Jag fräser!

Nu skall det äntligen bli sommarvärme, sägs det från experthåll. Då inställer sig genast behovet av att hålla mig i takt med dem som besitter vetandet. Detta för att kunna utnyttja värmen redan från första dagen.

Idag känns det ännu kyligt på vår gård. Nordanvind och + 12º, men det passar bra för projektet för dagen. Det brukar vara en svettig och ryggknäckande historia, det här med att fräsa potatislandet. I år råkade jag ändå ordna det bättre än vanligt. Kom på att jag skulle fräsa ner kompost för att pigga upp jorden. Nu sätter jag komposten på ett stråk åt gången, fräser, och medan jag vilar hämtar jag ett nytt skottkärrslass kompost och sprider ut den på nästa stråk. Svetten hålls innanför skinnet och ryggen får välbehövlig mellanvila.

Målet är att få landet klart idag. Potatisen sätter vi en annan dag.

Lyftstenen nummer ett.

Män tycker om att visa sig starka. I synnerhet unga män har den här driften, och kanske är den ett arv från den forntid då en man skulle erövra sin hustru med styrka och kanske också med våld. För att hålla det hela på en så fredlig nivå som möjligt hittade man på olika styrkeprov, bl.a. att lyfta speciella stenar, s.k. lyftestenar. Den som klarade de största stenarna fick naturligtvis den högsta statusen.

Jag lyssnade på dagens Slaget efter tolv. Där diskuterade några seniorer dagsaktuella frågor, också de senaste stridigheterna mellan Israel och Hamas. Meningsutbytet gick i stort sett i förutsägbara banor där det mesta var Israels fel. Man snuddade vid att Jerusalem är centrum för tre världsreligioner, men utvecklade det inte desto mer. Eftersom hela palestinafrågan är så komplex förvånade det mig att man inte med ett ord tog fram den bibliska aspekten.

Herren Gud försvarar Jerusalem, som Han kallar sin ögonsten. I Sakarja kapitel 12 står det:

Jag skall göra Jerusalem till en berusningens bägare för alla folk runt omkring. Jag skall göra Jerusalem till en lyftesten för alla folk, och var och en som försöker lyfta den skall skada sig illa. Jag skall låta Juda stamfurstar bli som brinnande fyrfat bland ved, och som eldbloss bland halm, så att de förbränner alla folk runt omkring, både åt höger och åt vänster Men Jerusalem skall också i fortsättningen trona på sin plats, där Jerusalem nu är.

Utan den här informationen är det svårt att greppa det som händer i Israel. Men den här texten är en av nycklarna till förståelse. Om man kan ta den till sig.

Lite bakfram.

Samlingar på upp till tjugo individer, på samma ställe dag efter dag. Är det nu inte att ta i, även om det allmänna smittoläget i trakten är någorlunda under kontroll. Men det är nog ett av tecknen på den allmänna tröttheten. Det blir allt svårare att hålla sig på sin kant och undvika umgänge. De orkade hålla sig på hösten, och hela vintern, men nu…

Rosenfink och grönsiska

Som många andra har vi ett fågelbord utanför fönstret. Det blev ganska sent i höstas innan vi fick upp det, så det är väl därför vi nästan inte har haft några gäster där på hela vintern. Bordet rymmer endast en liter frön, och vi har bara behövt tanka det en gång i månaden. Men då våren kom, då blev det andra bullar. Vi har hela tiden mer och mer fåglar vid vår restaurang. Påfyllning behövs allt oftare. Idag på förmiddagen tömdes bordet på fyra timmar och middagstankningen kommer inte att förslå till mörkrets inbrott.

Hur blev det så här? Nu då det borde vara lätt för vingburna liv att hitta mat i naturen, då skockas de kring vårt fågelbord. Men var fanns de i snön och kylan i vintras? Det är mycket man inte vet och förstår!

Välkommet besked.

Kommunalvalet närmar sig och det är tid att börja överväga vart min röst skall gå. Den förra valperioden kom att innefatta det stora rabaldret kring en kommunfusion med Vasa, och alla de sår och blåmärken som det resulterade i är långt ifrån glömda.

Inför det här valet har det försäkrats att fusionstanken nu är inaktuell, alltså en ickefråga. Det påståendet har jag hela tiden betvivlat och sett som en ny dimridå för att dölja kommande mullvadsarbete i frågan. Allting går ju så snabbt nu för tiden, så att fusionstanken (eg. inkorporeringstanken) skulle vara insomnad för fyra år framöver inte förefaller realistisk.

Nu känner jag mig lite lättare till mods. I dagens nr av Vasabladet har 28 kandidater en gemensam insändare där de klart deklarerar att de kommer att arbeta för ett självständigt Korsholm om de blir invalda i kommunfullmäktige. Samtidigt skriver de att det nog är möjligt att fusionsfrågan lyfts på nytt, ”fyra år är en lång tid”. För det talar Vasas målsättning att höja sitt invånarantal till 100 000 under 20-talet. Det kan inte lyckas utan kommunsamgångar.

Jag tackar för denna produktdeklaration. Nu vet vi på vilka vi skall rösta, oberoende av om vi vill bo i en självständig kommun eller i en koloni till Vasa!

Rena hösten!

Jag tänker fula tankar om jetströmmen. Ni vet, den där stormvinden som blåser högt, högt över markytan. Inte desto mindre har den en stor påverkan på vädret här nere på bottnen av lufthavet. Som jag har förstått det så påverkar jetströmmens banor hur vädersystemen kommer in från Atlanten, eller från Ryssland, eller från Ishavet.

Maj månad har inte varit alltför varm och idag är det ett bottenrekord. Här i Hankmo hade vi +2,5º nu på eftermiddagen. Det blåser nordan så det knakar i huset i vindbyarna, och det regnar! Rena senhöstvädret, så känns det. Och småfåglarna skockar sig kring fågelbordet.

Måtte värmen komma med juni!

Grundlagen eller politiken?

Finlands riksdag har gjort sitt. EU:s jättelika stabilitetsfond är godkänd av vårt land. Bra eller inte, det vet jag lika lite som de folkvalda. Det är som att köpa grisen i säcken, och nu är den inhandlad och skall så småningom anlända till svinstian i form av dryga två miljarder euro. Att det imaginära djuret kommer att kosta Finland sex miljarder, det överlåter vi åt våra efterkommande att reda upp.

Vi vill gärna tro att demokratin var oantastlig i beslutsprocessen. Hmm… jag är fylld av tvivel på den punkten, och inte bara i det här fallet. Då partierna binder sina riksdagsmän med majoritetsbeslut i gruppen, då beskär man den enskilde riksdagsmannens rätt att ha en egen åsikt. Moraliskt är det förkastligt, och eventuellt är det också grundlagsvidrigt.

Jag har för mig att grundlagen rätt noggrant stipulerar vad som är den folkvaldes ansvar. Där ingår garanterat inte att låta sig bindas av partiers gruppbeslut. Däremot skall han/hon efter bästa förmåga och förstånd se till föra fram sina väljares åsikter till deras och landets bästa.

Nu har två revolterande riksdagsmän fått varningar av sitt parti för att de röstade enligt sin övertygelse. Skamligt!

Torn, bönstjälk eller linbana.

”Det du inte visste att du ville veta.” Jag råkade höra en del av Marcus Rosenlunds vetenskapsprogram på söndagsmorgonen. Det handlade om hur man kunde förenkla och göra rymdfärder billigare. Det vill säga, den allra första etappen från jorden upp till satelliternas omloppsbanor och kommande rymdstationer där uppe.

Den gode Marcus nämnde Babels torn, hur människorna fick för sig att de skulle bygga ett torn som skulle räcka upp till himmelen. Det visade sig snart nog att det inte var en framkomlig väg ditupp. Han nuddade också vid sagan om Jack och bönstjälken, en magisk växt som växte sig hur hög som helst. Längs den klättrade pojken Jack upp, tills han kom till en annan värld. Men ingen har haft fantasi att vidareförädla bönor, eller hitta andra vägar att förverkliga himmelsprojektet förrän i vår tid.

Rakettekniken öppnade vägen till rymden. Men den är dyr, fruktansvärt dyr, och långt ifrån ofarlig. Det visar den räcka av olyckor som ligger längs rymdvägen. Därför är nytänkande sätt att angripa problemen välkomna. Här kommer linbanan in.

Det har inte funnits tillräckligt lätta och starka material fram till nu. Men nu forskningen tagit fram nya, ultralätta och superstarka material som skulle göra en linbana ut i rymden möjlig. Det låter som omöjliga sci-fi-fantasier. Faktum är ändå att det forskas en hel del, och det finns de som säger att den kan förverkligas till mitten av vårt århundrade.

Vackert så, men har man tagit lärdom av (den bibliska) historien? Följderna av bygget av Babels torn förskräcker. Det projektet slutade inte väl för människosläktet. Men, hur var det Herren sade efteråt? ”Detta är deras första tilltag. Härefter skall inget bli dem omöjligt, vad de än besluter att göra.”

Så visst kan linbanan till himlen bli verklighet, men till vilket pris?

…och plötsligt var dagen inne…

Jag är inne i en period då jag vaknar mycket tidigt på morgonen, en la madrugada som det heter på spanska. Jag är en madrugador, men det är inte frivilligt. Gärna skulle jag sova längre om det bara ville sig.

Morgonstund har guld i mund, som det heter. Och idag på morgonen fick jag faktiskt något nyttigt uträttat. Redan kl. 7 var jag i Amazing Family Gym Smedsby, dock inte för att träna. Nej, jag hämtade överblivet virke därifrån medan det ännu var uppehållsväder, och försökte också annars få lite ordning på vindvåningen. Kom hem lämpligt då frukosten stod på bordet.

I dag var det äntligen dagen med stort D, då jag fick ta bort mina verktyg från den vind som varit min inofficiella arbetsplats den här våren. Då jag for dit för dagens andra besök kom hustrun med. Hon drog de sista penseldragen med färg medan jag plockade undan material och flyttade bord, färgburkar och täckpapper, och körde lite med dammsugaren. Då vi lämnade stället var det allra mesta av golvet fritt och synligt!

Blir det en ledig dag på måndag? Nej, inte riktigt, då finns en Seniorgrupp som skall ha en dragare. Risken finns att det är jag. Dessutom pockar Mållgan på min uppmärksamhet. Han har tappat ena framhjulet på gräsmattan idag…

Vägen är stängd!

Ibland förefaller allt omöjligt. Hur goda förutsättningarna än förefaller så möts vandraren av budskapet Vägen är stängd! Ofta förefaller det vara så vid första anblicken, men då man börjar söka alternativ finns det nästan alltid något sätt att göra det omöjliga möjligt.

Idag gav vi oss ut på en skogspromenad igen. Vädret var helt underbart: 24 värmegrader och bara några svaga vindfläktar. Då vi tänkt hålla oss på banade vägar klädde vi oss lätt i shorts och t-skjorta.

Hemfärden var tänkt att gå längs en gammal och sällan använd väg, och det var där vi möttes av det faktum att vägen i praktiken var stängd. Den låg under brötar av fallna träd, brötar som var omöjliga att forcera till fots.

Där under finns hundratals meter väg.

Det blev det intilliggande kalhygget som räddade oss från att få rivet skinn på armar och ben. Där kunde vi försiktigt ta oss fram längs skogsmaskinernas körvägar. Att det var samma hygge som var den direkta orsaken till vindfällena, det är en annan historia.

…och råttan på repet…

Det finns ett fenomen som kallas kedjereaktion. Alltså, då det ena leder till det andra till det tredje… Så fungerar det rätt ofta för mig, och gårdagens avslutade projekt är inget undantag.

Vi skall, som jag redan berättat, låta Övre gräsmattan vara oklippt i år. Det lilla kruxet är att vi har en hjälpreda som sköter klippningen, men denna är inte öppen för verbal kommunikation. Ordergivningen sker i stället med tråd.

Nu då arbetsuppgiften förändras måste också tråden justeras. Under sena eftermiddagen och hela kvällen har jag ställvis rivit upp begränsningstråden, flyttat, klippt av och skarvat ihop igen. Förhoppningsvis skall Mållgan förstå vad jag vill ha sagt då jag släpper honom lös.

Lyckligtvis hade jag allt material på lager. Skarvbitar och fästpinnar och fem meter extra tråd. Och skulle jag ha hamnat i en bristsituation hade hjälpen funnits inom 25 km avstånd. Clas Olson-butiken i Vasa har ett bra urval av just sådana här produkter. Dessutom billigare än de som bjuds ut i märkesbutikerna!