Nu har kriget släppts löst. Och som bekant, det är inte svårt att få igång ett krig, men att dra sig ur det… det är minst sagt utmanande. Det såg vi i Vietnam, vi som är gamla nog att minnas. Så var det i Irak, så var det i Afganistan, där både ryssar och amerikaner fick ge upp till sist. Till och med det Tredje Riket föll på eget grepp, på det förblindande maktbegäret. Men, i alla dessa krig satt huvudpersonerna säkra lååångt bakom fronterna.
Jag läser Gamla Testamentet just nu. Andra Konungaboken för att vara mer exakt. Och där krigas det minsann! Den stora skillnaden mellan då och nu är att kungarna på den tiden följde med sin armé. De var stridande fältherrar, i främsta linjen med vapen i hand.
Jag tillåter mig att undra: vore Putin, och övriga krigets hantlangare, lika villiga att gå till anfall om de visste att de själva förväntades utkämpa närstrider? Och om de inte gjorde det, så skulle det ha en demoraliserande inverkan på truppernas stridsvilja?
Det är lätt att vara storordigt modig då man sitter 800 km innanför egen gräns. Men det är också lätt att tappa kontakten med verkligheten.
notgubben 