Det hände sig en gång att en av mina finskspråkiga arbetskamrater intresserade sig för känguruns fortplantning. Då han inhämtat till buds stående kunskaper i ämnet berättade han fascinerat och mångordigt för oss fåkunniga om hur det förhöll sig. Och hans slutledning var att ”kyllä se on ihmeellinen mysteerio”.
Ett märkligt mysterium. Det råkade jag ut för i skogen härom sistens. En bekant tant önskade sig blåbär, och även om den tiden är förbi för i år gick jag till det ställe där jag plockat våra egna bär. Men där fanns inte så mycket kvar, så jag fick söka i vidare cirklar. Den vita hinken lämnade jag stående på en hög tuva. Men, då jag småningom återvände fanns där ingen hink!
Stället var kännspakt, jag visste var jag lämnat hinken. Jag klättrade upp på en sten för att få överblick över terrängen. Jag finkammade ett område på ca trettio gånger trettio meter, men hinken var och förblev borta.
Rimligtvis borde ingen människa ha haft ärende dit. Platsen ligger inte i närheten av något lingonställe, inte heller går man bara förbi där. Så vem eller vad hade behov av fyra liter blåbär? Var det ”underbyggarna” som tog för sig? Eller trollen?
Men ändå, en stilla misstanke gnager mig: Visste jag med 150 % säkerhet var jag lämnade hinken? Var jag slagen av partiell blindhet medan jag sökte den?
Nästa år kommer jag att gå dit igen, bara för att se om hinken då finns där. Tills dess sorterar fenomenet under rubriken Märkligt Mysterium.
notgubben 