Den stora frågan.

För länge sedan fanns det i Sveriges TV ett program kallat Tiotusenkronorsfrågan. Har också för mig att det fanns något som kallades sextiofyratusendollarsfrågan, men det är kanske bara ett talesätt. Hur som helst, det var verkligt värdefulla frågor för dem som lyckades lista ut svaren, men jag har inte en susning om vad slags frågor det handlade om. Men jag kan föreställa mig att frågorna inte var värda prissumman. Så på djupet gick de knappast.

Det finns en hel del människor som ibland funderar på livets mening. Ja, finns det över huvud taget en mening med att vi finns till? Att hitta svaret på en sådan fråga är inte lätt. Dessutom är det eventuella svaret beroende på svararens livssituation och inställning till förekomsten av en andlig dimension.

I morse satte jag på en lovsångsskiva innan jag ställde mig vid diskbänken. En av sångerna började med orden Vi är här för att tillbe dig. Jag har hört sången många gånger, och alltid tänkt att man samlas på en plats för att lovsjunga och be. Men i det ögonblicket, men händerna i diskbaljan, kom det för mig att just det här är meningen med livet: tillbedjan, oberoende av plats. Det är till det vi är skapade!

Så mycket nutidsmänniska är jag, att tanken föreföll långsökt. Kan det verkligen vara så? Men å andra sidan, har man en stor förebild, en idol om ni så vill, så tar man till sig förebildens åsikter och värderingar. Så, om jag tillber Gud mitt i vardagen gör jag rimligtvis också Hans vilja, och den är att jag skall göra det goda och hålla mig borta från det onda.

Livets mening… Hur har jag lyckats hittills? Inte så bra. Så jag är utlämnad åt Guds nåd.

Konstig.

I ett par dagar har jag varit lite konstig i huvudet, igen. (Ja, förmodligen finns de som tycker att det är jag hela tiden.) Nåja, den här gången är det förmodligen självförvållat.

Går man på piller borde man se till att recepten är i skick. Det missade jag, så då jag kom till apoteket för att ta ut en ny ask av migränprofylaxet hade jag inget inköpstillstånd i kraft. Men farmaceuten fixade en begäran om förnyelse och sade att det kan ta en vecka. Vackert så.

Dagarna gick, jag hade inga symptom och tänkte inte på saken, inte förrän den morgon då huvudet inte var som det skulle. Då hade det gått 11 dagar, och inget meddelande hade jag fått om förnyelsen. Kollade med apoteket. Begäran om förnyelse hade kommit i retur utan förklaring. Farmaceuten ringde direkt till HVC och akutläkaren fixade receptet samma dag.

Nu har jag pillren. Så det är bara att vänta de dagar det tar innan de börjar göra verkan.

Denna dagen…

Ibland sägs det att den ena dagen är den andra lik. Det håller inte streck om man ser till detaljerna, för då är varje dag unik. Om man kunde tänka så, vore varje morgon begynnelsen på ett nytt (dagligt) äventyr.

Det som är alldeles gripbart är hur olik dagsformen kan vara. En del dagar kan det kännas ”tyngre”. Då jag dragit en eller två seniorgrupper en sådan dag behöver jag bara komplettera med att bära in en vedkorg för att dagsverket skall kännas fullt. Andra dagar kan jag vara igång från morgon till kväll, och idag har jag haft en sådan dag.

På förmiddagen höll jag till i Amazing Family Gym Smedsby. Där jobbade jag med studsmattan för att göra den idiotsäker. Det hade nämligen hänt att tillräckligt små barn lyckats pressa sig ut mellan kanten och skyddsnätet, och fallit ner på hantlarna som finns där under.

Hemma, efter lunch, tog jag itu med höger säkerhetsbälte i baksätet på hustruns bil. Det hade skurit fast och var obrukbart. Jag värmde bilen ordentligt invändigt, och med lite trixande fick jag sedan bältet att lossna.

Det sena eftermiddagsskiftet var jag i Smedsby igen. Då monterade jag med hustruns hjälp en småbarnshage. Den bestod av en tyg- och nätdel, upphängd i ett ramverk av tunna, olika långa rördelar, sammanfogade med plastvinklar av olika modell. Jag är misstänksam mot dylika konstruktioner efter att ett likadant hopkommet presenningsskjul en gång blåste sönder för mig. Så jag skaffade skruvar och säkrade vartenda skarv. Åttio skruvar gick åt!

Hemkommen har jag ännu energi att skriva det här blogginlägget. Nästan så att jag har lust att utbrista: Supertisdag! Lovad vare Herren!

Barnbarn.

Vi har sent omsider fått ett barnbarn. Som vilken liten baby som helst är hon söt, men, eftersom hon är vårt barnbarn är hon helt förtjusande! Man bara smälter vid anblicken av henne.

Lilla Kajsa är vårt första biologiska barnbarn. Från tidigare har vi andra barnbarn, ganska många också. De är barn i tre utländska familjer som vi blivit bekanta med, dels organiserat, dels spontant. De kom hit till Vasa och Korsholm, och integrerades dels på svenska, dels på finska. I alla fallen tillhörde vi det fåtal finländare som de fick vänskaplig kontakt med. Så vi fick vara ett stöd i deras språkinlärning. Vi med vår usla finska!

I veckan fick vi besök av två av barnbarnen, från tisdag kväll till lördag. Det blev dyrbara dagar tillsammans, för då de bor i Esbo är det rätt sällan vi träffas Nu är de nästan vuxna, flickan blev student i våras, pojken är abiturient i år. Det är fantastiskt att de vill komma och umgås med oss gamlingar i lugn och ro och lära sin nya saker, som att sticka och baka bullar. Pojken är mycket intresserad av svenska språket och han talade så mycket hans skolsvenska tillät. Han hade just ingen språkpraktik från Esbo men vi tyckte att han klarade sig riktigt bra. Och de kom med oss till gymmen, för båda är mycket måna om sin kondition.

I fyra hela dagar hade vi ung energi i huset. Det tröttade inte ut oss, tvärtom. Så nu då de rest är det nästan så att vi saknar dem!

Besiktningsdag

.

Det är med gubbar som med bilar: Helst skall de besiktigas en gång om året. Och idag var tiden inne för mig.

En glad dam tog emot mig på Hälsovårdscentralens specialmottagning. Och hon var minst lika vänlig som den allra mest serviceminded bilbesiktare. Hon slog inte ner på de små tveksamheter som hon kunde ha tagit fasta på. Ja, kolesterolet hade stigit lite sen sist, det nämnde hon i en bisats, då hon konstaterade att jag var en statin-vägrare. Min (måttliga) övervikt förbigick hon med tystnad. I stället lovade hon mig att jag fortsättningsvis får använda grädde i matlagningen och lägga en skinkskiva, eller motsvarande, på min smörgås.

Jag gick glad ut från mottagningen. Nu är det bara att behålla status quo till nästa besiktning, i februari 2024!

Vad är det som alla vill bli…

…men ingen vill vara? Förr var svaret klart och entydigt: GAMMAL! Men numera är jag inte så säker på svaret. Är det inte så, att nu för tiden borde tiden stanna på 18-årsdagen? Äldre borde man inte tvingas bli, att uppnå körkortet är tillräckligt.

Men så finns också motsatsen: Människor som redan i fyrtioårsåldern börjar drömma om pensioneringen, och som inget högre önskar än att åren skulle rusa iväg till denna magiska punkt. Men sedan, då de njutit av den fasta inkomsten utan ansträngning, händer det i alltför många fall att tristessen kommer smygande. Jaha, skall livet vara så här till min dödsdag? Och ändå önskar man att denna hemska dag skall ligga långt in i framtiden.

Nu är jag inne på mitt sjuttiofemte år och jag kan ödmjukt tacksam se tillbaka på ett liv som inte varit tråkigt. Visst har det innehållit en hel del svårigheter, men tråkigt? Nej, nej! Jag har fått lära mig nya saker, i en takt som passat mig, till och med att som pensionär fara ut som volontär.

Men nu börjar ett nytt skede tränga sig på. Själv är jag inte fullt frisk, men det är en bisak. Men det att de allra flesta av mina vänner och bekanta är mer eller mindre krassliga, det känns inte bra. Det händer att den tanken fladdrar förbi, att hur länge har jag nåden att vara i gång, och fara ut på små uppdrag 4-5 dagar i veckan?

Vi var nyss på en begravning. En drygt nittioårig släkting hade fridfullt fått somna in.

På hemvägen fick vi inbjudan att besöka en nära vän och sitta en stund vid hans sjukbädd. I dag finns den vännen inte längre till. Det stämmer till eftertanke.

Men å andra sidan, vi har också unga vänner som vi nyss suttit vid vårt köksbord och spelat kort med. Det livar upp. Så Astrid Lindgrens och hennes systers sätt, att säga ”döden, döden, döden” till varandra till först då de hade kontakt med varandra är nästan att rekommendera. Då har man snabbt den avdelningen undan, och kan fortsätta med något mer trevligt..

För som sagt, en dag dör vi, men alla andra dagar lever vi!

Följderna av att borra upp ett lås.

Det har väl hänt för de flesta att en nyckel har kommit bort. Då står man där framför en stängd (skåp)dörr och förargar sig över att inte komma åt det som finns på insidan. Och sedan är nyckeln spårlöst försvunnen, vecka efter vecka. Då tar man till våld!

Jag hade nyss ett sådant fall, och jag borrade upp låset med min lilla Makita skruvdragare. I slutskedet av operationen högg det till flera gånger, riktigt häftigt, men inget hände, då. Sedan var nästa jobb att demontera en springmatta. Där inne fanns ett par mycket långa skruvar på ett rätt besvärligt ställe, men jag lyckades krångla dit skruvdragaren. Men den drog inte många varv innan det bara småskramlade i den, men inget mer. Kaputt förstås, efter låsborrandet.

Nästa dag hade jag dödtid i staden. Den fördrev jag på Clas Olson i ett långt samspråk med en ledig försäljare. Och det resulterade i att jag hittade en prisvärd ersättare till den havererade skruvdragaren. Till ett riktigt resonabelt pris, för att vara en Bosch.

Så skulle jag lägga undan den gamla söndriga maskinen, och kom att tänka på att kanske den ännu fungerar på tvåans växel? Nej, den hackade bara så konstigt. Men inte som ett söndrigt kugghjul? Och, då jag såg efter ordentligt var det momentringen som vridits till lägsta läget medan jag höll på i springmattan! Hur det nu kunde ha gått till. Upp med momentet till högsta läget, och maskinen fungerade perfekt igen.

Så nu har jag två fungerande skruvdragare. Slarvet kostade mig 125 €. Men det var inte helt bortkastat, jag fick ju en ny maskin för eurona. Och jag inser den sanning som en småbrukare myntade efter att han köpt en ko som visade sig vara sjuk:

Det som man underlåter att se med ögonen, det ser plånboken!

Varför dessa bränningar?

Det har skrivits så många böcker. En del av dem upplevs som stötande. Särskilt om de kallas ”heliga” provocerar de fram hån, vrede och motstånd. Då blir det gärna så att ”ändamålet helgar medlen”.

Ett sätt att bli av med misshaglig litteratur är att fixa till ett bokbål och offentligt bränna den. Sådant har förekommit i långa tider, kanske ännu tidigare än i Efesus där man under det första århundradet frivilligt brände sina trolldomsböcker efter att ha kommit till kristen tro. Efter det har diverse totalitära regimer förbjudit skrifter som inte varit ”politiskt korrekta” i just det landet. Men historien visar att det inte, på lång sikt, varit lyckade aktioner.

Det senaste exemplet är mannen Rasmus Paludan. Han far runt i Sverige och Danmark och bränner Koranen. Och ländernas lagstiftning har inte (!?) kunnat förutse något liknande, så bränningarna har inte kunnat förbjudas. Yttrandefriheten hävdas in absurdum, religionsfriheten kommer i praktiken i andra hand.

Vart vill den här mannen komma? Vad är hans och hans meningsfränders yttersta agenda? Jag tror att det är några få i brännarmobben som har en ideologi. Resten bara hakar på för att de tycker att det är en ”kul grej”. Men vad är det för mening med provocera fram religionsmotsättningar? Skall vi som resultat få se både kyrk- och moskébränningar? Hårdare tag mot muslimer och islam och småningom ett rent raskrig? Opinionen manipuleras, men vart? Jag bara undrar.

I till namnet kristna länder i Norden bränner man en annan religions helga skrift offentligt. Naturligtvis passerar det inte oförmärkt ute i världen. Tvärtom, kristna i muslimska länder lät få det ännu svårare. Och de politiska, och handelspolitiska, konsekvenserna, syns redan i form av bojkotter från delar av den muslimska världen.

Jag försvarar inte islam. Efter vårt västerländska sätt att se är den i mycket en ganska barbarisk religion. Men ger det oss rätten att bränna Koranen? Jag gissar att muslimerna ser på Bibeln på ett liknande sätt, som delvis är hädisk. Men inte har de bränt Bibeln för det.

Men visst, det har det skett åtminstone en muslimsk bibelbränning, i Egypten år 2013. En predikant, Abu Islam, brände några bibelsidor utanför USA:s ambassad i Kairo. Det tilltaget gav honom 11 år i fängelse, varav 5 år i straffarbete.

I Skandinavien går man straffri för motsvarande handling.

Enkelspårig.

Jag läser böcker, ibland. Och påfallande ofta händer det att jag läser samma bok flera gånger. Ja, det passerar förstås en tid eller två mellan varven, men ändå. Hustrun har lite svårt att förstå det här.

Just nu har jag börjat en ny omgång med Ringen. Närmast är det den första delen, Sagan om Ringen, som intresserar. Där boken börjar har ondskan redan länge varit på frammarsch. De flesta har försökt blunda för det, och härdat ut inför det tilltagande mörkret. Men det finns ännu två länder som inte fallt till föga, plus de få ättlingarna till det folk som en gång härskat i landet. De, som hånfullt kallas utbygdsjägare, har hållit vakt och motat bort ondskans hantlangare från närheten till människornas byar. Vanligt folk har inte förstått den stora nytta de haft av dem, utan hållit dem för råa sällar som bara hålls i skogen.

Det är både lärorikt och kusligt att läsa om hur ondskan snart utvidgar sitt revir om den bara får hållas. Och hur vem som helst kan falla. Det Vita Rådets ledare föll i den Ondes garn. Han, den visaste av de visa, inte ens han var immun. Och han om någon borde väl ha förstått att vara på sin vakt? Men halvsanningar, rena lögner, och väl framförda illusioner kan dupera vem som helst.

Vi har redan länge sett, hört och läst om det som kallas ”alternativa sanningar”. Donald Trump och Vladimir Putin får representera den sidan. Där är det helt klart att det är fråga om just halvsanningar och hel-lögner. Men sedan? Hur mycket av det som vi utgår ifrån som officiella sanningar är verkliga sanningar? Vem talar sant, och vem har så lite av sanningen att den måste sparas?

Jag tror inte att lögner för med sig något gott. Visst kan det se nog så bra ut för stunden, men sedan? Djävulen kallas folkförvillare, och Lögnens Fader, och han har medhjälpare. Han har många villiga verktyg, men, han har inget annat än ont på botten i sin verktygslåda.

Vilka ljuger uppenbart, vilka ljuger kanske? Vilka talar kanske sanning, och vilka kan man vara säker på att de håller sig till sanningen? Att sålla bort allt det onda är svårt. Att sålla fram sanningssägarna är också svårt, mycket svårt. För som redan Pontius Pilatus frågade: Vad är sanning?

Jag må vara enkelspårig som läser samma böcker om igen. Men världen runt omkring mig är minsann mångspårig. En gång utgick rälsen från en och samma station, men i dagsläget har den passerat många bangårdar där den grenat ut sig mer och mer. De olika spåren skiljs åt av allt längre avstånd.

Hur och var skall det sluta?