Julafton.

Julafton med plus två grader på morgonen. Sådant har hänt förr, men det som förvånar lite är att våra vänner på Jylland bara har en enda futtig grad varmare.

Och det lätta regn som föll på morgonen kändes som ett vårregn. Jag hämtade tidningen från postlådan i bara shorts och t-skjorta, utan att frysa! Det har jag aldrig gjort förr i december!

Jag har haft en stillsam dag. Migränen hade mig på gaffeln redan då jag steg ur sängen i morse och har troget hållit mig sällskap hela dagen. Då det inte varit någon skillnad om jag befunnit mig lodrätt eller vågrätt har jag hjälpt till med det som behövts, men den där sprittande julglädjen infann sig inte.

Något socialt liv att tala om blir det inte. En ensam granne kom in vid lunchtiden och åt julgröt med oss. Och i kväll blir det lakfrossa. Fiskarpojken jobbar på fiskaffär, och han såg till att vi fick jullake. Så nu får vi festa på den med våra ungdomar.

Vi känner Guds omsorg om oss: Laken som kom utan att vi ens talat om att försöka beställa. En julblomma som vandrade in då vi inte köpt oss någon egen. Och i butiken var hustrun frestad att köpa en ask Wienernougat, men lät den bli kvar i hyllan. Till hennes stora glädje räcktes sedan just en sådan ask in genom farstudörren.

Stort TACK till dem som agerade Herrens hand!

Julutdelning.

”Det är saligare att ge än att få!” Så står det i Boken, och visst finns det en glädje i att ge. Det kommer särskilt tydligt fram i juletider. Det skall planeras, tillverkas och köpas julklappar. Och roligt är det, om det inte går till överdrift. Då blir hela julgåvekarusellen en källa till stress och leda, och orsak till ett alltför stort hål i plånboken.

För en vecka sedan hämtade jag oss granar till jul. Och jag tog det lättaste formuläret. Jag kapade topparna av två stormfällda granar. Där fick jag relativt jämn- och tätväxta julträd. En annan sak är sedan att jag aldrig i mitt liv tagit hem så tunga julgranar. Visste jag inte bättre skulle jag tro att de innehåller bly! Nåja, granarna blev skogens julutdelning åt oss!

I går fredag var jag där igen, och då var det jag som stod för utdelningen. Jag hade med mig de ca 15 liter mörtar som stått i en hink sedan senaste fisket. Dem hällde jag ut på en stor sten ett stycke från Fadershuset. De får bli festmåltid åt de skogens fåglar och djur som har sina stigar förbi. Där fick faunan sitt.

Denna fjärde söndag i advent tog vi en biltur genom bygden och droppade ner julkort och kuvert med gamla bilder i utvalda postlådor. Med dem hoppas vi väcka några av mottagarnas mer angenäma minnen till nytt liv.

Det kommer att bli en lite stillsammare jul, ja, kanske mycket stillsammare för alltför många. Därför vill jag uppmana oss alla att minnas föregående julgemenskaper, och hämta krafter från dem i väntan på normala tider.

God Advent, i ännu några dagar!

Bröd och skådespel

Se till att människan har mat, och något att förnöja sig med. Då är det troligt att hon slår sig till ro och inte ställer till med oroligheter och liknande. Den som är nöjd är ofta inte heller så benägen att engagera sig i det ena eller det andra, på gott och ont.

Idag har jag haft en innehållsrik dag. Först engagerade jag mig i städningen i Amazing Family Gym Smedsby. Men då den var klar kom ”brödet” med i bilden, då jag lagade lunchen tills hustrun kom hem från sitt engagemang.

Eftermiddagen kom (nästan) helt på nöjeskontot (=skådespel). De nät som sattes ut i förrgår togs nu upp. Det var en mycket speciell känsla att sakta ro den lilla båten medan min kompis Bilfixaren tog upp näten. Det var + 1°, det blåste en svag sydostlig bris, och det snöade lite. Sikten var nedsatt och ljuset var reducerat till halvskymning. Aldrig förr har jag fiskat under just de omständigheterna!

Den rikliga fångsten bjöd på den andra delen av upplevelsen. På de tillåtna åtta näten fick vi 1 gädda, 5 sikar och 72 abborrar! Dessutom några norsar och en siklöja, och som ”bonus” drygt 15 liter mörtar!

Då vi löste fisken ur näten och rensade den kom ”brödet” in i bilden igen. Tänk så mycket god mat vi nu har möjlighet att tillreda av denna mängd fiskråvara.

Åter en gång är det läge att utbrista ett LOVAD VARE HERREN!

Idiot!

”Du är allt blåst i skallen du!”  På ett sätt är det intressant att se och läsa hur dumstrutarna delas ut just nu. Kan det vara med en viss baktanke? Kan de återanvändas som huvudbonader åt stjärngossarna i luciatågen? Å, ursäkta, det är ju inga luciatåg i år. Det är mest coronatågen som går, och där har ingen vare sig dumstrut eller stjärngossestrut på huvudet. Däremot ansiktsmask.

Hur kan det komma sig att mänskligheten inte blir klokare? Jag menar, i alla tider har folk idiotförklarat varandra, och det bara fortsätter. Den ena tycker si, den andra så, men ingen har den fullständiga kunskapen. Ett vet man ändå med 110 % säkerhet, att den som är av annan åsikt är korkad. Den tycks vara bortglömd, den gamla sanningen att om du pekar finger åt någon så pekar tre fingrar tillbaka på dig själv!

Under de senaste fyra åren har vi fått ett nytt begrepp att förhålla oss till: Alternativa fakta, alternativa sanningar! Det låter kanske finare att säga så, men i grunden är det att underkänna de sanningar som vetenskap och erfarenheter känner till just nu. Ett strålande exempel på det här är farsen med det amerikanska valet, där förloraren envist hävdar att han åkte ut på grund av valfusk. Men, ingen som helst grund har hittats för påståendet!

På båda sidorna av Det stora havet har vi coronakrisen. Åsikterna om hur den skall tacklas är, försiktigt sagt, många. Gemensam nämnare är ändå att alla anser att den egna teorin är den rätta, och att man gärna rackar ner på dem som är av annan åsikt. Känslorna tar överhanden och åsikterna växer sig så starka att de insikter som finns inte kan hävda sig. Forskningen har nog ännu ett och annat att upptäcka om coronaviruset. Och sedan skall skeptikerna ta till sig forskningsresultaten…

I Den Stora Boken står det att ”all vår kunskap är ett styckverk”. Fatta det!

Frid och trygghet.

Fred i vår tid. Det budskapet kom den brittiske premiärministern hem med år 1938, efter förhandlingar med nazityskland, som då fick grönt ljus för att ta Sudetlandet från Tjeckoslovakien. Tyvärr blev den freden väldigt kortvarig då Tyskland, med den starkes rätt, inte lät sig bindas av några överenskommelser.

Vårt land, Finland, har också en stark granne. Denna granne ockuperade Finland åren 1808-1809, vi införlivades med Ryssland som Storfurstendömet Finland. Där satt vi fast i allt hårdare förryskningskrav fram till år 1917. Då, i samband med den ryska revolutionen, förklarade Finland sig självständigt, vilket accepterades i Moskva. Men, efter det har vi tvingas utkämpa två krig mot Ryssland för att bevara självständigheten. Det minns vi varje självständighetsdag!

Jag har nyss läst kapitel 39 i Jesajas bok. Där får Juda’s kung besök av en delegation från Babel. De har med sig brev och gåvor från hans babyloniske kollega, och han blir mycket glad över uppmärksamheten. I sin glädje, och samtidigt lite skrytsamt, visar han gästerna allt vad han har av rikedomar och militär utrustning.

Efter en tid kommer profeten och frågar: Vad har du visat dem, och får svaret: Allt. Då kommer det som borde ha blivit kallduschen: Allt det här skall föras bort till Babel, och dina söner skall bli hovtjänare åt kungen där. Men Juda-kungen reagerar märkligt passivt. ”Gott är det Herrens ord som du har talat. Frid och trygghet skall ju få råda i min tid.”

Fred i vår tid. Skall vi nöja oss med det? Har vi inget ansvar för framtiden, för våra barns livsbetingelser? Så resonerade inte våra krigsveteraner, och tack vare dem är Finland självständigt idag.

Nu väntar oss inga krigsumbäranden, hoppas jag. Men nog prövningar av andra slag, det får vi förbereda oss på.

Glad självständighetsdag!

Dum den som lurar…

…men än dummare den som låter sig luras! Det gamla ordspråket besannas åter och åter, också hos oss.

Nu senast åkte vi dit i Elisas butik i Vasa. Vi gick in dit för att säga upp vår trådtelefon, och det var det inget problem med, snarare tvärtom. Och det var med detta tvärtom som det började.

Försäljaren lät på något underligt ordlöst vis förstå att han ville belöna oss. Och han satte igång att bjuda ut digiboxen för Elisa Viihde. Vi avböjde hans erbjudande ett antal gånger, men han lät sig inte bekomma. Han pratade på och prisade alla de TV-möjligheter vi skulle bli delaktiga av med denna box, och det bästa av allt, det skulle inte kosta oss något! Tro det sen den som vill…

Hans utnötningstaktik gav resultat, till sist föll vi till föga och tog hem boxen. Idag har vi försökt installera den, och misslyckats. Vi har visserligen en platt-TV, men den är gammal. Kanske är det orsaken till att boxen och TV:n vägrar att kommunicera med varandra.

Om det skulle bli svårigheter med installationen kunde man ringa till Elisa OmaGuru för att få vägledning. Detta för den blygsamma summan av drygt två euro i minuten, i ett okänt antal minuter, utan garanti för att lyckas! Det tänker jag inte betala för något som vi egentligen inte vill ha.

Vi känner oss lurade. Men vi vill inte klandra försäljarpojken. Han gjorde sitt jobb och han gjorde det bra, alltför bra sett med våra ögon. Så vi har bara oss själva att skylla. Tur att jag var försiktig med förpackningsmaterialet då jag öppnade lådan, nu får den eländiga boxen återvända till Elisa på första möjliga vardag.

Dumma var vi, som lät lura oss!

Det skall komma en vår…

Advent är mörker och kyla. Den raden ur en adventssång säger (nästan) allt om läget just nu. Läget i stort alltså, personligen har jag det rätt hyfsat just nu.

Det är en vår på kommande. Det låg stadigt i mina tankar medan jag klöv ved till växthuskaminen. Det var det sista av den bamsestora björken som den stora höststormen fällde. Nu får veden frystorka i vinter, om det blir någon kyla. Och hur som helst skall den inte användas inkommande vår, utan tidigast nästa höst.

Som ni märker hoppas jag att leva och ha hälsan minst ett halvår framåt. Men i dessa tiden vet man aldrig…

Snart skall jag ta mig ut till Fadershuset och kolla vad jag har att ta itu med där. Åtminstone skall jag hämta en eller två grantoppar till julgranar åt oss. Jag vill ju inte ta död på växande unggranar då äldre träd ligger färdigt fällda.

Någon sparsamhet får det lov att vara!

Svart och vitt.

Det är mycket med det jordiska. Inte mist nu, då man utöver allt det vanliga också skall göra sitt bästa för att hålla sig frisk. Då får man ta till alla knep man har hört talas om.

Det kom en liten varning i förra veckan. Jag började känna av en begynnande förkylning. Det var inget drömläge för den som drar träningar för seniorer. Jag drog mig genast inom hemmets skal och började konsumera vitaminer och spårämnen. Dessutom såg jag till att få i mig vitlök och svartpeppar. De båda sistnämnda är, rätt intagna, en riktigt god medicin.

Man tar två bitar knäckebröd, stryker smör på dem och beströr den ena med malen svartpeppar. Sedan skalas tre klyftor vitlök som finhackas och breds ut över svartpepparn. Vitlöken täcks i sin tur med någon typ av pålägg, jag hade rökt sidfläsk, och så läggs den andra skivan knäckebröd på som lock. Sedan är det dags att njuta. Tugga långsamt och känn alla smakerna. Som dricka kan man ha te, men det är mycket godare med varm kakao som är spetsad med honung och ingefära.

Man kan tro på den här kuren, eller låta bli. Faktum är ändå att förkylningen jag kände inte har brutit ut. Dessutom är det klarlagt att det inte är c-åkomman utan en vanlig förkylning. Jag var på corona-testning på måndag morgon, och idag onsdag förmiddag kom svaret på mobilen: Negativt!

En ny orsak att utbrista: LOVAD VARE HERREN!