Vi fick vatten till våra fötter.

Det hör inte till vanligheterna att man får vatten till sina fötter då man kommer på besök till någon. Det hör inte till vår kultur eller vårt klimat. Fotbadet får man fixa själv, där hemma. Annat var det för länge sedan i en annan del av världen. Där kunde det uppfattas som ett uttryck för bristande aktning om man inte erbjöds att få fötterna avtvättade då man anlände. Och oftast var det en tjänare som skötte om tvättningen, det var bara att ta emot servicen.

Vi var bjudna till en sommarstuga en kväll. Där var ordnat för fotbad, både för oss och för värdfolket. Ett långt och härligt örtbad som livade upp apostlahästarna efter dagens ihärdiga travande. Där satt vi i varsin stol, i solens sken, och med sjöutsikt. Välgörande kändes det, inte bara för fötterna. Omständigheterna gjorde att samtalet löpte ovanligt lätt. Stimulansen räckte från tårna ända upp till toppen!

Tack, kära värdinnor, för den annorlunda kvällen!

 

 

Att veta eller inte veta…

Kunskaper har man alltid nytta av, sägs det. Nåja, det är relativt, som så mycket annat. Det handlar mer om vad man kan i ett bestämt ögonblick än om den totala mängden kunskap. Å andra sidan är det en fördel att ha ett brett vetande för att vara rustad för nya situationer.

Somliga vet mycket om litet. De är specialister inom sitt område, men är ganska hjälplösa om de halkar utanför. Andra vet lite om mycket. De har snappat upp lite kunskap härifrån och därifrån om de mest vitt skilda saker, nyttiga som onyttiga.

Själv hör jag till de sistnämnda. Det tycker jag mig ha haft nytta av på min stig genom livet. Men nog kan det också kännas frustrerande att bara veta hur saker ligger till på ett ungefär, då en mer detaljerad kunskap behövs.

Just nu är jag i en sådan situation. Jag är ingen byggare, men jag bygger. Det går påfrestande långsamt, det segar sig fram. Jag menar nu omklädningsrummen i det nya Amazing Family Gym på Fågelberget. Förstås spelar det också in att jag inte orkar med några åttatimmars dagar. Men nog önskar jag hett att jag visste något om alla de små knixar och knep som byggare använder sig av.

Men som det sades i ett annat sammanhang: ”Det man inte kan få skall man inte efterstå.”

Andra förlusten.

Sonen har gjort ett tränings- och kostprogram för den som vill komma i form på ett enkelt sätt. Det heter GetFit, och mest för att stöda hans företag köpte vi programmet. Hustrun var avgjort mer positivt inställd, och jag bara hängde med.

Det blev en trevlig överraskning att programmet finns i flera svårighetsgrader. Det tar en halv timme att genomföra, med uppvärmning, träning och stretching. Det är den rena vinsten.

Förlusten består i att jag tappat två kilo på en vecka. Det verkar häftigt, men kroppen tycks redan ha hittat en ny balans. Den så kallade förlusten betraktar jag ändå som vinst, den också. Nu gäller det bara att stiga upp i god tid, för att få det här till en god morgonvana.

Vad gör inte en sjuttiplussare för att hänga med!

 

Tredje gången.

Vi håller i julis sista darrande dagar, och sommaren gör ett försök att komma igen. Och vi, vi försöker hinna med att ta till vara de rekreationsmöjligheter som ges. På samma gång borde man ju motionera, och det gjorde jag i morse då jag cyklade till kyrkan. Tur och retur blev det 14 km. Visserligen inte så mycket att skryta med, men å andra sidan är det oändligt mycket mer än ingenting.

Söndagens utflykt gick till Snäröiran. Innan vi gick i land satte vi ut tre nät i hopp om att fixa morgondagens lunch. Färsk fisk, vad finns det för mat som kan slå det? Och det visst heter det att kloka människor äter fisk…

Det var soligt och varmt och nästan vindstilla. Vi satt och låg på stranden, men ingen av oss kände för att gå i vattnet och simma. Då vi ville röra på oss gick vi en runda på stigarna och förundrades än en gång över hur omväxlande naturen kan vara på ett så pass litet område. Det finns allt, från gammelskog som hämtad ur bröderna Grims sagor till den släta gräsbevuxna festplatsen. De landskapsvårdande fåren fanns också på plats och höll ett vakande öga på oss i förbifarten.

Det här var tredje gången för i sommar som vi fröjdade oss på den här holmen. Däremot var det bara andra gången som vi fiskade. Och jämfört med första gången nästan tredubblade vi fångsten. Vi fick hela tretton abborrar som löstes ur näten och rensades på sjön.

Vi drog ut på sjötiden så länge som möjligt. Vem vet när vi har tillfälle och väder att göra om det.

Två förlorade timmar!

En uppnådd fördel ger man inte gärna ifrån sig, så fungerar vi människor. Det skall till en mycket god motivering för att vi utan vidare skall acceptera att ta ett steg tillbaka. Så är det i de flesta sammanhang, och tydligast syns det på arbetsmarknaden då det förhandlas om nya avtal. De fördelar man en gång lyckats prata sig till, dem anser man vara något bestående, det gäller både arbetsgivarna och fackföreningarna.

Nu har jag tappat två timmar! Visserligen är jag inte ensam om det, men det är en ringa tröst. Två timmar, så mycket har dagen redan krympt sedan midsommar. Då var dagen 20 timmar och 23 minuter, idag är den 18 timmar och 17 minuter. Dessutom, det sköna vädret med sol och värme har gett vika för rena höstvädret, med blåst, regn och småkyligt i största allmänhet. Jag saknar de två förlorade timmarna!

Nu står vi ohjälpligt i nedförsbacken, ända fram till jul. Då har vi det motsatta förhållandet, att det är mörkret som varar 20 timmar i dygnet. Det är naturens gång, men, men…

Det känns lååångt till nästa midsommar!

Ny dag på gamla ben.

Vissa nätter borde man förbigå med tystnad och glömma så fort som möjligt. Så var det också med den jag avslutade för en stund sedan. Så varför skriva om den? Ja, kanske det kan vara till lite tröst för någon i samma situation, att man inte är ensam.

Kramper och sendrag i ben och fötter, ganska jämnt varannan timme. Tre gånger måste jag upp och gå lite för att få det att släppa. Det var ungefär samma tidtabell som att elda i växthuset. Med den skillnaden att eldandet är frivilligt och ganska trevligt på sitt sätt.

Nu är jag uppe och beredd att börja den nya dagen. Och fastän jag kverulerar lite är jag mer än tacksam att mina gamla ben fortfarande fungerar. De tar mig vart jag vill.

Nästan vart jag vill!

Otrolig växtkraft!

Det är väldigt vad det mesta växer i år. Nu då det kommit lite regn har till och med gräset skjutit fart igen, fastän det höll på att bli lidande ett tag. Vårt potatisland ser ståtligare ut än det gjort på många år. Äppelträden har satt mer kart än vad som kanske är hälsosamt för dem, och blommorna blommar.

Växthuset är en värld för sig. Både tomat- och gurkplantor har gått så i höjden att idag fick jag ta till stegen för att nå upp att toppa dem. Ett par av gurkorna hade vikit sig högre upp, så dem fick jag lov att binda upp. Lite kuriöst är det ändå att mitt i all denna växtkraft har jag en känsla av att tomaternas blomklasar är mindre än vanligt.

Tidigt i morse tog jag mig ut i hjortronskogen. Jag var ett par tre dagar för sent ute, nu fick jag gå och plocka det som andra hade lämnat kvar. Trots det fick jag 2,5 kg bär med mig hem. Förvånande var också att det ännu fanns relativt gott om röda kartar. Med lite tur kanske jag hinner plocka lite till innan säsongen är slut.

Hallonen har blommat rikligt de också, så kommer det bara regn kan det bli ett gott hallonår. Och i backsluttningen vid simstranden på Snäröiran fanns det tjockt med lingonkartar. Dem kommer nog fåren att ta hand om, men det finns ju lingonmarker på annat håll.

Vilken rikedom vi har omkring oss!

 

Hur bemöta Kina nu?

Det är ett försiktigt tassande just nu då det gäller Kinas förehavanden. Det är få stater som vågar säga ifrån, att nu räcker det. Jag tänker då på Kinas nya säkerhetslag för Hong Kong som i praktiken gör slut på den lilla demokrati och självbestämmande man haft. Kina har trampat ner det avtal som man godkände för att få tillbaka den dåvarande engelska kolonin.

Det här är inte det enda övertrampet från den östliga stormakten. Grannländerna har fått känna på de ökande territoriella kraven i omstridda områden. Diplomatiskt har kineserna mer och mer övergått till rått maktspråk, också mot europeiska länder. Det tycker man sig kunna göra i vetskapen att man i Europa gärna tar emot kinesiska investeringar.

Det börjar bli tid att ”sätta ner foten”. En liten början är att stänga ute det kinesiska Huawei från utbyggnaden av det europeiska 5G-nätet. Men inte ens det hade kommit till stånd utan draghjälpen från USA. Sedan är frågan hur vi skall ha det med de kinesiska investeringarna. Hur mycket skall kineserna tillåtas köpa upp? Som bekant är det ägarna som bestämmer, både de som säljer, och framför allt de som härskar efter köpet. I värsta fall finner vi oss så småningom leva på kinesisk nåder.

USA har beslutat om sanktioner, det är staters sätt att hantera situationen. Men det är på samma gång en konfrontationspolitik. Om staten inte får medborgarna med sig fortsätter de som förut att storhandla på nätet från Kina. Pengarna fortsätter att flöda in och Peking ler i mjugg.

Vad vi behöver är en konsumentbojkott, så världsomspännande som möjligt. Och inte bara mot näthandeln, utan bojkotten skulle gälla allt kinesiskt som säljs också i vanliga butiker. Ett problem är att det inte alltid är så lätt att veta vad som tillverkats i Kina. Det gäller att läsa det finstilta på förpackningen, och så är priset ofta en ledtråd. Det som är billigare än det borde vara, köp det inte. Med all sannolikhet kommer det från Kina. Och en uppmaning till alla de företag som låter tillverka sina produkter i Kina: Ta bort tillverkningen därifrån!

 

Kina har inte svårt att strunta i vanlig anständighet. Det kan vara svårare om pengainflödet sinar. Så det kan löna sig att rösta med plånboken!

Nästan ledig förmiddag.

Det gick lite galet i morse. Då hustrun for iväg till gymmet i Replot fick hon med sig både material och verktyg jag hade tänkt sysselsätta mig med nu på förmiddagen. Att det gick så är ändå mitt eget fel.

Jag tog hustruns bil då jag for till det nya gymmet på Fågelberget i går kväll. Vid midnatt, då jag for därifrån, plockade jag med mig det jag behövde här hemma idag. Men se, då jag steg ur bilen var jag för trött för att tänka på morgondagen och ta ut mina saker, och därför for de på sightseeing till Replot idag.

Nu har jag oväntat lite extra tid. Den har kommit väl till pass för att ta bort utväxta försommarblommor. Ett och annat ogräs kom också med. Det var ett passande tidsfördriv medan jag vilade händerna från slipmaskinen. För jag hade ändå några skyltfästen att fixa.

Småningom skall jag tillreda vår lunch. Och på eftermiddagen får jag åtgärda det jag skulle ha gjort på förmiddagen. Så tidpunkten för jobbet i gymmet förskjuts framåt.

Det kan bli sent i kväll också.

Tor på roadtrip.

Lapp på lapp, och en lapp emellan. Så kunde det sägas förr om kläder som varit (över)länge i tjänst. Detsamma kan sägas i vår moderna tid, om våra vägar. Det är realitet här i Västerhankmo, och samma situation är det på de flesta håll i vårt land. Undantag kan man väl bara hitta i huvudstadsregionen, för där tycks det alltid finnas pengar för vägar.

Idag var vi förvarnade att Tor skulle ha vägarna förbi, när som helst under eftermiddagen. Han kom aldrig. Men hans förelöpare passerade i flera repriser, kanske kollade de vägens skick och skickade budet bakåt att här kunde den stora vagnen ta skada. Det kan vara lätt hänt, då kusken aldrig är ute och kör om han inte är så arg att det slår gnistor om det.

Jag hade inget behov av att höra och se asen passera. Hans våta följe längtade jag inte heller efter. Och förelöparna…  nåja, dem kunde jag stå ut med.