Hel- eller halvhjärtat?

Man kan gå in för saker helhjärtat, om det är intressant och givande. Om det mer eller mindre är tvång är det en annan sak. Då blir insatsen halvhjärtad, man gör inte mer än man måste, och knappt det.

Som bekant har Ryssland ett anfallskrig på gång i Ukraina. Där är det en David och Goljat-situation, där Goljat trodde sig kunna golva David med det första slaget. Nu visar det sig att det inte blev riktigt så enkelt. Ukrainarna slår väl ifrån sig. De försvarar sig helhjärtat, för dem gäller det livet och friheten. Och de har hållit emot flodvågen av ryssar långt bättre än omvärlden kunnat föreställa sig.

Men hur är det på den ryska planhalvan? Går man där in för krigandet med liv och lust? Jag har mina tvivel. Jag tvivlar på att att det är särskilt många av dem som kämpar i den främsta linjen som är där frivilligt. Kanske är det inte heller så överväldigande många som ser det rättfärdiga i det som de håller på med, och då är det si och så med det helhjärtade.

Man kan skjuta på flera sätt: Alla förutsätts ju sikta noga för att åsamka ”fienden” största möjliga skada. Men de som måste kriga mot någon som de inte uppfattar som fiende? Då siktas det helt säkert inte så noga. Det kan till och med bli så att en och annan medvetet skjuter över, för att inte döda någon. Att det går trögt för den ryska krigsmaskinen tyder på något åt det hållet.

Som jag nämnde i förra inlägget så läser jag 2 Konungaboken just nu. I kapitel 19 är situationen intressant. Den assyriska hären står framför Jerusalem och hotar med belägring, om stan inte kapitulerar för övermakten. De driver med israelerna för att de väntar sig att Gud skall rädda dem. Hånfullt försäkrar assyrierna att ingen gud finns som kan stå emot dem.

Men det skulle de inte ha gjort. En av de närmaste nätterna ”gick Herrens ängel ut och slog 185.000 man i det assyriska lägret”. Det fick den assyriske kungen Sanherib att bryta upp och dra sig hemåt, och där stannade han sedan.

Det är inte utan att jag önskar att Herren skulle göra om den här bravaden. Inte för att jag önskar livet ur unga ryska pojkar som hellre hade varit hemma. Men jag önskar att Putin skulle åka på en sådan minnesbeta att han aldrig mer vill anfalla ett annat land!

På lika villkor.

Nu har kriget släppts löst. Och som bekant, det är inte svårt att få igång ett krig, men att dra sig ur det… det är minst sagt utmanande. Det såg vi i Vietnam, vi som är gamla nog att minnas. Så var det i Irak, så var det i Afganistan, där både ryssar och amerikaner fick ge upp till sist. Till och med det Tredje Riket föll på eget grepp, på det förblindande maktbegäret. Men, i alla dessa krig satt huvudpersonerna säkra lååångt bakom fronterna.

Jag läser Gamla Testamentet just nu. Andra Konungaboken för att vara mer exakt. Och där krigas det minsann! Den stora skillnaden mellan då och nu är att kungarna på den tiden följde med sin armé. De var stridande fältherrar, i främsta linjen med vapen i hand.

Jag tillåter mig att undra: vore Putin, och övriga krigets hantlangare, lika villiga att gå till anfall om de visste att de själva förväntades utkämpa närstrider? Och om de inte gjorde det, så skulle det ha en demoraliserande inverkan på truppernas stridsvilja?

Det är lätt att vara storordigt modig då man sitter 800 km innanför egen gräns. Men det är också lätt att tappa kontakten med verkligheten.

Genfel?

Idag är jag ganska tyst. Vad är det som händer i vår världsdel? I vår civiliserade världsdel (Moskva ligger som bekant i Europa, vilket man nu har svårt att tro)? Nåja, den så kallade civilisationen tycks vara tunn som matjordslagret i öknen. Kommer det en känslostorm så blåser sådant som respekt för andra och deras mänskliga rättigheter iväg som fjädrar i vinden. Det har vi sett förr, nu senast i alla hätska personangrepp i coronatiden.

Man kan skylla både ett och annat på de gener man råkat få. För att uttrycka det på ett annat sätt, är det genomet som styr att man blir det ena eller det andra? Det kunde vara en förklaring så god som någon på diverse mänskliga inkonsekvenser.

Då jag nu ser på Putins reaktioner så ser jag Stalin i bakgrunden. Han var paranoid och såg fiender överallt. Den ringaste lilla misstanke att här fanns en motståndare/fiende resulterade i ett nackskott. Putins psyke har undan för undan svängt i denna samma riktning: Fiender, fiender som vill Ryssland illa, som vill honom själv illa! Är det Stalins paranoia som går igen?

Är det fråga om ett genfel? En misslyckad mutation som skapar maktmänniskor som inte klarar av att hantera makten? Putin är ju inte den enda rubbade diktator vi känner till. Han kompis Lukasjenko i Vitryssland, Mugabe i Zimbabwe, Bokassa i Centralafrikanska republiken, o.s.v. Listan kan göras hur lång som helst. Inte ens de amerikanska kontinenterna är förskonade. Donald Trump visade sig ha långt gången maktparanoia han med, och den f.d. frihetskämpen Ortega föll för samma åkomma.

Finns det en maktgen? Är maktmänniskor i riskzonen att bli psykiskt instabila, eller ännu värre? Kanske vore det här ett nytt forskningsfält.

2022-02-23 Makten och härligheten

Inget är nytt under solen. Säger man om något som har inträffat: ”Detta är något nytt”, så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider som var före oss.

Raderna här ovan är hämtade från Predikaren. De är en sanning på gott och ont, men det som fyller alla medier just nu visar på hur det onda upprepar sig. Vi har haft maktgalna envåldshärskare förut, där har historien hur många exempel som helst.

Den ryske s.k. presidenten är inget nytt på den arenan. Makten är som den värsta sortens narkotika: Den är snabbt vanebildande, och det fordras ständigt större doser för att hålla kvar lyckokänslan. Och för den skull är man beredd att gå över hur många lik som helst.

Vladimir Putin har gått långt. Det skulle han inte ha gjort om han inte hade varit smart. Han har haft förmågan att binda till sig ”rätt” sorts folk, som villigt gått hans ärenden i utbyte mot ett gott personligt liv på alla plan. Men plötsligt har alla dessa ja-sägare sedan märkt att om inte lojaliteten till ”mästaren” är total, då faller man, tungt och djupt. Skräcken sprider sig i allt vidare ringar. Den stackare som får maktens ögon på sig går en oviss framtid till mötes. Inte att undra på, att Putin inte tål då Stalin kritiseras!

I begynnelsestadiet till andra världskriget tog Tyskland Sudetlandet från Tjeckoslovakien. Då det gick bra, fortsatte man med att ta resten av landet. Omvärlden protesterade, men det stannade vid det. Så tyskarnas aptit växte, med känt resultat. Nu har Putin (Ryssland) tagit Krim från Ukraina, och i praktiken också områden i östra Ukraina. Med de senaste besluten i Kreml så kommer också dessa områden att införlivas med Ryssland, på sikt.

Hittills har det gått bra. Omvärlden protesterar och skramlar med sanktioner, men inte mer. Så frågan är, kommer historien att upprepa sig? Fortsätter Putin och tar hela Ukraina?

Och Finland då? Vi har oturen att ha maktgalningen som granne, och jag förmodar att det vidtas mått och steg inom det militära strategiska tänkandet. Men här sitter vi i samma energiknipa som många andra europeiska länder. Finland importerar en tredjedel av sitt elbehov, och en betydande del av den elen kommer från Ryssland. Det importeras också naturgas därifrån, men hur mycket ett stopp på det inflödet skulle påverka södra Finland, det vet jag inte.

Det skulle inte förvåna mig ett dugg ifall Ukraina-krisen medför att Europas klimatmål får läggas på hyllan tillsvidare. Att fylla energibehovet kommer att vara viktigare än att stänga kärnkraftverk och torvtäkter.

Ur säkerhetssynpunkt tror jag att det nu vore skäl att med omedelbar verkan stoppa ryssars möjligheter att köpa mark i Finland, särskilt i gränstrakterna. Kanske också att så snabbt som möjligt förbjuda ryskt markägande i hela landet. Det skulle i så fall betyda att alla de ryssar som redan inhandlat sig landområden skulle tvingas sälja. Det vore hårt för dem som köpt mark med ärligt uppsåt. Men det finns också sådana som innehar sina egendomar i andra syften, och hur skall man kunna skilja fåren från getterna?

Världen är full av orättvisor. En av dem är att små, fredliga länder överfalls av stora, landhungriga och mäktiga grannar. En annan är att det är oskyldiga människor som får sitta emellan.

Inget är nytt under solen!

Gemensamt ansvar

Vad är vårt gemensamma ansvar? Vad är vårt ansvar på individnivå? Det är frågor som hållits aktuella nu under corona-pandemin. Och svaren, ja, de har varit spridda inom en vid gaffel, från att ta ansvar för sig själv till att ansvara för hela samhällets väl. Sedan, vad som kan menas med hela samhällets väl har inte heller varit samstämmigt. Vilket har lett till (onödiga) stridigheter.

Nu har den årliga insamlingen Gemensamt Ansvar sparkat igång. Pengar kan uträtta mycket, särskilt i länder där fattigdomen ständigt är närvarande, samtidigt som allting som rör barnens skolgång kostar. Skoluniformer, häften, pennor…

I vårt eget land är det inte heller så väl ställt. Redan före pandemin fanns det ett växande illamående i samhället, och corona-restriktionerna har i det avseendet fungerat som växtnäring. Så, vad är vårt gemensamma ansvar? Vad kan jag göra för att lätta någons börda?

Det som alla kan göra är att finnas till, att vara tillgänglig då/om någon vill prata. Det behöver inte alls vara märkvärdigt, det kan räcka med att lyssna medan någon skyfflar ur sig förtrytelse och frustration över livets orättvisor och vedervärdigheter. För det att få prata ut, det lättar många gånger bördan. Men det är inte många som vågar ta risken att lyssna, att konfronteras med svåra saker. Alltså drar man sig undan från sådana situationer.

I det här sammanhanget minns jag tiden efter min svåra arbetsolycka i ungdomen. Jag låg i ett isoleringsrum på sjukhuset, och jag var inte vacker att skåda med mitt avbrända hår, för att inte nämna det övriga. Och det var glest med besöken. Men flickvännen till en av mina kompisar var ett undantag. Hon kom ganska ofta och hälsade på, medan kompisen sällan syntes till. Många år efteråt sade jag till henne något om att hon var en modig kvinna som inte ryggade tillbaka för obehagligheter. Då svarade hon, att det inte alls var så. ”Jag sparade gråten tills jag kom hem.” Det svaret sade mycket om henne som medmänniska!

Bidra gärna med en slant till insamlingen Gemensamt Ansvar. Ge också något av dig själv till vårt gemensamma ansvar för platsen där vi råkar befinna oss. Tack!

”Säkerhetsgarantier”.

Är Finland flyttat sextio år tillbaka i tiden? Det kan man fråga sig efter det beramade ”brev” som landet mottagit från Ryssland. Det har ännu inte inte givits ut mer detaljerade uppgifter om skrivelsen i fråga, men så mycket är klart att det frågas efter sådant som man inte borde fråga ett grannland om. Inte om man vill visa respekt för grannen. Men det bekymrar inte ryssen. Han fordrar bara respekt för sig själv.

Splittra och härska, det är en mycket gammal teknik, också politiskt. Och förvånansvärt ofta fungerar den. Det gäller bara att vara tillräckligt fräck och självsäker i sin framtoning. Gärna kryddat med ett underförstått litet hot av något slag. Och det kan nog ryssen kosta på sig då Västeuropa gått i den gillrade energifällan. Om energileveranserna från Ryssland plötslig klipps av försvinner en tredjedel av den energi Västeuropa behöver. Och då står man bildlikt talat med byxorna nere, mitt i vintern!

Det här nya brevet påminner mig om den s.k. notkrisen i början på 1960-talet, då Sovjetunionen plötsligt fordrade att VSB-pakten (vänskaps- och bistånds-) skulle omförhandlas. Den här pakten påtvingades Finland efter krigsslutet för att garantera att Finland inte skulle ha något säkerhetspolitiskt samarbete med väst.

Bakgrunden till den ryska noten var att det i Finland börjat höras enstaka röster om att landet borde orientera sig mer västerut. Noten orsakade en politisk kris i Finland, som ledde till förtida riksdags- och presidentval. Och Finland återfördes till ordningen som lydig granne.

Nu börjar Ryssland utvidga reviret igen. Krimhalvön annekterades av Ukraina med motiveringen att den i tiden hade hört till Ryssland. Ukraina är i skottgluggen just nu, för att den f.d. sovjetrepubliken nu allt mer orienterar sig västerut. I praktiken har Ryssland full kontroll över Belarus, och de baltiska f.d. sovjetrepublikerna känner sig hotade, fastän de är NATO-länder.

Och Finland då? Vi är inte med i NATO, men har nog ett partnerskap. Det är mindre bra ur rysk synpunkt. Och, Finland har i tiden varit en del av Ryssland, och det finns ett betydande antal ryssar boende här. Det är också en faktor att ta i beaktande. Om de politiska intressena är tillräckligt starka kan jag väl tänka mig svepskälet att den ryska minoriteten i Finland måste skyddas, av moderlandet Ryssland.

NATO eller inte NATO, där kan jag inte ta ställning. Om/ifall ryssen tror sig nödsakad att flytta västgränsen till Bottniska viken, kan då ett medlemskap i NATO hindra det? Jag tvivlar. I så fall sker ”gränsjusteringen” så snabbt att NATO inte hinner reagera. Och står inför fullbordat faktum!

Tio

Så var det dags igen. Jag förstår, och förstår ändå inte. Hur har det gått så här långt, så här fort? Otroligt snabbt marscherat!

Tio. Sju plus tre, det är ju lika med tio. Eller hur? Och ändå stämmer det inte, inte i den fysiska världen, och inte heller i den psykiska. Jag hänger liksom någonstans där mitt emellan.

Jag har länge hävdat att ålder, det är mest siffror på papper och inget att bry sig desto mer om. Men det går inte att förbise att vissa förmågor är i avtagande. Och att benägenheten att råka ut för diverse krämpor är i tilltagande. Kanske börjar de skymta vid horisonten nu, de där tiderna som Bibeln beskriver: De onda dagarna komma och de år nalkas, om vilka du skall säga: »Jag finner icke behag i dem». (Predikaren 12)

Nej, så där vill jag inte tänka. Jag vill leva i nuet. Inte ta ut ”de onda dagarna” i förskott. För det är ju inte alls säkert att jag behöver uppleva dem i verkligheten!

Som ni förstått så fyller jag år idag. Sjuttiotre för att vara exakt. Det kan också vara tio, det beror på hur kreativ man är med matematiken. Och hur långt det kvarvarande barnasinnet kan tänkas räcka.

Det jag nu vet, är att tills vidare växer jag till, i ålder och vishet! Vill jag tro…