Möte i växthuset.

Det börjar ha några år på nacken nu, vårt växthus. I år är det åttonde året vi odlar där, men konstigt nog är huset fortfarande inte helt färdigt. Det finns hela tiden detaljer att ändra på. Till på köpet är det inte helt och hållet målat, ännu!

Redan från början avsatte vi en myshörna med ett litet bord och ett par stolar. Men behovet har växt under årens lopp och hörnan har blivit ett litet uterum, inom väggar och tak.

Möte i växthuset… Då jag öppnar dörren in till växtligheten stiger jag in i, möter, ett litet paradis. Därifrån är steget kort till Paradisets konstruktör (och då tänker jag inte på mig själv), utan på det paradis vi förlorade för mycket länge sedan. Det som den Onde lurade oss på.

Nu har vi haft årets (första?) kristliga möte i vårt växthus. Vi bjöd in folk med personliga telefonsamtal eller SMS. Många hade förstås annat för sig, men nio personer kom. Med mig själv, hustrun och sonen/predikanten blev vi jämt ett dussin. Tolv stycken, alldeles som de ursprungliga lärjungarna .

Människor säger att de möter Gud i naturen, ”jag har min kyrka i skogen”. Den här kvällen mötte vi varandra som människordär mellan tomatplantor och bönor. Men vi mötte också Gud, både i förkunnelse och samtal. Inte skulle jag ha fantiserat det i byggnadsskedet, att vårt växthus kunde bli ett bönehus någon timme då och då. Nu har det slagit mig att det också är symboliskt: Vi vill ju växa i tron. Då är väl ett växthus enligt min logik ett väl lämpat utrymme!

I begynnelsen fanns inga kyrkobyggnader. Då samlades de kristna på hemmaplan. Nu finns kyrkorna, men folks mentala tröskel att gå in sägs vara för hög. Hög är också den fysiska tröskeln till vårt växthus, men det kan lätt avhjälpas med ett trappsteg. Där vill vi träffa våra medvandrare i jordelivet, och tillsammans med dem möta Herren Jesus!

Vad är sanning?

I krig är sanningen det första offret. Någon klok människa har myntat det uttrycket, och visst är det sant. I krig är allt tillåtet, då det verkligen gäller står alla konventioner sig slätt. Allt som inte helhjärtat stöder det som för tillfället är politiskt korrekt i det nationella intresset släpps inte fram, eller tigs ihjäl. Sanningen får stå tillbaka för det ”ändamålsenliga”.

Nu är hela världen involverad i ett krig, kampen mot coronaviruset. Varje dag matas vi i nästan varje nyhetssändning med de senaste coronasiffrorna i republiken. Till vilken nytta? Jag bara frågar. Det troliga syftet är att hålla oss i en jämn fruktan så att vi i den skräcken är beredda att underkasta oss alla myndigheternas påbud, hur befängda de än förefaller. Det som vi däremot inte så ofta får veta är hur många som vårdas på sjukhus för sin covid. Inte heller hur många som dött i sjukdomen annonseras, än mindre hur stor dödlighetsprocenten är. Vad jag kunnat förstå har det totala antalet dödsfall i landet inte stigit under coronaåret. Varför är då covid-19 så fruktansvärt?

En sak som jag heller inte kan förstå är hur nyhetsrapporteringen om coviddemonstrationer här hemma kan halta så. Min son, som håller reda på sådant, säger att det förekommit protester mot coronapasset i flera finländska städer. Men jag har inte sett något om det i nyhetsmedierna. Varför, varför?

Jag vill tro att vi har en fri press i Finland. Jag vill tro att nyheter om protestdemonstrationer mot covidbegränsningar här i landet är viktigare att publicera än nyheter om vattenbristdemonstrationer i Iran. Men, om det inte är så, VAD och VEM är det då som styr chefredaktörers och ansvariga utgivares val?

På mitt nittonde.

Det finns en massa trevliga uttryck i vårt språk. Alla är väl inte allmänt vedertagna, det finns de som mest används lokalt. Vart uttrycket ”på sitt nittonde” hör i det avseendet, det vet jag inte.

Det blev en liten fundering med dagens lunchgäster om ålder och förmågor. Utgångspunkten var hustruns nyligen timade födelsedag. Och plötsligt slog det mig: Jag är på mitt nittonde!

I år blir det nitton år sedan jag av omständigheterna blev utkastad ur arbetslivet. Den erfarenheten kändes sur för en man på femtiotvå. Men hoppet om återkomst levde under fem år av rehabiliteringsförsök, ända till den dag då ortopeden lade ner sin penna, såg mig allvarligt i ögonen, och sade: Nu finns bara en sak till jag kan göra för dig, skriva papper för sjukpension. Då dog hoppet!

Nu, fjorton år senare, finner jag det ganska ironiskt att jag fysiskt är i mycket bättre skick än som femtioåring. Förstås har jag inte en nittonårings styrka och återhämtningsförmåga (tror jag) men jag kan nöta på i min egen takt från morgon till kväll.

Jag är nästan på mitt nittonde!