Rekordsnabbt!

Vi har haft ett rekordår hittills. En del av befolkningen har haft det rekorddåligt. Några har haft det rekordbra, men för de flesta har det varit jämna plågor, som det brukar heta. Ojämnt falla ödets lotter.

Jag har glatt mig åt den rekordvarma sommaren. Den del av växtligheten som vi just tagit hand om tycks ha delat min glädje. Det är länge sedan vi fått en så rejäl potatisskörd som den vi nu gräftat upp. Vi, som har varit vana med ganska småväxta knölar får nu fröjda oss åt riktigt välväxta Annabelle-potatisar. Sorten Mozart var till och med i största laget. Kanhända vi satsar mer på ugnspotatis nu, då vi har egna knölar i rätt storlek.

Det här skriver jag i vetskapen om att det är många som har små potatisar i sina land. Torkan var inte nådig mot dem som inte hade möjlighet att vattna sina odlingar. Men vi är i den lyckliga situationen att vi har en gammal brunn på gården, en brunn som dessutom håller vattnet. Under de drygt trettio åren vi bott här har den aldrig sinat. Den höll stilen också i år och levererade vatten till potatislandet. Och värmen gjorde resten, det växte så det knakade.

På tal om rekord, vi har aldrig förr haft potatisen ur jorden inom augusti!

Planerad välsignelse?

Jag hade planerat för en snabb fiskefärd denna morgon. Detta därför att jag hade en idé om att bjuda kvällens gäster på alldeles nyrökta abborrar. Och då behövs givetvis firrarna.

En helt överjordiskt vacker morgon med spegelblankt vatten. Detta vatten hade jag till på köpet alldeles för mig själv. Klockan sju hade jag de fyra näten i vattnet, men först klockan 9.15 hörde jag det första ljudet av en båtmotor.

Jag är inte så värst intresserad av svampplockning. Därför var det lite förvånande att jag fick ingivelsen att ta med en hink och gå på svampjakt medan jag väntade på att fisken skulle ta näten i besittning. Jag hade bestämt mig för att bara plocka stensopp, då skulle det inte bli så många. Trodde jag. Men, på en timme hade jag fyllt hinken, med råge. Inte en enda svamp till gick det att få med, så det var bara att bära rovet till båten.

Då två timmar gått tog jag upp näten, och åter igen blev fångsten över förväntan. Jag fick plocka loss trettiotre fina abborrar! Och inte en enda skräpfisk. Kan det bli bättre?

Fisk till varmrätten, och såsingrediensen därtill. Stillheten, tystnaden på sjön, hade Herren planerat den här välsignelsen åt mej på förhand? Jag är böjd att tro det. Det sägs visserligen att den som tror ser under överallt. Och att den som inte tror saknar förmågan att se några som helst under. Då kallas allt ”slumpen”.

Härligt att man inte är någon slumpmänniska!

Det går aldrig väl.

Gårdagens väder gjorde att jag fick ärende till vedlidret . Det första jag såg där var den bastanta gamla stol jag ställt in där i väntan på att förvandla den till ved. Den var nu dekorerad med pluppar i olika vita, grå och svarta nyanser, och jag hajade till. Svalor? I vedlidret nu i slutet av augusti?

Jag lyfte blicken mot taket, och vad såg jag där om inte ett svalbo med ungar i, ganska små ungar. De hade det inte alls trångt i boet, så jag insåg direkt att dessa små liv knappast kommer att bli flygfärdiga i tid för flyttningen. Och skulle de än börja flyga har de ingen chans att hinna få den behövliga konditionen. Deras liv blir inte långt, bara några höstveckor.

Födas och dö. Ibland är avståndet mellan begynnelsen och änden väldigt kort.

Vilodag, eller kanske inte?

Vi vaknade i den första gryningen. Regnets skvalande på taket var kanske en delorsak till uppvaknandet. Vi ställde genast in oss på att den här dagen blir en ”kåtadag” som man sade förr. Alltså en dag då man får lov att hålla sig inomhus. Så vi lagade oss var sin mugg kakao som tröst. Sedan lade vi oss igen och sov så länge att solen varit uppe mer än två timmar innan vi vaknade igen. Men den grät fortfarande bakom en tjock slöja.

Trots förutsättningarna blev det ändå en ganska effektiv dag. Det fanns en del saker som kunde göras under tak. Ute kapade jag några bananlådor med korta vedträn, redde näten efter förra fisket och forskade efter varför växthuset var strömlöst i morse. Alla tre faserna var borta! Nå, det visade sig att jordfelsbrytaren slagit av. Undrar just varför den gjorde så…

Här inne tände jag en brasa i braskaminen för att mota rå uteluft. Söndriga nät finns det alltid att reparera, och så går det att hänga vid datorn. Och nu funderar jag på om det skulle vara lämpligt att ännu bada bastu. För i morgon bitti väntar mig en grupp pigga seniorer i Smedsby, och då vill jag göra ett fräscht intryck!

Lång väntan.

Jag njuter inte av att vänta. Inte heller känner jag någon annan som gör det, som ställer sig i den längsta kassakön i butiken. Alla vill vi komma fram så fort som möjligt, också om det skulle ske på någon annans bekostnad.

Just nu befinner sig vår bibelläsning i Första Mosebok. Där fick jag mig en riktig aha-upplevelse i kapitel 15 verserna 13-16. Det är väl bekant för de flesta att Israels barn hamnade i slaveri i Egypten. Den förutsägelsen får Abraham av Gud själv i det här bibelstället, med tillägget att tvångsarbetet skall vara i 400 (fyra hundra) år! Sedan skulle de få utvandra till Kanaans land, som Gud redan hade lovat åt Abraham och hans efterkommande.

400 år, varför måste de vänta i 400 år? Skulle de sona någon svår synd? Nej, så var det inte alls. Tvärtom, de måste vänta på att ett helt annat folk skulle synda tillräckligt. Om amoréerna, det folk som då bodde i Kanaans land, sade Gud ”ty ännu har inte amoréerna fyllt sin missgärnings mått”. Som jag förstår det skulle amoréerna inte fördrivas förrän de hade syndat tillräckligt i Guds ögon. Så Israels barn, Guds egendomsfolk, fick vackert vänta i slaveriet.

Det finns mycket att säga om det handgripliga slaveriet i den rika delen av världen, men det lämnar jag till en annan gång. Det slaveri som är aktuellt för största delen av mänskligheten just nu är corona-restriktionerna. Det lovas gång på gång att bara ni orkar lite till så är det över. Men det är inte över, för varje gång hittar c-viruset på något nytt, och så är ett nytt utbrott ett faktum.

Nu vill alla ha ett svar: Hur länge måste vi stå ut med det här? Guds folk fick vänta i 400 år, trots sin ställning. Men vi då? Hur länge skall den sekulariserade nutidsmänniskan slava under coronan? Jag är ingen profet, men jag tror inte att det blir fråga om några 400 år för oss. Tidens slut har nog kommit betydligt tidigare.

Men för säkerhets skull, folk, beväpna er med ett berg av tålamod!

Lurad igen.

Ingenting kan man lita numera. Inte väderleksrapporten, inte regeringen. Båda utlovar de ett, men i praktiken blir det någonting helt annat. Inte blev det något av slopandet av tvåmetersregeln i teatersalonger, inte heller blev det som aviserat blåsigt och regnigt idag.

Jag hade planerat för fiske, så det var med en viss tvekan jag gav mig ut på sjön i morse. Då var vädret vackert, men jag satte försiktigtvis ut mina nät på sådana ställen att jag skulle få upp dem även om det vid det laget skulle blåsa de 13 sekundmeter det varnades för. Då man fiskar ensam måste man tänka efter före.

Jag kom mig iväg först efter lunchtid. Då jag såg ut över havet kunde jag glädja mig åt att väderprofeterna hade misstagit sig. Inget hade ändrat sig sedan morgonen, så jag kunde i lugn och frid bärga mina bragder. Och än en gång fick jag en väldig fångst, hela 65 abborrar, och inga skräpfiskar alls.

Jag kunde dela med mig av fisken till två andra hushåll. Ett dussin av abborrarna gick via rökugnen, och resten, 14 måltider, förpassades till frysen. Det ger en viss trygghet ifall omständigheterna inte är lika gynnsamma då det blir dags för höstfisket.

I dag blev jag lurad till det bättre. Den välsignelsen önskar jag skall upprepas. Ofta!

(O)möjlig ekvation.

Utsläppen av växthusgaser måste ner. Och det snabbt. Så säger både de förhoppningsvis kunniga experterna, och Greta. Och jag kan inte säga emot, för det vi ser nu då jordklotet har börjat löpa amok förskräcker.

Ett gammalt talesätt säger: Det är lätt att säga tulipanaros, men gå och gör en! Det kan med stor träffsäkerhet appliceras på nerskärningskraven. Det fordras mycket mer än prat för att få till stånd utsläppsnedskärningar i en omfattning som verkligen känns av i atmosfären. Människan är nu en gång sådan, att ett uppnått privilegium ger man inte upp utan strid. Och strid kommer det att bli. Det tror jag, då det börjar gå upp för folk vad man måste avstå från.

Alla vi fattiglappar som inte har råd att köpa oss en elbil kommer att straffas med allt högre bränslepriser, för att vi ”frivilligt” skall övergå till eldrift. Vi kommer helt enkelt inte att ha råd att köra våra gamla bilar. Begagnade elbilar klarar vi inte heller av, för där tar batteriet slut och vi har inte råd att byta ut det.

Men det kommer inte att räcka med det. Väldigt mycket bensin förbrukas också för fritidsändamål. Hur kommer de styrande att ta sig an de utsläppen? Blir det ransonering, med personligt prövad tilldelning? Får man ransoneringskorten för hela året på samma gång och kan själv bestämma hur och när man använder sin bensinranson? Tas det extra hänsyn till dem som har sitt fritidshus ute på en holme och därmed en stor och bensinslukande båt? Eller kommer besked att byta till en mindre motor, på samma grunder som FPA kan uppmana en kund att byta till en mindre och billigare bostad? Och då har jag inte nämnt motorsågar, vatten- och snöskotrar, fyrhjulingar, alla slag av motorsporter…

Nu är jag pessimistisk, jag vet. Men skall varje kilo koldioxid räknas som viktig, då kommer det att svida i allas våra skinn. Och det på sätt som vi inte kan föreställa oss, ännu. Det är bara att slå på den egna fantasin en stund och föreställa sig en värld som backar, förslagsvis, till 1970-talets konsumtionsmönster.

Skräck på alla sidor.

Nej, usch, inte en enda god nyhet den här gången heller. Det var min tanke också idag. Skyfall och översvämningar och stora evakueringar i Östasien. Rekordhetta och stora skogsbränder i Sydeuropa, Nordafrika, Turkiet, Ryssland. Den oberäkneliga klimatförändringens känslor av osäkerhet. Och förstås coronasjukan som griper omkring sig allt häftigare. Den dystra listan tycks bli hur lång som helst.

Vilken kontrast då till budskapet för idag i vår andaktsbok:

Lär dig att njuta mer av livet. Kom ihåg att jag, Gud, är med dig. När människor går omkring rädda och buttra och lever sitt liv uppgivet blir jag missnöjd. När du går igenom din dag med barnslig glädje, och gläds över varje välsignelse, annonserar du samtidigt din förtröstan på mig, din Gud. Ära mig genom att glädjas i mig. (Källa:”Jesus kallar på dig” av Sarah Young)

Under krigstiden var finländarna ett bedjande folk. Och med facit i hand ser vi att vi mot alla odds räddades från ryssarna. Nu har vi, och den övriga världen, en gemensam fiende, coronaviruset. Den fienden tycks ägna sig åt gerillakrigföring. Allt som hittills prövats har inte gett oss seger. Och det skulle förvåna mig om vaccineringarna, som man nu tror på som den stora räddningsvägen, skulle ge annat än möjligen ett kort andrum till dessa att viruset hittat nya vägar. Men, en utväg som ingen hittills nämnt offentligt återstår oss: att vända oss till Gud i bön.

Är det ännu möjligt? Eller har avkristningen/sekulariseringen redan gått för långt i vårt Finland?

Dagsutflykt.

Jag är i en lycklig situation. Dels har jag en son, dels händer det sig att han bjuder mig med på utflykter. Då förenar vi nytta med nöje och tillbringar många timmar tillsammans, i en bil. Det kan vara ganska givande, skall jag säga!

Igår var vi på en resa till Tammerfors. Han behövde en extra springmatta till sina gym, att ha i reserv då/om någon av de ordinarie får något krångel för sig. Och där i staden fanns det en lämplig modell till hyfsat pris i ett gym som lagts ner.

Vi har vänner där, så vi passade på att gå på visit till en av dem. Där bjöds vi på en läcker lunch från det kurdiska köket och fick en glad och välsignad timme tillsammans.

Vi kom inte heller dit tomhänta. Hon använder vinblad i sin matlagning, så vi hade med ett rejält knippe sådana. Vidare potatis från vårt land, abborrar från rökugnen och tomater från växthuset. Och i retur fick vi resterna efter lunchen, hustrun skulle också få smaka!

Vi hade alltså en hellyckad resa. Ingenting gick galet av allt det som kunde ha vänt sig på tvären. Så då vi dragit in nyförvärvet i förrådet kunde vi bara utbrista: LOVAD VARE HERREN!

Blåbärsmorgon

Gyllne morgon… den sjungs det om i en andlig sång. Men, det gyllene i min blåbärsmorgon handlar om livet här och nu, så som det ter sig en tidig morgon just då solen går upp.

Soluppgången syns mellan aspstammarna som står på sträckan mellan mitt köksfönster och grannens stugtak. Färgen är rödgyllene. Kanske smält guld ser så ut, jag vet inte, för jag har aldrig haft tillfälle att se den ädelmetallen i flytande form. Så fantasin har fritt fram.

Då jag såg guldljuset på morgonhimlen invaderades jag av en önskan att se skogens blåa guld. Och som ett av mina blåbärsställen finns bara femton minuter bort, med cykel, var det lätt att få min önskan uppfylld.

Vilken frid det finns i en tyst morgonskog, då man ännu därtill blickar ut över en spegelblank vattenyta. Det är nästan så att bärplockandet blir en bisak! Bärförekomsten var inte riklig, och jag gjorde mig ingen brådska för att inte förstöra stämningen. Men hur det nu gick till så hade jag ändå en fylld femliters hink med mig hem.