Överspänt

Men oj, oj, vilken fart! Det här kan aldrig stå rätt till. För att inte säga, det här kan aldrig sluta väl. Detta måste undersökas bums, och då är det inte torkarna jag är mest orolig för.

Mitt under en bilfärd fick vindrutetorkarna i hustruns bil jättebråttom. Jag anade överspänning i elsystemet, och väl hemma mätte jag genast upp hur det stod till. Och visst, mätaren visade 16,7 volt, vilket är i högsta laget för ett 12 V system. Det där var i går. I dag på eftermiddagen bytte jag generator i bilen, för det var i generatorn felet satt.

Vi har en reservdelsbil. Därifrån plockade jag generatorn. Sedan ut med den trasiga ur hustruns bil och in med den jag nyss hämtat från skjulet. Sådana här gånger är det skönt att ha en så gammal bil att man kan göra åtminstone något åt den med egna händer.

Händerna gick att tvätta rena. Värre var det att nollställa ryggen. Den tyckte avgjort inte om att skruva bort två generatorer och skruva i en. Nu är den rent ut sagt gnällig! Tråkigt för stunden, men det uppvägs av tillfredsställelsen att ha undvikit ett verkstadsbesök.

Vi är alla vävare.

Jag känner direkt att det finns invändningar mot rubriken. Vävkonsten är utrotningshotad här i landet, om man tänker bara till nyttan. Som konstform, däremot, lever den ett stilla liv som inte är alltför synligt. Men i den dagliga tillvaron är det nästan ingen som väver. Åtminstone tror man så.

Min kära hustru drar en kurs som utgår från Martin Lönnebo’s bok Väven. På hösten gick den i Vuxeninstitutets regi. Tyvärr blev det ingen fortsättning på våren, för lite folk. Men då de kvarvarande deltagarna gärna ville fortsätta beslöt hustrun att det får bli i egen regi. Och då kursen är som ett andligt Friskis och Svettis håller vi passande nog till i Amazing Family Gym’s lokal i Smedsby.

Lönnebo ser på livet som en väv. Människan är helt och hållet vävare. Hon väver sig själv. Gärna vill vi planera mönstret och då kommer frågan: Vad vill Gud med mitt liv? Har jag en kallelse eller ett uppdrag? Både Gud och väven är ett mysterium, och hur löser vi det? Svar: Vi skall inte ens försöka!

Allt vi är med om i livet blir till trådar i väven. Bleka trådar och färggranna, grå, och ibland svarta, blir till ett mönster som inte alltid följer planen. Det bara växer fram, undan för undan. Ett förunderligt mönster möter vår blick, om vi vill och vågar betrakta alla detaljerna.

Dubbelbesiktning

”Idag har jag två besiktningar”. Jag kunde bara konstatera att mannen jag talade med hade kalendern full för den här dagen. ”Jo”, förklarade han, ”nu på förmiddagen är det jag som skall besiktas, och på eftermiddagen är det bilens tur.”

Vi satt båda utanför läkarens dörr på en av Centralsjukhusets polikliniker. Jag var också där för den årliga kontrollen. Den avlöpte så väl att jag avfördes från deras lista. Dit kallas jag inte mer, så som det nu är flyttas jag under Hälsocentralens lupp.

Jag befanns vara nästan frisk, åtminstone från den här åkomman. Så då jag kom ut från medicinmannen kunde jag glatt önska den väntande bekantingen lycka till, med båda besiktningarna!

Söka sugen!

På sistone har jag febrilt försökt intala mig att allt står väl till. Det är väl ett sätt att hantera det som blivit ett problem. Jag kunde förstås vara mer konkret och sticka ner huvudet i sanden, som strutsen. Den möjligheten är jag ändå utestängd ifrån, för sandhoparna är alldeles nerisade.

De två senaste veckorna har min (o)lustiga migrän hälsat på varje dag! De piller som skall hålla den stången har plötsligt mist all verkan. Och nu är migränen som en ande som sluppit ur flaskan, den utnyttjar friheten till max.

Redan förrän migränen kom märkte jag att min aktivitetslust hade sjunkit betänkligt. Också där finns ett kemiskt hjälpmedel som jag ändå, försiktigtvis, använder möjligast sparsamt. Det ökar nämligen risken att drabbas av cancer. Nu har jag tagit den dagliga dosen i tio dagar, utan att märka det minsta av ökad arbetslust. Vanligen brukar det räcka med en veckas behandling. Så nu måste jag inse att allt inte står väl till.  Jag har råkat tappa sugen, och frågan är: VAR? Sök, sök!

Den som söker, han letar.

Okej att ge mutor i Finland.

Just nu befinner sig mitt bibelläsande i Ordsspråksboken, och jag läste nyss: Vara mágica es el soborno para quien lo ofrece, pues todo lo que emprende lo consigue. Översatt ungefär: En trollstav är mutan för den som erbjuder den, för allt han eftersträvar uppnår han.

Jag såg nyss att en förvånansvärt stor del av de finländska ungdomarna tycker att det är helt ok att skaffa sig fördelar genom att ge mutor. Det här är skrämmande! Hur i hela friden har det här tankesättet växt till sig? Finland är ju ett av världens minst korrumperade länder!?

Medvetenheten om vad som är rätt eller fel tycks vittra bort i en rasande fart. Nu är det bara fråga om den egna personen. JAG är viktigast, det som gynnar mig är rätt. JAG har rätt att utan betänkande trampa ner andra för att fortast möjligt nå mina mål.

De som anser mutor vara rätt väg att gå, har de tänkt färdigt? De har troligen inte tagit i beaktande att det alltid finns någon med mer pengar, som kanske bjuder över. Kanske blir den första mutkolven övertrumfad av följande och plötsligt finner sig överkörd i mutracet? Och i sin bitterhet råkar han undslippa sig ord som leder till att hela affären avslöjas.

Risken är stor att falla på eget grepp.

 

Stressfart och fartstress

Det händer ibland att jag kommer mig iväg lite för sent hemifrån, så också denna morgon. Jag skulle till Replot, och eftersom det var påfruset tog jag den grusväg som jag privat kallar ”djungelstigen”, från Petsmo via Koskö till Jungsund. Den är 10 km kortare än att köra via Smedsby, så även om den inte tål samma hastighet som den belagda vägen ger den en liten tidsvinst.

Mellan Petsmo och Koskö hann jag upp en liten grå Toyota, där den kröp fram i 40 km/h. Jag tog inte risken att pressa mig förbi den, men tanken kom att den där fördömda lusen gör att jag får väldigt knappt om tid. Jag hetsade upp mig, som om det var medtrafikantens fel att jag hade startat för sent!

Ilskan var ändå inte så stor att jag inte kunde vända tankegången. Hur många minuters skillnad skulle det bli om jag valde att köra om gråbromsen jämfört med om jag lugnade mig lite och hängde efter den?

Innan Smedsby omfartsväg byggdes hände det gång på gång att bilar som kört om mig redan i Kvevlax stod och väntade vid första trafikljuset i Smedsby då jag kom dit. Alltså, de sekunder man vinner på en omkörning har inget praktiskt värde om det är fråga om kortare vägsträckor. Det under förutsättningen att man inte skall med tåget eller flyget, då kan sekunderna vara avgörande.

Jag vet inte av vilken orsak den lilla gråa i morse körde så sakta, eller vad det var för en person som satt bakom ratten. Det kan kvitta, för jag hann fram i tid!

Alla dessa bilder?

Tidig morgon, och jag får ingivelsen att föra över bilder från kameran till datorn. I första aha-ögonblicket inser jag, igen, att jag har för stort minneskort. Där ryms alldeles för mycket och därför är det så sällan jag kommer mig för att rensa det.

Där finns allt möjligt. Enstaka bilder och i klumpar från olika tillfällen. Men hur få dem inmappade i rätta sammanhang? Tur i alla fall, att digitalbilderna innehåller information om datum. Minns jag inte var bilderna är tagna finns den sista möjligheten, att titta i kalendern om där finns antecknat var jag befann mig den dagen.

Heter den Daggört, den där växten med röda och klibbhåriga blad?

Bilderna har också den funktionen att de återkallar minnen. Det är lätt hänt att bli sittande i minnen en stund. Det må sedan handla om en hjortdjurskrock, en studentfest eller ett plättkalas.

Nu försöker jag tömma minneskortet. Datorminnet får ett tillskott på en massa megabits. Som finnarna säger: Vahinko kiertää.

Mera värt förr.

Senast jag var ute vid Fadershuset låg ett nytt fisknät i soffhörnet i köket. Det var fortfarande i förpackningen, med prislappen på. Ett färdigmonterat nät för 9,90 €! Jag häpnade, och undrade för mig själv hur det kan vara möjligt.

Den tiden då jag var ung var näten ganska dyrbara. Det var en investering då man köpte 10 nya nät. Dessutom köptes inte färdigmonterade nät. Man skaffade nätslingor och telnar från olika fabriker och skötte monteringen själv, efter beprövade mått. Det var ganska tidskrävande också, så näten skulle hålla många år. Inte hade man råd och möjlighet att förnya sina bragder hur som helst.

Näten slets och skulle repareras. Mamma höll sig sysselsatt med det. Dels satt hon med pappas nät, men på senare år också med andras. Jag minns att hennes taxa var 2 mark i timmen. Det var en blygsam lön och många frågade henne varför hon håller på med gratisarbete. Och hon svarade att det var hennes enda möjlighet att ha en liten förtjänst. Det var viktigt för henne, och hon visste att med en högre timpenning skulle det inte vara lönsamt för kunderna att låta reparera näten.

Jag har aldrig fiskat med ett maskinmonterat nät. Kanske är de bra, men de nät jag ännu kan behöva kommer jag att montera själv. Telnar tror jag mig ha tillräckligt i mina gömmor om bara nätslingor ännu finns att köpa. (Jo, jag kunde förstås binda nätslingan själv, den konsten kan jag, men det blir för tidskrävande.)

Ett färdigt nät för 9,90 € får mig att bli misstänksam. Vad gömmer sig bakom det priset? Är det någon slavarbetare i Kina, Vietnam, Burma eller i något annat land utan arbetsskyddslagar som är offret i hanteringen?

Något i den här handeln är det som luktar!

Mat! Del 2

Förra söndagen filosoferade jag kring fysisk mat. Men det finns ju annat också, och det blir föremål för dagens tankar.

”Människan lever icke av bröd allenast.” Så står det i Bibeln, men det känns inte mera relevant i vårt sekulariserade samhälle. Men samma sak kan sägas på ett annat sätt, som visserligen uppfattas som ett skämt men som har samma betydelse: ”Maten är bara halva födan.” Den som myntade det uttrycket visste åtminstone undermedvetet att det behövs något mer än bara mat för att vi skall må bra.

Folk mår dåligt i dag. Det gör man om man inte får i sig alla de näringsämnen man behöver. En för knapp eller ensidig kost ställer till med skador som kanske inte kan repareras i ett senare skede. Så fungerar det då det gäller kroppen, och så är det också i fråga om våra andliga behov.

Nattvarden. Detalj från altartavlan i Solf kyrka.

Nutidsmänniskan är andligt svältfödd. Gud är mer eller mindre avskaffad i det sekulära samhället. Man vill inte längre kännas vid att hela vår västerländska kultur och de värderingar som hänger samman med den har sin rot i kristen tro. Nu skall allt behandlas jämlikt. Kristendomsundervisningen i skolorna har mer och mer övergått till att vara en sorts allmän information om alla de stora religionerna i världen. Barnen och ungdomarna får inte ta del av Jesu undervisning, får inte möjligheten att komma fram till en egen kristen tro. Läroplanen stöder sig, efter vad det verkar, på det gamla talesättet att ”var och en blir salig på sin tro”. Tillgången på sund, andlig mat bara minskar.

Var och en blir INTE salig på sin tro. Det ser vi otaliga exempel på, både i eget land och ute i världen. Land vänder sig mot land, och folk mot folk. Och, hur skall man förstå det faktum att all slags laglöshet ätit sig in i samhället så till den grad, att myndigheterna, ännu så länge i grannlandet, numera har att förhålla sig till att det finns områden dit de knappt vågar gå in? Vad beror det på, att alla kristna normer bryts ner, så att vem som helst helt oprovocerat kan bli misshandlad, rånad, eller till och med ihjälslagen på öppen gata? Och att alla som bevittnar det skyndar sig därifrån och ”ingenting har sett”?

Vi har redan länge vänt Gud ryggen. Nu vänder Gud oss ryggen. Resultatet av de båda operationerna grinar oss rakt i ansiktet, och ändå vill vi inte förstå någonting!

 

Hur hjärnslapp får man bli?

Sedan något år har vi en digital temperaturmätare. Den visar värmen både inne och ute, och det är bekvämt att se allt på samma skärm. Det är bara det, att sedan i höstas har det blivit allt svårare att se siffrorna på den. Visserligen sitter den i ett skumt hörn, men förr har jag inte haft några problem. Hur har jag nu i flera månader behövt ficklampa vid avläsningen? Begynnande synskada?

I kväll överraskade termometern mig med sina mätresultat. +18,2° inne var helt troligt, men +20,2° ute, det var horribelt! Först då slog det mig: Jag har aldrig bytt batteri i apparaten!

Efter batteribytet hade jag inga svårigheter att se siffrorna på displayen. Och mätvärdena var korrekta igen. Men jag har kvar en stilla undran över mig själv. Varför reagerade jag inte då siffrorna långsamt bleknade bort?