Lång väg.

Sju månader till midsommar. Tanken slog mig idag då jag tittade på hur den stackars solen kämpade för att hålla sig över horisonten. Det är en lång väg från dagstemperatur -14º till dagstemperatur +14º. Den sträckan är 28, samma som dagens datum.

Med tanke på de senaste dagarnas nyheter om omikron-varianten kan det också bli en lång och tung väg fram till våren. Därmed vill jag inte måla fan på väggen, tvärtom hoppas jag på det bästa, och vill tro att det här förmodade bakslaget skall visa sig vara en tam och snäll mutation.

Den som däremot inte är tam och snäll är den tilltagande fattigdomen i samhället. Då tänker jag inte bara på det rent ekonomiska. Den andliga fattigdom som orsakas av covid-19 är också en faktor att ta på allvar då det gäller människors välmående. De som isoleras av penningbrist och rädsla sjunker allt djupare i hopplöshet. Det kan till och med kännas övermäktigt att ta sig till matutdelningsplatserna. De människorna har stort behov av att någon bryr sig om dem, och tar sig tiden och omaket att vara lyssnare. För som vi alla vet, det känns lättare för en stund om man får skyffla ur sig förtrytelserna. Det kan lyfta en hel dag, att råka möta en medmänniska, för den som bara väntat sig att möta motmänniskor.

Vägen kan vara lång mellan medmänniskorna, men, hjälps vi åt kan vi gör den betydligt kortare. Där har vi något att bita i!

Storklas och Lillklas

Det börjar vara osäkert. Skall det bli något fiske mer i år? De dagar då vind och arbetspass skulle tillåta en tur på sjön, då är det minusgrader med hal rimfrost i båten. Och finns en risk för att halka och falla, då skall den som närmar sig bäst före-datumet passa sig. Annars kan det bli en minnesbeta som varar länge.

Idag har jag tagit upp min blåa båt. Den har inget namn, men här på bilden kallar jag den Storklas. Nu står den under tak och drömmer om en ny vår med nya utfärder. Den ersattes på stranden av den lilla gröna jollen, som en gång var min morbrors säkerhet vid ryssjefisket på tunna vårisar. Här kallar jag den Lillklas. Den skall fungera förebyggande mot båtlöshetsdepression. Tack vare det här arrangemanget är det möjligt för mig att ännu sätta ut några nät om isen och vintern dröjer.

Hoppet lever…

2021-11-13 Super-

Det finns mycket som är super nu för tiden. Åtminstone påstås det så. Superhäftiga superdatorer, bilar, båtar, vad som helst tycks passa in under superrubriken.

Varje sommar glimtar det till om superbäret blåbär, och på senare tider också om andra så kallade superbär. Ett sådant som ändå förbigåtts med tystnad är tranbäret. Jag kan förstå den tystnaden. Det är inte direkt bekvämt att plocka tranbär. Och då de småningom skall inmundigas så har de en ganska egen och bister smak. Den kan förstås mildras med socker tills man vänjer sig.

Av förekommen anledning har jag varit ute på flykanten vid ett träsk ett par gånger i höst. Jag fick en åkomma i urinvägarna och drog mig till minnes att förr i tiden använde man tranbär både i förebyggande och delvis också i kurerande syfte. Alltså skaffade jag mig lite av denna växtmedicin, som komplement till antibiotikan

Det är en kall sysselsättning att plocka tranbär, så i år har jag försökt att göra det med lingonplockaren. Otroligt nog så går det att plocka så, men det fordrar en speciell teknik som jag inte hunnit träna in ännu. Det kommer med en hel del mossa, men den är inte svår att plocka bort ur hinken. Och det går betydligt snabbare att få ihop en liter bär med plockare än att samla upp samma mängd med frusna och styva fingrar. För en extra bonus med plockare är att man kan ha tunna vantar på sig.

Senast var jag där i skymningen i går kväll. Hann inte dit tidigare, så jag hade bara en timme på mig, och då plockade jag den sista kvarten i ljuset från pannlampan. Mörkret kommer tidigt i november!

Lönen för en timmes arbete

Tranbärets förträfflighet: Förebygger urinvägsinfektioner, inflammationer och magproblem. Hjälper till att balansera blodtrycket. Innehåller mycket antioxidanter. Kan vara bra för tänderna.

Enkel biljett.

Det var jordfästning i kyrkan (jordfästning, vilket ord!) Då kistan var utburen och placerad i likbilen frågade prästen av begravningsentrepenören: ”Kan jag hänga på med dig till gravgården och tillbaka?” Denne såg låångt på prästen, uppifrån och ner och upp igen, innan han svarade: ”Nå, det må väl gå för den här gången. Men jag har verkligen inte för vana att ta någon därifrån.” Den som åker med likbilen får räkna med att det är enkelresa! Det här är en sann historia, prästen har själv berättat den för mig.

Nu börjar det verkligen röra på sig i corona-soppan, då fackförbunden kommer ut med att det borde vara vaccineringstvång för löntagarna. Nästan samtidigt kör Aftonbladet TV i Sverige ett inslag om att få ett chip insatt i handen. Är det andra än jag som kommer på att koppla ihop de båda sakerna?

Ända från början har en stor misstänksamhet gnagt i mig. Hela grejen med covid-19 verkar mystisk. Om man jämför med svininfluensan så var det inte tillnärmelsevis samma pådrag då direkt från början. Så vad är nu så annorlunda?

Det haussades upp en stor och världsvid rädsla. Kosta vad det kosta ville, ingen skulle få dö i covid om det gick att undvika med pengars hjälp! Men kära nån, människor dör ju hela tiden, i cancer, i AIDS, i vanlig influensa, i olyckor, you name it. Väldigt ofta är döden ett resultat av hög ålder, för att kroppen helt enkelt är utsliten. Så faktum kvarstår, hur vi än gör och beter oss så skall vi alla dö. Varför inte erkänna det, inte minst för oss själva?

Nu börjar det alltså föras på tal om det inte vore bäst införa yrkesförbud för alla som är ovaccinerade. Man skall inte kunna vara anställd någonstans utan covid-intyget. Den som vill behålla sitt livsuppehälle får så vackert ”frivilligt” gå till Pumpen och få ett hittills okänt antal injektioner insprutade i kroppen. Och ganska snart också ett chip där covidintyget är lagrat.

Chip’et i handen beskrivs i Bibel (Uppenbarelseboken 14, v. 9-11) som ”ett märke på handen eller i pannan, utan vilket man varken kan köpa eller sälja”. Där görs det också klart att den som tar det märket passerar en point of no return. Utan att förstå det förvärvar man sig en enkelbiljett ner i helvetet!

Jag är tokig nog att tro att hela hysterin kring covid-19 är iscensatt av onda makter, som använder godtrogna människor som marionetter och bulvaner. Allt för att samla mänskligheten under djävulens fanor!

Vi går inte mot några goda tider. Till hela covid-historien får vi ännu addera klimatförändringen och allt vad den medför, och den fullkomligt huvudlösa tanken att allt skall konverteras att gå på el, utan att veta varifrån elen skall tas! Och ännu, varifrån kom den plötsliga bristen på energi av alla slag i Europa, som fick prisen att raka i höjden? Och mer är högst troligt på kommande.

Slå ihop allt det hä,r gott folk, så ser ni att festen är över. Men vad ni än gör för övrigt, lös inte ut enkelbiljetten!

Skrivet på Alla Helgons Dag i nådens år 2021.

Jag har inte förstått…

”Alla sätt är bra utom de tråkiga.” Så sägs det ibland, kanske lite på skämt, eller på fullt allvar. Det som kan vara svårt för en utomstående att fatta är att vitt skilda metoder kan ge samma resultat. Verkan tycks vara individuell även om grundorsaken är ganska allmän.

Jag har vänner och bekanta som från och till har svårt att hitta sömnen på nätterna. Några av dem har sagt att det kan hjälpa att fara ut med bilen. Eventuellt på en kaffe till något nattöppet ställe. Det har jag tyckt borde verka i motsatt riktning. Skulle bilkörning plus kaffe vara sömnbefrämjande? Nej, vet ni vad!

Denna natt var jag klarvaken vid tretiden, hustrun likaså. Vi gick igenom den vanliga ritualen med varm, kryddig kakao och sedan tidig morgonbön. Efter det var jag fortfarande klarvaken. Så vad göra för att få tiden att gå?

Jag drog mig till minnes att jag hade några trädelar till den blivande hinderbanan på Amazing Family Gym Smedsby att måla. Det tredje färglagret fattades. Alltså satte jag mig i bilen lite före kl. 4 och for iväg. Och då målningen bara tog tio minuter gick det bara en timme innan jag var hemma igen och kunde krypa i säng. Där somnade jag bums!

Så, vad lärde jag mig av detta? Jo, att inte döma ut en metod innan den är prövad.