Är jag en massmördare nu?

Det finns mer — och mindre — önskade levande varelser. Putin tycker inte alls om sina kritiker. Hans kompiskollega i Belarus är ännu värre med sina meningsmotståndare. I Kina är ledarnas mentalitet av liknande slaviska typ, och där har man särskilt riktat in sig på att utplåna den uiguriska kulturen. Alltså, bort med allt som är misshagligt!

Jag har också ett misshagligt samhälle, i mitt växthus. Små svarta myror, både med och utan vingar, har bosatt sig nere i jorden, innanför kanten på en av odlingslådorna. Men hur blir man av med myror utan att använda gift? Av naturliga orsaker är det uteslutet på det ställe där vi odlar våra bönor, gurkor och tomater.

Nyligen läste jag ett tips som jag inte riktigt trodde på: Aspartam, sötningsmedlet. Det skulle få myror att försvinna om man inte hade andra medel att ta till. Så i går köpte jag en burk läsk, sötad med aspartam. Hemma rullade jag ihop ett ark hushållspapper, blötte ner det med läsken och lade det på myrornas tillhåll.

I dag på morgonen var det stora myllret av myror borta. Där fanns bara några enstaka kvar ovan jord. Så nu undrar jag stillsamt om kolonin bara dragit sig tillbaka tillfälligt, eller, har detta livsmedelstillåtna sötningsmedel verkligen tagit livet av myrorna över en natt?

Om ännu ett par dagar skall jag gräva lite i jorden och kolla, finns där levande myror. Om inte, då frågar jag mig hur detta ämne kan vara säkert för människor att förtära. Då kommer jag inte att dricka sockerfria drycker i fortsättningen, för om ett sötningsmedel är så tvivelaktigt, vad garanterar att andra är bättre?

Det händer så mycket på samma gång.

I vissa avseenden är vår och höst ganska lika. Det händer mycket i naturen, mycket på den egna tomten, och skördandet av sommarens odlarmöda skall ha sin tid. Sedan tillkommer fisket. Också i sjön skall det skördas. Sedan får fisk, bär, svamp, och annat ätbart samsas i frysen. Kött har vi ändå väldigt sparsamt av då hustrun försöker leva så vegetariskt som möjligt.

Jag har försökt få ihop lite blåbär, med en viss framgång. Nu finns det så många askar med den sorten i frysen att jag kommer att koka blåbärssylt på det som eventuellt plockas härefter.

Stillsamt och i lugn takt har jag börjat ta upp potatisen. Det är jättetidigt, jag vet, men jag såg det som bästa lösningen då jag började hitta ruttna knölar i landet. Kanske, kanske, stoppas smittan upp då den kommer ut i fria luften.

Det som däremot är ohjälpligt förlorat är äpplena. De är så fruktansvärt maskätna att de är helt förstörda. Så det behövs ingen tid att göra äppelmos i höst.

Tur att det finns andra godsaker att trösta sig med.

Haverier

En olycka kommer sällan ensam. Det har vi fått återupptäcka den här sommaren.

Först ut var röret för avloppsvatten: Det stockade sig, och gick inte att få upp. Man kom in med spolslang från båda ändarna, men någonstans på mitten var det stopp. Där hade någonting hänt som satt fast röret. Det blev att gräva och delvis sätta dit ett nytt rör.

Nästa ut på banan var tvättmaskinen, den behagade pensionerade sig. Därefter kom diskmaskinen, som kanske inspirerades av tvättmaskinen. På vår lilla semesterresa gick bilens avgasrör sönder. En liten sak som orsakade mycket oljud, fastän det ”bara” var en svets runt en fläns som brustit. Men det måste till ett verkstadsbesök.

Det sista (hittills, peppar, peppar) är att varmvattenberedaren sagt upp sitt kontrakt. Nu har vi varit utan varmvatten en vecka, men just denna eftermiddag har DB-rör varit här och installerat en ny vattenvärmare åt oss. För tillfället är ordningen återställd och vi får duscha igen i stället för att tvätta oss med tvättlapp.

Det skall bli ett rent nöje!

Arborist, rörmokare och fiskare.

Det har varit mycket det här året. Så mycket att vi inte ens visste om vi skulle klara av att slappna av några veckor. Men lyckligtvis så kunde vi det, åtminstone till en del. Vi hade inte vågat hoppas på någon sommartripp någonstans. Det kändes som om vi bara skulle ”orka” vara på hemsoporna. Det var nog våra vänners ihärdighet som till sist fick ut oss på vägarna, med riktning Åboland.

Vi var där i bara tre dagar, men de var välfyllda. Jag fick beskära ett jättestort gammalt äppelträd, på ena sidan. Det tog mig en hel dag!

Sen var det en stor hassel som måste övertalas att inte gå in i stugan. Det var inget stort jobb, den dagen hann vi också vara ute på sjön en vända med deras segelbåt.

Och så var det rörmokeriet. De hade skaffat en ny tryckvattenautomat (heter det så?) till sin brunn. Men, i år var det så, att pumpen gick och gick, men inget vatten, eller bara några droppar, kom. Det här hade fler än jag funderat över, utan att hitta problemets kärna.

Jag körde pumpen. Den hade en tryckmätare, som var vänd mot väggen. Och jag gick för att hämta en spegel för att kunna kolla trycket. Och DÅ: Jag hörde porlande vatten från ett rosensnår! Där gick slangen, och den var söndergnagd. En polyetenslang hade får ett hål lika stort som slangens diameter! Vår värd skaffade snabbt två kopplingsstycken, och sedan så var läckan snart fixad.

Mellan varven hann vi sätta ut två nät. Där blev fångsten långt över förväntan. Vi hade hoppats på att få var sin abborre, men det kom hela nitton stycken! I förlängningen betydde det att den kvällen frossade vi på rökt abborre!

Så här långt hade allt gått bra, men missödet hade väntat till sist. Då vi backade ut från deras gård för att bege oss hemåt slog det till. Vi hann bara ett par meter, och så ändrades billjudet radikalt, för avgasröret brast. Men då det inte föll ner kunde vi köra hem utan vidare problem. Eventuellt väckte vi ett visst uppseende här och var på färden, men det var inte vårt problem.

Nu, gott folk, sträcker vi på ryggen, för vi har kommit upp i vrålåksklassen!