Det sorgliga skådespelet bara fortsätter…

När skall ”någon” ta sig samman och avsluta det här? Jag avser förstås vår regering, som inte verkar ha någon chans att bli funktionsduglig. Nog hade förståsigpåare inom politiken sina dubier redan under regeringsförhandlingarna, men att det var så här ruttet under den Sannfinländska ytan, det kunde man svårligen föreställa sig.

En sannfinländsk minister valde att dra sig ur redan efter tio dagar, efter att hans ultrahögerkopplingar kommit fram i ljuset. Nu är självaste partiordföranden, finansminister Riikka Purra, i blåsten för synnerligen rasistiska och våldsbejakande skriverier på Nätet. Hennes frampressade knappa ursäkt andas falskhet, samtidigt som statsminister Petteri Orpo försäkrar, gång på gång, att regeringen har ”nolltolerans” mot rasism. I det här sammanhanget låter inte heller det trovärdigt.

Nu vill oppositionen kalla in riksdagen från semestern för att rösta om förtroendet för minister Purra. Men se, talmannen är sannfinländare, och han tänker inte sammankalla riksdagen. Han drar hemåt och skyddar sin partiordförande så gott han kan, fastän talmannen borde var neutral. Är det nu så illa att sannfinländare inte heller är dugliga till att leda riksdagen? Frågetecknen hopar sig allt högre.

Förtroendeomröstningen borde får till stånd med det snaraste. Och tvärtemot vad som alltid har varit kutym, att regeringspartierna obligatoriskt röstar med regeringen, borde man denna gång ge riksdagsledamöterna fria händer att rösta enligt egen övertygelse. Då skulle det verkliga riksdagsstödet för minister Purra visa sig. Och då får hon gå, det är jag säker på.

Den nuvarande situationen är skadlig för Finlands anseende. Och som vi alla vet, det går på några ögonblick att rasera ett förtroende, men tar åratal att bygga upp det igen. Därför borde statsministern ofördröjligen se till att förtroendeomröstningen kommer till stånd. Om riksdagen får rösta enligt övertygelse, och Riikka Purra vet om det på förhand, tror jag inte att det behövs någon omröstning. För att undvika skammen att bli avsatt drar hon helt enkelt bort Sannfinländarna ur regeringen. Och då är problemet löst. Men ett nytt kommer i stället, då står Finland igen utan regering. Men, då behöver vi åtminstone inte gå i osäkra väntans tider på att den nuvarande regeringen skall splittras.

Vilken ny regering vi än får kan den inte bli sämre än den vi nu har!

Festligt så det förslog för oss.

Den senaste veckan har varit ovanligt social. Hustrun har haft födelsedag, och det har vi firat lite försiktigt, men fördelat på fyra dagar har det ändå känts som en av sommarens höjdpunkter. Dessutom hade en av våra äldre grannar sin födelsedag i samma dagar, och då var vi förstås där och uppvaktade henne. Och än mer tårta slank ner genom strupen.

I går hade vi slutspurt med firandet, med två inbjudna par på lunch och givande samvaro efteråt. Under sådana här omständigheter är det inte så vanligt att kunna ha värdefulla samtal, men nu hände det. Välsignat!

Tidigare i veckan, på torsdagsmorgonen fiskade vi. Medan vi väntade på att abborrarna skulle göra sitt så gjorde vi ett strandhugg på den närmaste holmen. Där satte vi oss vid ett bord på en grillplats och hade vår morgonandakt. Ensamma behövde vi inte heller vara. En fårahjord på sju individer församlade sig omkring oss! Det var inte svårt att föreställa sig dem som ”får utan herde”, som därför (?) tydde sig till oss. Helt bibliskt var det förstås inte då de lyssnade till våra röster fastän vi inte var deras herdar. Men vi njöt av att socialisera oss med fåren!

Och fisket? Jo, vi fick 18 abborrar. Så det blev kokt abborre, rökt abborre, och ännu några abborrfiléer i frysen.

Tivoli Finland.

Ett skräck-kabinett! Så beskrivs Finlands regering i tyska tidningar. Det Sannfinländska partiets ideologi och enskilda sannfinländska ministrars tvivelaktiga umgängesvanor har väckt (berättigad) uppmärksamhet i andra EU-länder. Näringsministern avgick frivilligt (?) efter att hans stora intresse för ultrahögergrupper blivit offentligt. Nå, han ersattes som minister av en person som uteslutits ur Samlingspartiet för klandervärda beteenden, och nu funnit en fristad i Sannfinländarna. Och nu är själva partiordföranden, finansminister Riikka Purra, i blåsväder för skriverier på Nätet för att antal år sedan, där hon bl.a. gett uttryck för åsikten att somalier kunde skjutas. En åsikt som hon vägrar att ta avstånd från idag. En rakryggad partiledare, måste jag säga! Inte backa, inte erkänna sin rasism.

Nu frågar jag mig, liksom säkert många andra, hur mycket tål regeringen innan man inser att Sannfinländarna inte är ett regeringsdugligt parti. Inte med den ideologi och partiprogram de har just nu. Med andra ord, de sju veckor man satte på regeringsförhandlingarna var i praktiken nära nog bortkastad tid. Men klarar statsminister Petteri Orpo den prestigeförlust det innebär att kasta in handduken och kasta ut Sannfinländarna och utlysa nyval, eller eventuellt ombilda regeringen till en minoritetsregering? Sådana har regerat i grannlandet Sverige många gånger, så varför kunde det inte prövas i Finland? För något nytt måste till nu, det är klart, åtminstone för mig.

Skräck-kabinett. Sådana brukar man hitta på tivolin, men mera sällan i politiska kretsar på hög nivå. Vill vi ha det så, att man utomlands betraktar Finland med ett visst förakt, kryddat med små rysningar av olust?

Valet ligger i statsministerns händer!

PS. Hörde på nyheterna att Rikka Purra trots allt gjort en pudel och bett om ursäkt. En omvändelse under galgen, som det brukar kallas. Vad kunde hon annars göra efter att presidenten morrat till?

Spontan optimist.

Hur skulle jag beskriva mig själv? Jag kom på tanken medan jag satte gårdagens förmiddag på ett spontant uppkommet litet projekt. Det tiden hade jag egentligen tänkt använda till något helt annat, och nyttigare.

Vad var det då jag gjorde? Jo jag satte upp en grovt tillyxad spaljé i vinkeln mellan verkstadsväggen och skjulet. Eftersom platsen vetter mot söder är där alltid varmt, och som husen är placerade är där också skyddat för de flesta vindar. Bara ren östanvind kommer åt att blåsa rejält där.

Spaljén skall ta hand om tre överblivna, sena plantor av (växthus)gurka. Den här idén kom till mej tidigt på morgonen medan jag ännu svävade mellan sömn och medvetande, och kändes tillräckligt utmanande för att förverkligas. Nu tänker säkert den mer sansade läsaren att det här är ett stolleprov. Men, det är här optimismen kommer in. Hur vet jag med säkerhet att det är omöjligt med växthusgurka utomhus innan jag provat?

Jag inspireras kanske av Povel Ramels optimistiska sångtexter. Ni vet, ”entusiasten slår huvudet i stolparna, det höres ett hånskratt från olyckskorparna”…

Om någon känner för att skratta så bjuder jag på det!

Sorgligt löjeväckande.

Det har bränts en koran i Sverige igen. Av en irakier med treårigt uppehållstillstånd.

Han hade vederbörligt tillstånd från polisen, med stöd av svensk lag. Men nu i efterhand har någon kommit på att han nog kan straffas, för det rådde eldningsförbud då han brände.

Efter vad det verkar planerar han en till bränning, vid en ambassad. Nu övervägs om det går att neka tillståndet, för aktionen kan vara stötande… Var det mindre stötande att bränna koranen vid en moské än vid en ambassad? Eller är det fler protester mot Sverige utomlands man tänker på, eller eventuella diplomatiska förvecklingar? Jag kan bara konstatera att mina tankar är oerhört mycket lägre än de tankar som åstadkommit svensk lagstiftning!

Då jag adderar det här till den övriga oredan i grannlandet så tänker jag osökt på en text jag läste nyligen:

JAG SÖRJER ETT SVERIGE

Jag sörjer ett Sverige som fanns igår med så mycket mer av självklara värden. Det här gör man, det här gör man inte. Jag sörjer ett Sverige, där arbete och solidaritet var kungsbegrepp, där idag direktörer, golfare och bingolottovinnare tjänar mer på en dag än en vanlig knegare orkar dra ihop under ett helt liv.

Jag sörjer ett Sverige, som lyckades resa sig ur 1800-talets förslavande brännvinsträsk, men som nu håller på att drunkna i samma alkoholträsk igen. Jag sörjer ett Sverige, där TV och radio igår stod för objektiv information och underhållning, men nu står för vinklad rapportering och verklighetsfrämmande dokusåpor. Jag sörjer ett Sverige, där rätt var rätt och fel var fel, men där idag rättssäkerheten ligger i den tillfälliga opinionens händer. Jag sörjer ett Sverige som igår trodde på Gud och lärde sina barn att göra det, med där Gud idag stavas med litet g och människan med stort M. Jag sörjer ett Sverige, där folk inte hade det så bra, men mådde rätt bra, men där folk idag har allt, men inte alltid mår bra.

Jag sörjer ett Sverige… (Carl-Erik Sahlberg)

Byt bara ut Sverige mot Finland…