Ibland hör man någon säga att ”det där var snabba ryck”. Det låter bra, men det där med snabbheten har jag småningom fått lägga bort. Den har jag tyvärr råkat lämna efter mig någonstans. Men ibland händer det att jag får ett ryck.
Nu har det hänt två gånger inom några dagar att jag ”ryckt till”. Först gällde det ett träd som bugade sig för djupt för fjolårets höststorm och blev med toppen hängande över vår kompostlåda. Bildligt talat har den toppen hängt över mig också. Vetskapen om att den måste bort ha känts pressande, men jag har inget gjort för att lätta trycket. Men så plötsligt, en tidig morgon, infann sig den behagliga tiden att skaffa bort den medan jag väntade på att hustrun skulle vakna. Och jag var förstås mycket nöjd med mig själv!
Idag har det varit måndag, en ganska slö sådan. Jag drog Seniorgympan mest på rutin. Men efter att jag inmundigat lunchen kom jag mig inte ens för att lägga mig på soffan. Så då termometern lovade en behaglig utetemperatur gick jag ut och såg mig omkring: vad kunde det väl finnas att slå ner på?
Jag såg sly. Ett tätt snår av måbärsbuskar med insprängda små häggar, och någon enstaka liten rönn. Och, det där området har redan i flera år funnits på min imaginära att-göra-lista.
Jag ryckte ut med grensax och yxa, sekunderad av en liten flisare. Ett ganska fult snår försvann och ett inte allför vackert stenröse kom till synes. Största vinsten ligger i att vi får en ny vy på vår tomt. Och hustrun är ännu nöjdare än jag, för hon gillar stenar.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.