Överraskande ryck.

Ibland hör man någon säga att ”det där var snabba ryck”. Det låter bra, men det där med snabbheten har jag småningom fått lägga bort. Den har jag tyvärr råkat lämna efter mig någonstans. Men ibland händer det att jag får ett ryck.

Nu har det hänt två gånger inom några dagar att jag ”ryckt till”. Först gällde det ett träd som bugade sig för djupt för fjolårets höststorm och blev med toppen hängande över vår kompostlåda. Bildligt talat har den toppen hängt över mig också. Vetskapen om att den måste bort ha känts pressande, men jag har inget gjort för att lätta trycket. Men så plötsligt, en tidig morgon, infann sig den behagliga tiden att skaffa bort den medan jag väntade på att hustrun skulle vakna. Och jag var förstås mycket nöjd med mig själv!

Idag har det varit måndag, en ganska slö sådan. Jag drog Seniorgympan mest på rutin. Men efter att jag inmundigat lunchen kom jag mig inte ens för att lägga mig på soffan. Så då termometern lovade en behaglig utetemperatur gick jag ut och såg mig omkring: vad kunde det väl finnas att slå ner på?

Jag såg sly. Ett tätt snår av måbärsbuskar med insprängda små häggar, och någon enstaka liten rönn. Och, det där området har redan i flera år funnits på min imaginära att-göra-lista.

Jag ryckte ut med grensax och yxa, sekunderad av en liten flisare. Ett ganska fult snår försvann och ett inte allför vackert stenröse kom till synes. Största vinsten ligger i att vi får en ny vy på vår tomt. Och hustrun är ännu nöjdare än jag, för hon gillar stenar.

Kvalitet.

Det hände sig att jag kastade en blick på mina sandalers sulor. Hoppsan! De såg ut som om möss hade gnagt på dem, och jag kände igen symptomen. De har åldrats så långt att de börjar smulas sönder. Detta är alltså sista sommaren som jag kan använda dessa förträffliga fotbeklädnader. Synd, de skulle annars ha haft några år till att ge.

Min första reaktion var att numera är det bedrövligt ställt med tillverkarnas kvalitetstänk. Men min nästa tanke makulerade effektivt den ståndpunkten. Då jag räknat efter kom jag fram till att detta var sandalernas nionde (!) sommar tillsammans med mig! De har suttit på mina fötter då jag vadat i floder, och fått fötterna översköljda av salt oceanvatten. Likaså har de skyddat mina fotsulor på både asfaltunderlag och steniga grusvägar. De är en aning urblekta vid det här laget, men inte så mycket att det stör. Men nu går det så här…

Jag har all orsak att vara nöjd med mina sandaler från Sievi. De har tjänat mig väl, och länge. I höst får de gå i pension!

Diskbänken syns igen!

Vi har haft lunchgäster idag. Det medför alltid en liten extra ansträngning, till och med fastän man bara bjuder på något så enkelt som fisk och potatis. Önskan är ju att det skall bli lite mer än vardagsgott, och oftast blir den önskan också uppfylld.

Jag kokade potatisen och stekte abborrfiléerna i växthuset medan hustrun dukade bordet där. Alltså bar vi ut precis allt till det tillfälliga köket och dithörande matplats. Det praktiska i arrangemanget kan förstås diskuteras, men mysfaktorn blev hög!

Så kom stunden då festen var över och gästerna lämnat vår gård. Maten var uppäten och efterrätten avnjuten, men alla de tomma kärlen fanns kvar. Trötta men nöjda kånkade vi in allt i köket, och fyllde både bord och diskbänk. Fylla diskmaskinen, tappa vatten i diskhon för att rengöra de större kärlen. Då vi var klara utbrast hustrun: Nu syns diskbänken igen!

Hos oss är det så att vi tillsammans både ställer till och plockar undan. Vi känner en inte ringa glädje i att kunna jobba tillsammans. Då behöver ingen av oss bli dödstrött av ett ”gästabud”, vilket gör att tröskeln att bjuda gäster inte är så hög.

Flera händer gör arbetet lättare, det gäller inte minst i hemmamiljön. Jag önskar innerligt att kutymen i många kök skulle likna vår. Då skulle tiden att få bort diskbänkens täckelse av använda kärl halveras. Med allt vad det kan innebära för den äktenskapliga samhörighetskänslan!