Ledigt veckoslut

Snö, snö… Länge har jag tittat på taken och tänkt, att det verkligen vore dags att ta ner det vita eländet. Men tid och krafter har inte riktigt motsvarat behovet. Trots allt kan jag bara göra en sak åt gången.

Men nu fick jag både lördag och söndag lediga. I går kom snön ner från skjultaket. Där hade samlats otroligt mycket snö i lä för den högre husgaveln. På somt låg den 70 cm tjock! Det kostade mig en och annan svettdroppe att skotta ner den.

Denna eftermiddag tog jag itu med snön på vedtaket. Där kunde det snart ha blivit fara på färde. Stommen är från ett presenningstält, alltså metallrör av inte alltför grov dimension. Kan bara konstatera att de ändå tycks tåla ganska mycket. Plåttaket väger också en del.

På kvällen blev abstinensen för stor, så det blev en liten utflykt till Amazing Family Gym Smedsby. Jag gick inte in, men jag skottade bort snön från körrampen på baksidan. Detta för att den skall få torka upp de två soliga dagar som vi har på kommande. Trevligare så då vi skall ta in nästa sats med material.

Behöver du en stol?

Jag är ägare till en snöslunga. Den är inte precis av årets modell, jag tror att den är köpt i början på 2000-talet. Därför är det inte förvånande att den lider av ”ålderdomskrämpor”.

Den har nästan inte alls blivit använd de senaste sju åren. Den vinter jag var bortrest beställde hustrun kommunal snöröjning och det systemet var vi så nöjda med att vi inte sade upp det. Men nu tog jag fram maskinen för att köra upp ett område vid sidan av gårdsplanen.

Den startade fint, som den alltid gjort. Växellådan krånglade, som den redan gjort ett antal år. Men det som var nytt för året var att den elektriska styrningen av snöutkastet inte fungerade. Väljarknappen hade gett upp.

Då jag följande gång for in till residensstaden besökte jag märkesfirman, Maranders. Jag berättade om mitt problem, och visst, det fanns en ny strömbrytare i hyllan. Men innan försäljaren berättade priset frågade han mig: ”Behöver du en stol att sitta på?”

Åttio euro, netto! Så mycket begärde man för en strömbrytare med höger- och vänsterläge och neutralläge i mitten, plus en liten adapter för att den nya brytaren skulle passa ihop med snöslungans kopplingsstycke. Ett för mig helt ofattbart pris.

Det säger sig självt att det inte blev något köp. I stället tar jag bort den lilla styrmotorn så att utkastet kan vridas för hand och fixar en enkel spärr som håller det i önskat läge. Det gör jag på ungefär två timmar, vilket ger mig en timpenning på 40 euro. Det blir en god affär!

Nytt år

I går fick jag lägga ännu ett fullt år till min livslängd. De börjar bli ganska många nu, åren, och visst är det en nåd att vara tacksam över att jag fortfarande lever. Att jag är i stånd att stiga upp ur sängen varje ny morgon, och har kraft att ta itu med dagens uppgifter. Med tanke på vad jag varit med om i livet kunde jag lika gärna legat totalt bortmultnad i en grav.

Det blev ett stillsamt firande. Det var bara den sista siffran som byttes, den var visserligen jämn, men det hade sedan ingen betydelse. Och corona gjorde att inga gäster, utom sonen, syntes till. Till på köpet var jag trött efter veckoslutets flyttningsarbete.

Det är kallt ute denna förmiddag den andra februari. Termometern visar -18,9° ute. Det verkar alltså bli en inne-vilodag idag. Min natt var betydligt varmare. Jag hade flera sommardrömmar där jag befann mig i olika skärilandskap, både på land och på vatten. Men de var alla nya och för mig främmande ställen.

I en av drömmarna backade jag en bil nerför en sluttning, genom tätt sly som inte var mycket högre än bilen. Sikten var noll, men jag backade på ända tills jag kom till en liten glänta som ledde mig ut till en strand. Där vadade jag sedan omkring mellan vassruggarna tillsammans med några ganska stora barn. Och jag förvånades över att dels var där sandbotten, dels var det grunt. Ingenstans var vattnet mer än midjedjupt.

De här drömmarna andades frid. Jag hoppas att det nya året skall bli just så här fridfullt, trots all den fysiska och psykiska oro som har världen i sitt grepp just nu.