men idag… jag har njutit i fulla drag, hela dagen. Äntligen fick jag möjlighet att flytta några växter som inte riktigt trivdes i sitt livsrum. Jag högg bort en uppstickande gammal rot som Mållgan hackade i varje gång han passerade den. Gammal jord som blev ledig i och med växtrockaden blev fyllning i några nya svackor i gräsmattan. Och hustrun drog minsann sitt strå till vår stack: Hon tog ut merparten av våra solros- och tagetesplantor ur växthuset och påtade ner dem i jord på lämpliga ställen.

Då vi köpte våra tomatplantor ”råkade” en ampeltomat komma med. Den har växt och blivit stor, blommar och har kart. Krukan har bara blivit för liten. Ampeltomaten flyttade jag nu över i en ganska stor gammal järngryta. Förra ägaren hade också haft den som ”blomkruka”, för det var borrat fem hål i bottnen. Lite harmt på en så stor gryta.

Dagen bjöd också på två (!) bonusar: Jag fick oljan bytt i båda gräsklipparna. Och så fick jag njuta av sol och värme, gick i bara shortsen hela dagen. Då kändes det att sommaren är här!

För att balansera upp dagen fick vi kvällsstäda gymmet i Sundom, utom tur. Det var också fint, att få ägna sig åt rening vid dagens slut!