Pippi-optimism.

”Men Pippi, kan du det?!” Om jag minns rätt gällde frågan pianospel. Och Pippi svarade glatt: ”Jag vet inte, jag har aldrig försökt.” Men hon utgick från att det kunde vara möjligt.

Tänk om alla kunde tänka så optimistiskt, och våga försöka sig på nya saker. Det värsta som kan hända är ju bara att det blir till ingenting. Och ifall man inte försöker blir det också till ingenting. Så var är den praktiska skillnaden? Förutom att man håller ner och tvivlar på sig själv.

Den senaste tiden har jag vidgat mitt revir till ett nytt område, jag har börjat praktisera med symaskinen. Det beror på att dynorna på gym-maskinerna slits och behöver förnyas ibland, och det har fallit på mitt ansvarsområde. Det är inte så svårt om det är fråga om tunna dynor där det är möjligt att få konstlädret snyggt draget över hörnen då man fäster det på undersidan. Men är dynan ganska tjock måste överdraget formsys för att få bytet att se acceptabelt ut. Det här drog jag mig för i det längsta.

Sen kom den dag då jag måste övervinna motståndet och göra ett försök. Jag kan inte påstå att jag var nöjd med de första alstren, men jag måste inte heller kassera något. De kunde monteras på maskinerna, om jag ”blundade med ena ögat”. Nu har jag fått lite praktik, och de båda som jag sydde i dag är jag helt nöjd med. Övningen har gett en viss färdighet, om jag säger så.

Jag tror att de flesta kan göra mycket mer än de själva tror sig om. Den första svårigheten som kommer emot är att ta mod till sig. Och den andra, att tillåta sig att misslyckas ibland. Klarar man det är man redan halvvägs!

Tillverkat för begränsad livslängd?

Ibland kan till och med jag ha tråkigt. Det kan hända att en söndag känns lång, och då gäller det att hitta på något utöver det vanliga.

Senaste söndag var en sådan dag. Och då jag från och till funderat över varför CD-spelaren är det första som ger upp i radioapparater så tog jag en sådan ur bruk tagen musikmaskin och obducerade den på köksbordet.

Jag förväntade mig att problemet satt i elektroniken och således skulle vara dolt för mina ögon, men så var det inte. Då CD-delen var uttagen låg orsaken i öppen dager: Undermåligt material!

Lasern som läser skivan sitter monterad på en ”släde” som i sin tur glider på en skena. Rörelsen styrs av en motor, som via en växel med ett antal kugghjul påverkar en kuggstång på släden. Det är bara det, att kugghjulet som ligger an mot stången är gjord av ett mjukare material än själva kuggstången. Så stången nöter sakta ner kuggarna på kugghjulet. Dessa packas i stället som plastspån i kuggarna på kuggstången och småningom är båda mer eller mindre släta. Det säger sig självt att släden då börjar röra sig ryckigt, eller stannar helt.

Den här radion var en Sony. Men vi har råkat ut för krånglande CD-spelare i rätt många apparater, av olika märken. Så, köper de flesta märken in CD-delen från samma tillverkare? Saknas kunskapen om den här svagheten? Eller, hemska tanke, är det meningen att livslängden begränsas så här, för att få sälja nytt?

Jag känner mig lurad!

2023-01-22 Nytt för i år

Det har kommit in något nytt i mitt liv. Jag har inte någon korrekt, täckande beskrivning på fenomenet, ännu. Men jag kan kalla det en ny form av avslappning i vardagslivet.

Nu skall inte det här missförstås. Ännu finns ett mått av stress under ytan, men det har krympt. Det har blivit mycket lättare att acceptera att saker lämnar ogjorda ganska länge. Eller, att de blir uppskjutna på obestämd tid.

Det här har förstås inte hänt över en natt. Men jag har inte uppmärksammat det förrän i julhelgen. Då fanns det tid och stillhet att tänka lite mer än vanligt, och jag såg då en glimt av det nya ljuset vid den mentala horisonten.

Ögonöppnaren stavas V-E-D. Jag har inte huggit någon ved denna vinter, och det har gnagt i mig att jag inte kommit till skott. Av någon orsak (?!) har jag inte fått det att passa in. Har jag haft tid har jag inte haft ork, och tvärtom. Och så snöade de vindfällda träden ner, ett tag. Nu är de ganska långt synliga igen tack vare det rejäla blidvädret för en tid sedan, men nu får de ligga i frid ett tag till.

Nu har jag ordnat vedfrågan på ett snabbare sätt: jag beställde två traktorlass vedslanor från en gård här i byn. Ja, ni ser rätt, jag köper ved! Men det är inte så slösaktigt som det verkar vid första anblicken. En resa till mitt skogsskifte kostar i dagsläget 20€ bara i bilbränsle. Det går åt en hel dag, och då har jag med mig ca 1 kubik ved hem. Så i slutändan blir det en ganska dyr ved, fastän den kommer från egen skog.

Jag kunde förstås ha köpt helt färdig ved. Men det kändes som ett för stort steg, ännu i år. Men kanske nästa år… om Herren ännu dröjer.

Omkastad månadsordning (redigerad)

Det hände inte på årets första dag, men nästan. Det som jag tar som årets aprilskämt kom ut redan före Trettondag: Ett stålverk kommer, kanske, att byggas i Ingå!Ett projekt på 2 miljarder euro, som skall börja producera fossilfritt stål, inom några år! Upplägget är sagolikt. Järnmalmen förädlas till järnpellets i Norge, för att sedan skeppas till det tänkta verket i Ingå för att bli utsläppsfritt stål. Jag är förstummad.

Det här är en redigerad text. I den första versionen hade jag på något vis felaktigt fått för mig att placeringsorten skulle bli Kristinestad. Det blir nu rättat, och en del av mina invändningar byter inriktning. Men jag ställer mig fortsättningsvis mycket tvekande till projektet.

Vad finns i Ingå som kvalificerar stället för en synnerligen energikrävande industri? Där finns förstås den hamn som är ett måste. Men för övrigt? Finns där en tillräckligt stor tomt i anslutning till hamnen? Eller skall järnråvaran sedan flyttas med tåg till stålverket? Man kunde tycka att en lämplig etableringsort för ett stålverk rimligtvis också borde finnas i Norge, ett land som dessutom har väldigt gott om vattenkraft.

Ett stålverk som fungerar utan kol kräver oerhörda mängder elenergi. Finland är inte självförsörjande på el, och kommer inte att bli det under överskådlig tid, inte om man skall förlita sig på vindkraft. Ett stålverk kan man inte stoppa på grund av elbrist då det inte blåser. Så, skall då halva Finland tidvis vara utan el för att hålla igång ett stålverk? Jag bara undrar.

Nu är det tio år sedan stålverket i Koverhar gick i konkurs. Det är rivet och borta sen ett antal år. Nu är det inte så långt mellan Ingå och Koverhar. Tiderna har förändrats, men, är det nu möjligt och lönsamt att satsa i ett nytt stålverk, med tanke på att den ekonomiska väggen kom emot i det gamla stålverket?

Det måste finnas ett dolt motiv för det här utspelet, annars är det rena vansinnet. Troligt är att det handlar om ett försök att mjölka staten på så mycket stödpengar som möjligt innan projektet läggs ner som omöjligt. För att det här skulle få finansiärer, det ser jag som omöjligt.

Och utan pengar blir det just — omöjligt!