Åldringsprov.

Gudstjänst i kyrkan. Är det någon annan än jag som märkt att just vid de tillfällena kan det vara svårt att hålla koncentrationen? Och i dag svävade mina tankar iväg, kilometervis från kyrkan. Kunde det ha något att göra med att den överväldigande majoriteten av mässbesökarna bestod av pensionärer?

Nu håller jag hårt på att ålder är ett relativt begrepp. Pappersålder, sinnets ålder och kroppens ålder behöver inte alls vara jämbördiga storheter. Så hur bedömer andra min ålder, och hur bedömer jag den själv? Finns det kriterier för en någorlunda objektiv utvärdering, eller baseras den bara på löst tyckande?

Uppmuntrad av en äldre Facebook-väns exempel beslöt jag att åldringstesta mig, skulle jag våga ta ett dopp i sjöns ganska svala vatten? Så jag travade iväg till Sandgropen, och där var det sedan en smal sak att gå i. Jag var på riktigt positivt överraskad över mig själv! Jag tyckte inte ens att det var kallt. Mycket svalt, ja, men inte kallt. Det gav till och med mersmak.

Dagens badstrand

Det här kan förefalla som ett skäligen billigt test. Men jag lägger till mitt relativt välbevarade barnasinne. De flesta morgnar känner jag mig full av energi. Dessutom är jag nu som 70-plussare jämförelsevis stark fysiskt, dubbelt så stark som jag var då jag var 52 och åkte ut ur arbetslivet.

Jag har alltså inget att klaga över, men desto mer att vara tacksam för!

No reutilizar, por favor.

Var god återanvänd ej. Det var första gången jag såg en sådan uppmaning på en bildel som gått sönder. Inte vet jag hur man skulle kunna reparera den här lilla detaljen, men tydligen har tillräckligt många försökt, med tvivelaktigt resultat, för att motivera varningen.

Motståndet som reglerar hastigheterna på fläkten i hustruns bil gav upp. Den gick bara på högsta hastigheten, och det surret och draget var irriterande. Och som vi hade ett motsvarande motstånd på lager efter en skrotad bil blev ett byte aktuellt.

Motståndet var monterat i fläkten, så att det kyldes av luftströmmen. Och, det var direkt åtkomligt under handskfacket! Min kompis Bilfixaren gjorde bytet på under tio minuter.

Det är inte bara av ondo att ha en bil från den tid då invecklingen inte var så utvecklad!

De största blev de första.

Hur blev det så här? Enligt Skriften skall de första bli de sista, vilket jag förstår så att de största också blir sist. Men förstås, det gäller inte i alla sammanhang. Då minns jag särskilt hur Trump’en bryskt trängde sig fram i första ledet då han var på besök i EU-borgen och ledargarnityret skulle fotograferas.

Här i vårt växthus har det gått så i år att de största blev de första, att mogna. Bifftomaterna vann det racet, och som överraskande tvåa kom de allra minsta, vinbärstomaterna. Det var förvånande så till vida att de kom igång sent. Vi kunde ju inte så dem innan vi visste att de fanns. Den vetskapen fick vi i en fröhylla i en butik.

För övrigt, de vanliga röda tomaterna mognar väldigt långsamt. Hade vi inte haft biffarna finge vi inte äta tomat varje dag. Och de gula sedan, som vi planterade mest av…  inte en enda har mognat ännu! Där borde vi ha fått skörda de första redan för en månad sedan. En klar besvikelse. Få se om de alls blir till något, nu då dagarna blir allt kortare och dygnen allt svalare.

I sanning en märklig situation!

Gå på instinkt.

Liksom de flesta andra hade jag många typer av arbetskamrater den tid av mitt liv då jag var yrkesverksam. Det var glada spexare och arga och bittra kommunister, och hela spektret där emellan. Jag minns särskilt kamraten med alkoholproblem, och hans svar då vi försökte tala honom till rätta genom att visa på risken för hjärnskador.” Det är för sent, alldeles för sent. Jag har supit bort hjärnan för länge sedan, numera går jag bara på instinkt.”

Vi tror oss vara så utvecklade och långt från naturen, men en del instinkter har vi ändå kvar. Tur det, för annars gick det åt pipan med oss. Tänk bara på den instinkt som vi kallar självbevarelsedrift. Tråkigt bara att den verkar försvagas. Hur skall man annars förklara att folk tar sig till vilka dumheter som helst fastän de borde begripa att de kommer att åka fast, eller råka illa ut på annat sätt.

Det här blev en utvikning från grundinstinkten, att skaffa mat. Den blir alltid stark på hösten. Människor plockar bär och svamp, kokar sylt och gör äppelmos. De som har haft ett litet potatisland för sommaren tar noga vara på de sista knölarna. Det känns så tillfredsställande att äta mat som man själv har odlat.

Idag började jag höstfisket. Jag satte ut näten i soluppgången medan hustrun ännu sov. Då vi sedan hade vår lilla morgonandakt sade jag frimodigt till Herren att jag tror mig om att orka ta vara på upp till 50 abborrar.

Nåja, Herren tyckte att jag överskattat mina krafter. 1 sik, 3 gäddor och 37abborrar mötte sitt öde i mina nät. Och rätt hade han, Herren. Innan allt var fileat och nerlagt i frysen och näten uppredda var jag helt nöjd, och glad att fångsten inte var större.

Samlarinstinkten var tillfredsställd, för denna gång!

Åsidosatt åtgärd?

Det finns ganska mycket här i livet som borde åtgärdas. Alltför mycket, tycker vi ibland. Och i den situationen görs en (o)medveten prioritetslista. Det som mest påverkar det dagliga livet kommer främst. Men, är vi verkligen kapabla att förstå vad och vem som står för den främsta hjälpen framåt i livet. Det är tvivel underkastat.

Denna söndags tema är Tacksamhet. En av de gammaltestamentliga texterna listar en del av allt det vi har att vara tacksamma över. Jag citerar från Psaltaren 136: i Bibel 2000 översättning:

Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd. Han ensam gör under, evigt varar hans nåd. Han skapade himlen med vishet, evigt varar hans nåd. Han bredde ut jorden på vattnet, evigt varar hans nåd. Han gjorde de stora ljusen, evigt varar hans nåd, solen till att härska om dagen, evigt varar hans nåd, måne och stjärnor till att härska över natten, evigt varar hans nåd.

Han tänkte på oss i vår förnedring, evigt varar hans nåd, och ryckte oss ur fiendens grepp, evigt varar hans nåd. Han ger bröd åt allt levande, evigt varar hans nåd. Tacka himlens Gud, evigt varar hans nåd.

Med tanke på det ovanstående borde det vara naturligt för oss att tacka Gud, varje dag, för allt vi har. Kanske också för det vi inte har.

Alltför många ägodelar skymmer sikten, både framåt och åt sidorna, och det får oss att glömma att tacka. Är det vår välfärds förbannelse, att vi har för många ägodelar? Så många, att vi glömmer Gud? Hur kommer man sedan på att tacka den som är bortglömd?

Otack är världens lön, också för Alla goda gåvors givare, Herren!

Textilfiberbaserade takstolar

Hösten är kommen, hör stormarna gny, så lyder första raden i en gammal sångtext. Lätt att minnas, då det både blåst och regnat de senaste dagarna, och dagstemperaturen hållit sig vid dussinet grader.

Höst, det betyder förberedelser för vintern. I år blev det en ny ingrediens i den soppan. Jag flyttade båtskjulet från gräsmattan till ett mer lämpligt ställe. Och i går jobbade jag med att få ett stadigt underlag under stolparna och samtidigt få dem fästa vid detta underlag. Jag har nämligen varit med om att en storm kan få ett dylikt presenningsskjul falla sönder i sina beståndsdelar om det inte står stilla.

Rörstommen har alldeles för glest mellan ”takstolarna”.  Det har jag åtgärdat på mitt eget sätt, en av mina ”snabba lösningar”. Mer noggranna människor tycker att jag tar genvägar mer än lovligt, det har jag fått mig påskrivet. Det må vara så, men jag har inget behov av att vara perfekt.

En liten hake var att i år hade jag för lite material för ändamålet. Jag for till grannbyns butik och sade, att i dag behöver jag textilfiberbaserade takstolar. ”???…   nej det har vi väl inte…”  ”Vi ser väl efter”, svarade jag. Och visst fanns de i hyllan!

”Så det var spännremmar du skulle ha?” Försäljaren såg fortfarande lite konfunderad ut. ”Javisst, vet du inte att de också kan användas som takstolar?”  Svaret var att det var en nyhet.

Ibland finner jag nöje i att säga saker på ett sätt som får folk osäkra på vad de skall tro. I mångas ögon är jag nog lite underlig.

Eldens härjningar.

Elden är en bra dräng men en dålig herre, så säger ett gammalt ordspråk. Det är att begrunda så här en septemberkväll med hård nordan.  Jag gjorde upp eld i spisarna, men hustrun menar att jag gör det för varmt i vårt hem.

Elden är den direkta orsaken till mitt projekt för dagen. Dess långvariga påverkan orsakade med tiden en besvärlig åverkan i vår Högfors 6A. Förra vinterns eldande tog nästan kål på det yttre brännjärnet. Det buktade sig och sprack i ett mönster som liknade torkad lera. Och till sist gick det av på mitten.

I morse satte jag igång med att göra ett nytt. Det tog halva dagen, men nu har jag ett nytt brännjärn, bestående av dubbla lager 6 mm plåt av Hardox-stål. Förhoppningsvis skall det hålla i minst fem år, kanske det dubbla.

En uppiggande annorlunda sysselsättning, och dessutom sparade jag några tior.

Gammalt och nytt

Sammanträffande, eller…

2020-09-08  Sammanträffande, eller…

Ibland blir jag att undra, hur kommer det sig att vissa händelser ynglar av sig? Det är nästan som kloning, för att använda ett modernt vokabulär. Och oftast handlar det om saker som medför vissa kostnader.

För en tid sedan fick värmefläkten i hustruns bil fnatt. Nu går den bara på högsta effekten, och det beror på att motståndet som skall reglera varvtalet på de måttligare lägena har gått sönder. Den delen råkar jag ha på lager, men bytet klarar jag inte av själv, åtminstone inte utan att ha sönder någon del av plastkonstruktionen under vindrutan.

Och så: nu i veckan stannade värmefläkten i min bil. Några dagar gick den ibland och stannade emellan, men sedan var den stendöd. Skulle jag satsa på en ny fläkt i en gammal bil? Jag tvekade, och ringde till Erikssons bildelsåtervinning i Esse. De hade en begagnad fläkt och den hämtade jag idag, till det facila priset av 50€.

Inte heller den vill jag byta själv. Inte för att jag vet hur svårt det skulle vara, men där sitter krockkudden i vägen. Den vill jag inte röra, för smäller den av blir det dyrt. Cederbergs verkstad i Maxmo får ta den risken. Knappast någon risk för dem, då jag ringde och beställde tid lät det som om de hade gjort motsvarande byten förr.

Nu är det alltså höst, och då varmluften åter flödar i våra bilar återstår ännu att röja i garagen. Det är så skönt att ha bilen under tak första morgonen med frost!

Hellre mager än mage.

”Mage har man att ha kålsoppa i”. Var det inte ungefär så som Martin Ljung sade i en av sina monologer. Sedan dess har åsikterna om mage eller inte gått i den riktningen att magen behövs, men den skall helst inte vara framträdande.

Idealen växlar, så också i fråga om kroppen.  Ännu för hundra år sedan sade man ”fet och i ordning”. Var en vuxen man slank sågs det som ett tecken på fattigdom, eller att han var sjuklig. Hade man råd med mat skulle det synas på midjemåttet. För hur det nu var, stroke och hjärtinfarkt var inte speciellt vanliga åkommor på den tiden.

Nu mäts midjemått och BMI och kolesterol. Det sistnämnda skall medicineras om det överskrider normen med några futtiga milligram per liter blod. Den praktiska nyttan finns det delade meningar om, också bland de lärda. Men ett är säkert, läkemedelsföretagen tjänar grova pengar på kolesterolhämmarna.

Personligen har jag alltid haft en synlig mage. För det mesta ingen våldsam övervikt, bara sådär en fyra fem kilo. Men det syns bra då min höjd över havet inte är så stor. Bäst syntes kilona då jag kom civil från militärtjänstgöringen. De goda dagarna där hade fördelat sig runt hela kroppen. De 83 kilona på mina 172 cm svallade som havets dyning!

På senare tid har jag minskat i omfång. Vi började med en hemmaträning, GetFit Challenge. Dit hörde kostråd samt recept om man ville få bort några kilon. Och det fungerade, utan att jag måste anstränga mig. Fyra kilo har smält bort och det är lättare att röra sig. Som extra belöning får jag komplimanger av hustrun.

”Du är stiligare nu då magen har krympt!”