Återbruk av en sparad skrotdel.

Jag har en svaghet. Jag har såå svårt att kasta bort någonting. Å andra sidan, det kan vara en starkhet också, i vissa sammanhang. Om jag råkar minnas vad jag har i gömmorna, alltså.

För inte så länge sedan skrotade jag en slutkörd springmatta. Där fanns nu inte så mycket att spara, men motorn tog jag till vara. Hittills har jag inte hittat någon användning för den. De båda kylfläktarna fick också följa med hem, och nu har jag tagit den ena av dem i bruk. Inte som kylfläkt, det är ju mitt i vintern. Nej, snarare som värmefläkt.

Vi har en murad braskamin i vardagsrummet, och den innehåller diverse luftkanaler. Bland annat är det möjligt att få luft som värmts upp i kaminen ner i källaren. Det är bara det, att varm luft inte flödar neråt. Inte frivilligt.

Där kommer fläkten in i bilden. Monterad över luftkanalens mynning i källartaket suger den ner varmluften. Och förhoppningsvis sparar det extra värmetillskottet betydligt fler watt elström än vad själva fläkten förbrukar.

Återstår att se om den klarar värmen, kylfläkt som den är.

Köa.

Stå i kö, det är väl ingen källa till glädje för någon. Inte ens om man försöker sig på att gissa vad de övriga i kön kan vara för sorts människor. Och är kön lååång, då kan både en och annan tappa tålamodet.

Idag har jag varit hos polisen och lämnat in ansökan om nytt pass. Hade gärna gjort det elektroniskt, då jag hört skräckhistorier om kötiden där. Men se det gick inte. Systemet meddelade att jag måste infinna mig personligen. Och det fanns ingen tid att boka på de närmaste två månaderna.

Då jag var där och tog min könummer läste jag en liten lapp som satt fäst vid apparaten, ungefär Vi är överbelastade, bered er på att vänta två till tre timmar. Jag var redan beredd. Jag hade en bok med mig och satte mig i lugn och ro och läste. Sju personer var före mig i kön, och det verkade att gå långsamt.

Men, plötsligt var det min tur! Och exakt en timme efter att jag tog könumret var min ansökan gjord.

Så vad lärde jag mig av detta? Jo, man skall inte tro det värsta, fast allt pekar just på det. Under händer, också vanliga vardagar.

Finlands försvarsberedskap är god (?).

Hörde på nyheterna att folk i allmänhet anser att Finlands försvarsberedskap är god. Vackert så. Jag tror också att den är god, så god som den rimligtvis kan vara i denna högteknologiska tid. Aldrig förr har det funnits så många och så sofistikerade sätt att ta livet av (andra länders) soldater. Så vi får verkligen vara glada så länge fosterlandets försvarsförmåga anses vara god. Det här gäller så vitt jag förstår öppna krigshandlingar.

Men allt det som sker i det fördolda? All yttre påverkan men hjälp av påhittade ”fakta” för att styra befolkningen i en önskad riktning. Att ifrågasätta myndigheters direktiv och i förlängningen åstadkomma hopplöshet. Där gäller det att inte svälja utan att först smaka. Kan man ana något unket i det som serveras?

Sen har vi allt som har att göra med kommunikation. Vi vet att mobiltelefonnätet är minst sagt sårbart. Ett strömavbrott på ett dygn släcker ner det mesta av den möjligheten att kontakta andra. I det nuvarande läget ser vi att det var ett svårt misstag att montera ner trådtelefonnätet. Det fungerade tills någon kapade tråden. Alltså borde man nu göra helt om och bygga upp trådnätet igen.

Kommer radioutsändningarna att höras? AM (mellanvåg) kan troligen helt dränkas av kraftiga fientliga störningssändare. Hur är det med FM- och TV- signalerna? Kan de också störas ut, exempelvis från satelliter? Jag vet inte. Men det vet vi alla, att tidvis har GPS-systemet råkat ut för svåra störningar vid Rysslands västra gränser.

Kommunikationskablar är utsatta, hur kan man helt skydda sådana? Plötsligt kan de vara avklippta och internet därmed ett minne blott. Hur snabbt kan man då återgå till systemen från förra århundradet?

Sist men inte minst fartygstrafiken. Nu kan vi se hur enkelt huti-rebellerna i Jemen anfaller fartygstrafiken in till Röda havet. Lika enkelt är det för Ryssland att från Kaliningrad kontrollera trafiken in till Östersjön. Det finns en reell möjlighet att Finland blir avskuret från sjötransporter. Alltså, Finland bör skyndsamt se till att självförsörjningsgraden på alla områden kommer så nära 100 % som möjligt, och helst lite över!

Det finns mycket för våra myndigheter att bita i, och ingen tid alls att bråka med fackföreningsrörelsen!

Knut.

Tjugondedag jul. Nu knyter Knut in julfirandet för denna gång. På samma gång är Knut en befriare. Nu rensas hemmen från alla de saker och prydnader som hör julen till och vi återgår till det normala.

Normalt… Vår jul var långt ifrån normal. En del projekt hade blivit uppskjutna (alltför länge) av olika orsaker, andra kom överraskande över oss. Det blev så, att bara julafton och juldagen var vi lediga och hemma. Nyåret gick i arbetets tecken, så nästa lediga dag inföll den sjunde januari.

Det säger sig självt att med den farten blev det inte så väldigt juligt hos oss. Elljusstakarna var framme, Tro, Hopp och Kärlek likaså, och ett par adventsstjärnor. Ingen julgran i år, och konstigt nog så saknade vi den inte alls.

Nu är allt bortplockat. Ute småsnöar det och är -6º. Tid att ta in en rejäl omgång ved!

Vad är nu detta?!

Med den senaste tidens alarmerande prat i minnet frågar jag mig: Vad är nu detta bra för? Man skrämmer upp folk med att Kriget står för dörren, både i Sverige och i Finland. Kanske på annat håll också, det har jag inte koll på.

Jag har det intrycket att vi i allmänhet inte har varit särskilt krismedvetna under en ganska lång tid. Välfärdssamhället har vaggat oss till ro i det avseendet. Men, nu ser vi framför oss resultatet av att vi i västvärlden levt över våra tillgångar alltför länge. Vi kan inte längre lita på att samhället tar hand om oss. Vården håller på att smulas sönder. Bidragen till den del av befolkningen som har det svårt ekonomiskt blir allt knappare. Och den som vågar se lite längre än till det innevarande året märker att det här bara är början.

Alltså, nu behövs en ny krismedvetenhet. Och hur bygger man upp den i en handvändning? Knappast med att storstrejka för att regeringen gått in för att försöka krossa fackföreningarna. De makthavandes ideologiska blindhet i det fallet kan bara beskrivas som destruktiv dumhet. Dags att backa. Lägg sedan till att näringslivets ETLA vill se marginalskatten för de rikaste krympa ordentligt. Är det all den krismedvetenhet högerpartisterna förmår åstadkomma?

Som alltid då det blir inrikespolitiskt svårt i länder så söker man en yttre fiende som kan avleda uppmärksamheten. Den yttre fienden finns nästan som på beställning tillgänglig på andra sidan östgränsen. Så nu är plötsligt Kriget på politikernas läppar.

Kriget är ordet som snabbt skall göra oss krismedvetna. Och det är bra med krismedvetenhet, det är jag övertygad om. Men jag skulle bli rejält förvånad om det är öppet krig som utlöser krisen. Det finns ju så mycket annat som kan gå åt pipan. Hybridpåverkan, stora hackerattacker mot viktiga samhällsfunktioner, naturkatastrofer av olika slag, ekonomisk kollaps, you name it. Då sådant kommer behövs färdiga planer för hur man bemästrar problemen.

Så Regeringen, slut fred med facket, och sätt fart på storskalig krisplanering!

Israel och Filistéen.

Mina tankar återvänder gång på gång till Mellanöstern. Säkert beroende på att nyhetmedierna matar på om kriget mellan Israel och Hamas, utan uppehåll. Och jag tänker på hur Filistéen, där det nuvarande Gaza var en del, under hela den gammaltestamentliga tiden var ett vasst horn i sidan på Israel. Striderna blossade upp gång på gång. Och gränslinjen flyttades fram och tillbaka vartefter som krigslyckan växlade (läs: i vilken grad som Israels styresmän tog med Herren i sina planer).

Det sägs att inget är nytt under solen. Allt som nu händer har också hänt förut, i avlägsna tider. Och jag kommer att tänka på Simson, den jättestarke mannen som levde på Domartiden, och själv var domare i Israel i tjugo års tid. På hans tid härskade filistéerna över Israel, och han hanterade filistéerna minst sagt ovarsamt.

Men, men, Simson tog sig en filisteisk hustru, till och med två gånger. Det blev hans olycka. Frun lurade ur honom hemligheten med hans styrka och förrådde honom till sina stamfränder. De tog honom då till fånga och stack ut hans ögon, och sedan satte de honom i slavarbete. Men, då de firade sin triumf i sitt stora avgudatempel befalldes Simson att roa dem, och då fick han sin chans. Han hade nu fått tillbaka sin styrka och fick templet att störta samman över det festande folket. Med mycket dödliga konsekvenser. Så långt Domarboken kapitel 13-16.

Vad har då det här att göra med nuläget? I min fantasi finns det beröringspunkter som sträcker sig över årtusendena. Hamas/filistéerna gör en storskalig räd in i Israel, dödar massor med människor och för med sig ett stort antal fångar tillbaka till Gaza. Där dansar folk i glädjeyra på gatorna och firar det lyckade överfallet. Men, festen får ett snabbt och brutalt slut. Nu visar Israel sin styrka, och och hela Gaza störtar samman. Förintelse och död drabbar byggnader och människor.

Historien upprepar sig. Tror jag.