…men ingen vill vara? Förr var svaret klart och entydigt: GAMMAL! Men numera är jag inte så säker på svaret. Är det inte så, att nu för tiden borde tiden stanna på 18-årsdagen? Äldre borde man inte tvingas bli, att uppnå körkortet är tillräckligt.
Men så finns också motsatsen: Människor som redan i fyrtioårsåldern börjar drömma om pensioneringen, och som inget högre önskar än att åren skulle rusa iväg till denna magiska punkt. Men sedan, då de njutit av den fasta inkomsten utan ansträngning, händer det i alltför många fall att tristessen kommer smygande. Jaha, skall livet vara så här till min dödsdag? Och ändå önskar man att denna hemska dag skall ligga långt in i framtiden.
Nu är jag inne på mitt sjuttiofemte år och jag kan ödmjukt tacksam se tillbaka på ett liv som inte varit tråkigt. Visst har det innehållit en hel del svårigheter, men tråkigt? Nej, nej! Jag har fått lära mig nya saker, i en takt som passat mig, till och med att som pensionär fara ut som volontär.
Men nu börjar ett nytt skede tränga sig på. Själv är jag inte fullt frisk, men det är en bisak. Men det att de allra flesta av mina vänner och bekanta är mer eller mindre krassliga, det känns inte bra. Det händer att den tanken fladdrar förbi, att hur länge har jag nåden att vara i gång, och fara ut på små uppdrag 4-5 dagar i veckan?
Vi var nyss på en begravning. En drygt nittioårig släkting hade fridfullt fått somna in.
På hemvägen fick vi inbjudan att besöka en nära vän och sitta en stund vid hans sjukbädd. I dag finns den vännen inte längre till. Det stämmer till eftertanke.
Men å andra sidan, vi har också unga vänner som vi nyss suttit vid vårt köksbord och spelat kort med. Det livar upp. Så Astrid Lindgrens och hennes systers sätt, att säga ”döden, döden, döden” till varandra till först då de hade kontakt med varandra är nästan att rekommendera. Då har man snabbt den avdelningen undan, och kan fortsätta med något mer trevligt..
För som sagt, en dag dör vi, men alla andra dagar lever vi!
notgubben 