Det var en gång en gubbe, en skärgårdsbonde. Han hade ett ovanligt uppriktigt valspråk: ”Ta så mycket som möjligt, ge så lite som möjligt.” Han hade hamnat på fel plats i livet, det är då säkert. Han borde ha jobbat på ett försäkringsbolag!
Det var en gång en byggfirma. Den byggde ett bostadsområde bestående av tre egnahemshus och fyra parhus, i form av ett bostadsaktiebolag. Efter något år uppdagas att samtliga badrum är veritabla och systematiska fuskbyggen. Bostadsbolaget hamnar att göra en totalrenovering av våtutrymmena i samtliga hus. Och bolaget krävde förstås att byggnadsfirman betalar. Men, då skadeståndskravet är framfört går firman lämpligt i konkurs.
Det var en gång ett försäkringsbolag. Det bolaget fick ovan nämnda historia i famnen då byggfirman gick i putten. Försäkringsbolaget vägrar att betala någonting. Enligt deras sätt att se översteg skadan, 138 000 €, inte självrisken (!). De tolkade det hela så att det handlade om sju separata skador, alltså sju självrisker.
Det var en gång en tingsrätt. Där reddes härvan ut, och det blev så att det ansågs vara en enda skada då det handlade om precis samma fusk i alla husen. Alltså en självrisk, inte sju.
Försäkringsbolaget vägrade att foga sig och betala. Det överklagade domen till hovrätten, som inte fann någon orsak att ändra tingsrättens dom. Så då var det bara att bita i det sura äpplet, och betala.
Ta så mycket som möjligt, ge så lite som möjligt. Håva in försäkringspremierna, men ta till juridiska knep för att slippa ifrån att betala ut skadeersättningarna, så långt det bara går. Bryr man sig inte alls om att hålla sitt rykte blankt och fläckfritt? Men kanske det inte behövs, folk känner sig ändå tvingade att ha försäkringar. Oberoende av om de kan hoppas på att försäkringsbolaget ställer upp för dem om olyckan är framme, eller inte.
Denna historia finns att läsa i Vasabladet 1 september 2021.
notgubben 