Orkar han med den…

…så orkar han med den också.

Det finns en saga om en by i svenskfinland där man, enligt berättelsen, inte är speciellt klyftig. Då en man därifrån skulle köra hem ved från skogen lastade han länge och väl, och för varje vedslana han lade på lasset sade han: orkar han med den, så orkar han med den också, och så lade han på en till och en till så länge det fanns rum på lasset. Men sedan visade det sig att den stackars hästen inte orkade dra det övermäktiga lasset. Då vidtog den motsatta operationen. Mannen tömde lasset och för varje slana sade han: orkar han inte med den så orkar han inte med den heller. Och snart var flaket tomt.

I morse satte jag nästan teet i vrångstrupen då jag läste tidningen och tog del av det Lisbet Fagerström hade att säga om situationen på Vasa Centralsjukhus. Det var ord och inga visor. Och, LF är inte vem som helst. Hon är professor i vårdvetenskap, och dit har hon kommit den långa vägen, med början som vanlig sjukskötare på, just det, Vasa Centralsjukhus.

Det är uppfriskande att höra någon som sitter ”ovanför verkstadsgolvet” ta bladet från munnen och kalla saker och ting vid deras rätta namn. Personalbristen är katastrofal på sjukhuset. De sjukskötare som finns har jobbat alltför länge på det yttersta av sin förmåga, och nu orkar de snart inte längre. Det skylls på covid-19 att det blivit så, men enligt LF har den här problematiken funnits med i tjugo års tid. För att spara pengar minskar man på personalen, men arbetet har inte minskat, tvärtom. Alla förväntas ta i ännu hårdare för att hinna med, för en lön som är alltför låg. LF tog som jämförelse att en nyutexaminerad sjukskötare tog jobb som korvmakare. Där fick hon bättre lön än i vårdbranschen! Undra på att det är brist på sjukvårdare då de utbildade söker sig till bättre betalda arbeten.

Jag hör själv till dem som mer än en gång haft orsak att åka ambulans till akuten. Nu vill jag inte säga att jag är rädd, men nog blir det spännande att se hur nästa resa avlöper. Då jag kommer dit, finns det då någon som har tid att ta hand om mig? Kommer jag i början eller slutet av den personens arbetsskift? Hur stressad är personen, hur många patienter har han/hon att hålla reda på redan innan jag kom? Det kan lätt bli som ett lotteri, och jag har aldrig haft tur i spel…

Det påstås att det inte finns pengar, att det inte finns ledigt folk att rekrytera. Men hur är det då man tvingas att ta in sjukskötare från bemanningsföretag? Det är dyrt, men då hittas det pengar. Vore det inte förmånligare, på flera sätt, att betala eget folk konkurrenskraftiga löner? Jag är övertygad om att ifall man gick in för det så skulle det inte vara så svårt att rekrytera tillräckligt med vårdare. Med flera händer skulle den personliga arbetsbördan minska, vårdyrket bli mer attraktivt, och plötsligt finns det tillräckligt med sjukskötare.

Skall vi ha en god vård kostar det. Frågan är bara: skall pengarna kanaliseras till eget folk, eller skall man göda bemanningsföretagen. Man kan förstås också stryka ”god” och bara tala om vård. Då blir det som i min barndom, då det fanns en (1) kommunalläkare i Replot kommun. Och han var inte tillgänglig varje dag i veckan. För var det fråga om en liten kommun kunde samma läkare ha hand om två kommuner. Då låg folk sjuka hemma, och dog stillsamt i sina sängar.

Kanske man kan kalla det kostnadseffektivt.

Om utan.

”Vad vore livet utan bössa och nät?” En av de äldre släktingar jag tillbringade tid med i min ungdom upprepade det här ganska ofta. Och jag undrar, då jag minns honom, hur mitt liv skulle ha sett ut om jag inte haft tillgång till bössa och nät. Det skulle nog ha varit så annorlunda att det kan jag inte föreställa mig.

Bössan har jag lämnat för länge sedan. Det såg jag mig nödd och tvungen till redan på den tiden då det byggdes allt fler sommarstugor i de trakter där jag ägnade mig åt sjöfågeljakt. Det var nämligen så att jag inte alls gillade hagelbössa, jag föredrog vida ett finkalibrigt jaktgevär. Där hade jag den säkerheten att vid träff dog fågeln. Om jag bommade flydde den oskadd. Inga skadskjutningar som med hagelbössa. Men, jakt med kula har en baksida: man vet aldrig var en kula kan hamna till slut, efter att den gått genom bytet, studsat mot vatten eller nuddat vid kvistar.

Som sagt, det är slut med jakten för min del, men näten har jag i användning. Och senast idag har jag haft några av dem i blöt. För första gången satte jag dem på senhöstläggningar, med varierande framgång. På några fanns det mycket fisk, på andra mindre, och ett nät var helt tomt. Men jag klagar inte. Jämnt femtio matfiskar kom med mig hem.

Nu har vi ätit kokt sik. Jag har saltat ett antal abborrar, rökt några, och filéat resten. För tillfället är läget under kontroll.

Bössa och nät. Näten har jag kvar, än så länge. Så hittills har jag bara behövt avstå från hälften av det som morbror Helmer ansåg var livets krydda!

Märkligt mysterium.

Det hände sig en gång att en av mina finskspråkiga arbetskamrater intresserade sig för känguruns fortplantning. Då han inhämtat till buds stående kunskaper i ämnet berättade han fascinerat och mångordigt för oss fåkunniga om hur det förhöll sig. Och hans slutledning var att ”kyllä se on ihmeellinen mysteerio”.

Ett märkligt mysterium. Det råkade jag ut för i skogen härom sistens. En bekant tant önskade sig blåbär, och även om den tiden är förbi för i år gick jag till det ställe där jag plockat våra egna bär. Men där fanns inte så mycket kvar, så jag fick söka i vidare cirklar. Den vita hinken lämnade jag stående på en hög tuva. Men, då jag småningom återvände fanns där ingen hink!

Stället var kännspakt, jag visste var jag lämnat hinken. Jag klättrade upp på en sten för att få överblick över terrängen. Jag finkammade ett område på ca trettio gånger trettio meter, men hinken var och förblev borta.

Rimligtvis borde ingen människa ha haft ärende dit. Platsen ligger inte i närheten av något lingonställe, inte heller går man bara förbi där. Så vem eller vad hade behov av fyra liter blåbär? Var det ”underbyggarna” som tog för sig? Eller trollen?

Men ändå, en stilla misstanke gnager mig: Visste jag med 150 % säkerhet var jag lämnade hinken? Var jag slagen av partiell blindhet medan jag sökte den?

Nästa år kommer jag att gå dit igen, bara för att se om hinken då finns där. Tills dess sorterar fenomenet under rubriken Märkligt Mysterium.

Ge så lite som möjligt!

Det var en gång en gubbe, en skärgårdsbonde. Han hade ett ovanligt uppriktigt valspråk: ”Ta så mycket som möjligt, ge så lite som möjligt.” Han hade hamnat på fel plats i livet, det är då säkert. Han borde ha jobbat på ett försäkringsbolag!

Det var en gång en byggfirma. Den byggde ett bostadsområde bestående av tre egnahemshus och fyra parhus, i form av ett bostadsaktiebolag. Efter något år uppdagas att samtliga badrum är veritabla och systematiska fuskbyggen. Bostadsbolaget hamnar att göra en totalrenovering av våtutrymmena i samtliga hus. Och bolaget krävde förstås att byggnadsfirman betalar. Men, då skadeståndskravet är framfört går firman lämpligt i konkurs.

Det var en gång ett försäkringsbolag. Det bolaget fick ovan nämnda historia i famnen då byggfirman gick i putten. Försäkringsbolaget vägrar att betala någonting. Enligt deras sätt att se översteg skadan, 138 000 €, inte självrisken (!). De tolkade det hela så att det handlade om sju separata skador, alltså sju självrisker.

Det var en gång en tingsrätt. Där reddes härvan ut, och det blev så att det ansågs vara en enda skada då det handlade om precis samma fusk i alla husen. Alltså en självrisk, inte sju.

Försäkringsbolaget vägrade att foga sig och betala. Det överklagade domen till hovrätten, som inte fann någon orsak att ändra tingsrättens dom. Så då var det bara att bita i det sura äpplet, och betala.

Ta så mycket som möjligt, ge så lite som möjligt. Håva in försäkringspremierna, men ta till juridiska knep för att slippa ifrån att betala ut skadeersättningarna, så långt det bara går. Bryr man sig inte alls om att hålla sitt rykte blankt och fläckfritt? Men kanske det inte behövs, folk känner sig ändå tvingade att ha försäkringar. Oberoende av om de kan hoppas på att försäkringsbolaget ställer upp för dem om olyckan är framme, eller inte.

Denna historia finns att läsa i Vasabladet 1 september 2021.