Hörde i radion i dag att ungdomar känner rädsla vid tanken på det kommande arbetslivet. Och den här tveksamheten förekommer redan i högstadieåldern! Jag är för gammal för att förstå det här, men jag känner med ungdomarna. Det måste vara hemskt att ha en så svag tro på sin egen förmåga!
Då jag själv var femton år hade jag redan ett ganska stort mått av självförtroende. Jag trodde mig om en hel del, men allt var förstås inte helt realistiskt. Men det var också grundat på att jag delvis, på skolloven, varit med med i arbetslivet sedan jag var tretton. T.ex. arbetade jag niotimmarsdagar på ett vägbygge då jag var fjorton. Och jo, det var djävulskt tungt de första dagarna, men efter hand kom kroppen och krafterna ifatt. Sedan var det inga problem.
Nu är alltså ungdomarna rädda att de inte kommer att orka med ett arbete. Varför i hela världen sätter de ribban så lågt för sig? Det händer ju alltför ofta att man inte når högre än ribbans höjd. Därför är det bättre att vara lite överoptimistisk, framför att nervärdera sin egen förmåga. Den som tror på sig själv ser inte alls så många hinder på sin väg som pessimisten. Som man sade förr: ”Sikta på månen, så träffar du som lägst i skogsbrynet.”
Det var moroten, nu kommer piskan: Den tiden kommer snart att vara förbi då man får utkomststöd och bostadsbidrag i samma omfattning som vi varit vana vid. Då blir det tvång att arbeta för att klara sig. Och då går det knappast för sig att vara kräsen, utan man får ta det jobb som finns. Och orka med det tills man hittar något bättre.
Tycker ni att jag är en pessimist? Nå, från min synvinkel är jag inte det. Jag var barn då den finländska välfärden började byggas upp. Jag var med under hela dess guldålder på sjuttio- och åttiotalet. Sedan kom ”laman”, den ekonomiska depressionen, i början på nittiotalet, och där började nerförsbacken. Finland hämtade sig aldrig riktigt från den smällen.
Nu kommer det nya smällar i rask takt. Klimatförändringen, det pågående kriget som Ryssland är ansvarigt för, och skuldkrisen som drabbat i princip alla länder. Och som riskerar att också drabba vanliga finländare. Vi ser hur vägarna förfaller, de nya Välfärdsområdena, som tog över den allmänna hälsovården, har i praktiken visat sig vara Ofärdsområden där inget blivit bättre, snarare tvärtom. Och visst är det förunderligt att det inte finns pengar att åtgärda problemen. På den tiden då välfärdssystemet byggdes upp, då fanns det pengar. Ändå var landet inte på långt när så rikt som i dag. Något har hänt, men vad? Kan det vara så att bondförnuftet försvann i samband med urbaniseringen?
Nu solar vi oss i knapphetens sol, och ser framför oss att festen är över!
notgubben 