Något gott.

Det finns dagar som inte går i dur. Idag har det varit en sådan dag, även om moll-tonarten inte varit total. Så kan det vara också en ledig dag, och en klar delorsak är det gråa och dystra vädret som inte kan bestämma sig om det skall var plus- eller minusgrader.

Hustrun har gått igenom en hög med samlade papper från förr. Det borde jag också göra, men den bästa motivationen saknas — ännu. Det känns bara så torrt. Jag försökte börja i min arbetshörna och lyckades faktiskt fylla papperskorgen. Men det finns en hel del mer…

Vi ville muntra upp oss lite och sade till varandra att ”vad skall vi laga som skulle vara riktigt gott?”  Men det visade sig att energin att kocka fanns någon annanstans, så det fick bara bli jordgubbsyoghurt med lite müsli i.

Lite senare ringde det på dörren. Där stod en glad man som räckte fram en kasse och sade ”var så god!”  Vi fick alltså besök av en så kallad vardagsängel, en ängel som hade med sig en rejäl bit rökt lax och en burk med en god fiskröra.

Sig själv ovetande var den mannen Herrens uträckta hand som försåg oss med den godsak vi längtade efter. Vilken uppmuntran och tröst!

Den som spar…

Jag skrev ett blogginlägg den 27 april med rubriken Kortet kan inte läsas. Det handlade om min kamera som plötsligt fått ett mekaniskt fel som gjorde den obrukbar. Sedan dess har den stått på byrån i sovrummet i väntan på att tas till mitt ”kameramuseum”. Jag har nämligen sparat alla de kameror jag haft, utom en.

I går hade jag en stillsam dag med begynnande förkylning. Jag satt och reparerade nät, och då tar tankarna ibland märkliga banor. En sådan tankestig ledde till den söndriga kameran.

”Den borde ha en örfil”, tänkte jag. Och som kameran inte var något att handskas försiktig med så klappade jag om den ganska hårdhänt. Sedan satte jag i ett minneskort, och det gick ända in. Bara så, att det inte fjädrade ut igen, och kameran vidhöll att kortet kan inte läsas. Jag jämkade ut kortet en halv millimeter åt gången och bäst det var fungerade det, men bara så länge som kortluckan stod öppen. Då jag stängde den trycktes kortet in en aning, och det var för mycket.

Nu har jag kapat av kortluckan. Kortet är fritt och synligt, så nu har jag tejpat en liten kartongbit över den nya öppningen. För tillfället är det frid och fröjd. Om det ännu fungerar i morgon, det är en annan sak.

Vilken snilleblixt!

Vi har så småningom kommit in i en tid då återanvändning är på modet. Det gillar jag, för jag har så svårt att kasta bort någonting. Det kan ju vara bra att ha i framtiden, så tänks det. Därför ser jag med intresse hur andra kommer på sätt att ta till vara sådant som man normalt låter gå i soporna.

I går gick vi runt på en stor loppmarknad medan vi vilade oss mellan städandet i två gym. Där, i ett hörn, fick hustrun syn på något, en kista av ett något ovanligt format. Hon visste genast var den skulle stå i vårt hem, och, vad den skulle innehålla! Hon plockade fram 29 € och kistan var hennes.

Då vi kom hem tog jag nyförvärvet i noggrannare betraktande. Kistan var gjord av ett köksskåp! Gavlarna och bottnen hade varit dörrar, långsidorna på kistan hade varit skåpsidor i sitt förra liv. Det välvda locket måste också ha varit en dörr, för det fanns urfräsningar för gångjärnen på insidan.

Tänk, att någon ser på ett avdankat köksskåp och ser en kista för sin inre syn!

Radikalt

Ordet radikal används ganska ofta. Personer beskrivs som radikala, idéer och samhällsfenomen likaså. Men hur definierar man vad som är radikalt? Jag kollade på Wikipedia:

En radikal, ytterst av lat. radix (rot), att gå till botten med något, är en person eller rörelse som arbetar för omfattande reformer och omdaningar av samhället i fråga om kulturella och politiska förhållanden. Ordet används ofta som synonym till reformivrig eller vänstersinnad. Även om radikal med tiden mest kommit att förknippas med ytterlighetsideologier har radikalism även kommit att betyda en inställning i frihetsfrågor som inte alltid är förknippad med politisk höger eller vänster.

Just nu lever vi i radikala tider. Corona-bekämpningen sker delvis med mycket radikala metoder. Det ser vi här i Finland, och vi läser om och hör i nyhetssändningarna vilka ganska desperata åtgärder man tar till i utlandet. Där har man stängt ner samhället totalt och hållit invånarna i sina bostäder i månader. Och ändå vägrar den radikala corona-sjukan att ge med sig.

Då människor börjar arbeta för saker som inte uppfattas som politiskt korrekta, det är väl då de börjar kallas radikaliserade? Det behöver nödvändigtvis inte vara av ondo. Skulle vi ha haft demokrati, jämställdhet och 8 timmars arbetsdagar utan radikalt nytänkande? Å andra sidan har radikala tankegångar fått till stånd ofantliga olyckor för mänskligheten. Vi kan som exempel tänka på Hitler och Stalin.

Radikala ledare behöver villiga medlöpare. Jag undrar, hur djupt är den radikala ideologin rotad i dem? Sitter den mest i den gemensamma klädedräkten, i kamratskapet? Behövs ett gemensamt hatobjekt? Hur mycket spelar dåliga levnadsförhållanden in? Många frågor.

Så har vi IS-kvinnorna i al-Hol-lägret. Det finns inte resurser att avradikalisera dem, så sägs det i nyheterna. Hur är det där, är alla dessa kvinnor i alla åldrar hårda islamister? Jag tvivlar. Skulle de tillsammans med sina barn kallas till enskilda samtal om sin övertygelse tror jag många skulle avradikaliseras på stället. Förutsättningen skulle vara att de flyttas någon annanstans. Annars skulle “hårdingarna” mörda dem. Terrorn i lägret håller de tveksamma på mattan.

Om jag spinner vidare: I intervjurummen skulle finnas ett urval normala kvinnokläder. De som byter sina svarta “heltäcken” mot västerländska kläder av samma snitt och variation som västkvinnor bär får komma bort från al-Hol till ett betydligt trevligare läger för ombetingelse. Hur stor procent skulle då nappa?

Det här är mina fantasier. Men något måste göras.

Inte som jag trodde…

Vi fick avnjuta (?) höstens första riktiga halka i morse. Jag hamnade på glid genast jag satte foten utanför källardörren, men jag hölls i upprätt ställning med ett nödrop. Efter den rivstarten på utevistelsen visste jag att passa mig. I fortsättningen körde jag lugnt med både apostlahästarna och bilen

Vi hade Seniorgympan i Amazing Family Gym Smedsby på vår lott. Den kombinerade vi med ett par timmars städning. Vi gissade att knappt någon senior skulle ge sig ut i halkan, men vi hade så fel. Visst kom det folk, hela 8 personer, vilket var otroligt med tanke på omständigheterna.

På eftermiddagen for jag ner till båthamnen för att putsa snön ur den lilla jollen. Den aktiviteten slapp jag. Båten var ren och torr, så mycket varmare hade det varit nere vid havet.

Jag hade med mig några nät i en hink, i tanke att det kanske skulle vara så pass måttlig vind att jag kunde få dem i sjön. Inte heller vinden var vad jag trodde. Det gick behändigt att paddla ut näten i den lilla bris som blåste. Nu finns det en god chans att få färsk fisk till middag i morgon!

Idag kom mina negativa föreställningar på skam, från början till slut!

Lugnt att vara vegetarian.

”Den där får du ta hand om, jag tycker att det är otäckt!” Hustruns besked var ingen överraskning för mig. Jag visste sedan förr att hon inte vill handskas med rått kött. Och sedan några år tillbaka undviker hon också att äta kött fastän det är väl tillagat. Det beslutet tog hon ändå bara för att hålla sina reumasymptom på en låg nivå. Åtminstone i hennes fall tycks kött provocera reuman. Nu mår hon bättre, och som extravinst behöver hon inte heller pressa sig att röra vid det råa köttet.

Jag tog hand om den färska broilern, pepprade och saltade och fyllde den med örter. Sedan tog livskamraten hand om tillredningen medan jag gick ut på promenad med Fiskarpojken. Han friskar upp oss med ett besök, men vädret gjorde att vi inte kunde fiska upp några firrar denna gång. Det blåser, och min lilla båt är inklädd med fastfrusen snö. Men, bättre lycka nästa gång.

Promenaden i solens sken blev lyckad. Lång blev den också, för Fiskarpojken hör till de ungdomar som har god kondition. Då jag lät honom välja mellan en 6 km eller en 8 km länk valde han utan betänkande 8 km. Och han höll tempot sträckan till slut!

Nu firar vi skymning. Hustrun läser en bok, jag smeker tangentbordet och gästen sitter på hela ryggen på vår soffa.

Inmurad frid.

”Tacka mig för min närvaro och min frid den här dagen.”

Det var Jesu budskap för den här dagen, förmedlat genom andaktsboken. Tacka och tillbe så öppnar du dig och kan ta emot friden.

Min fantasi sattes i rörelse. Då nyheterna är fulla av naturkatastrofer, krig och våld av alla de slag, var gömmer sig friden då? Jag kom fram till att friden är inmurad. Inmurad av alla våra farhågor, all vår ängslan och alla våra bekymmer inför en oviss framtid. Så, vad skall man då göra med en mur som inte skyddar utan bara hindrar? Jo, man spränger största möjliga hål i den! Var och en har vi vår egen mur. Och var och en har vi vår egen bävan för att tända stubinen.

Guds ord är rena dynamiten, då det släpps loss i all sin kraft. Det betvivlar (förhoppningsvis) ingen troende kristen. Men på något vis är vi rädda för sprängkraften. Vårt (alltför vanliga) förhållningssätt till Andens obegränsade förmåga såg jag en gång dråpligt visualiserad i en teckning: Jesus stod utanför en kyrkdörr och knackade på. Innanför stod kyrkfolket och höll emot för allt vad de var värda, medan de sade till varandra: Släpp inte in honom, släpp inte in honom! Kommer han hit in ställer han till med vad som helst!

Oro och ängslan bara växer i vår tid. Vi är rädda för alla de förändringar som vi förstår är på kommande. Vi anar att de goda materiella tiderna är på fallrepet och oroas över att kanske mista allt det materiella som vi värderar så högt. Vi bävar för vad Jesus kan hitta på om vi ger Honom chansen. Vad skall det bli av oss?

Lukas’ evangelium, tolfte kapitlet, ger ett mycket gott råd:

Bekymra er inte för ert liv, vad ni skall äta och vad ni skall klä er med. Livet är mer än maten och kroppen mer än kläderna. Se på liljorna, inte ens Salomo var klädd som en av dem. Om nu Gud kläder blomstren som snart vissnar bort, skall han då inte kläda er, ni klentrogna!

Vilken av er kan lägga en enda aln till sin livslängd med allt sitt bekymmer? Om ni inte klarar av att göra så lite, varför bekymrar ni er då för det övriga?

Sök efter Guds rike så skall ni också få allt det andra.

Det här är ord och inga visor. Tvärt emot allt vad mänsklig klokhet har lärt oss vill Gud att vi skall lita på Honom till 100 %. Det är förutsättningen för att kunna ta emot den frid Han har utlovat.

I det här samma tolfte kapitlet finns också några rader om relationer  människor emellan vid tidens slut, v. 51-56. Med det här för ögonen, vad finns annat att göra än att lita på Gud?

Det här är rena dårskapen, för dem som inte tror. För de troende är det något helt annat. Det är att släppa taget och modigt låta sig falla… 

Det är skillnad på storm och storm.

Idag har vi haft ett riktigt höstrusk. Det började med en hård sydvästlig vind och regn redan på natten. Under dagen vred sig det som nu blivit storm till nord, och det fortsatte att regna. Nu i skymningen tittade jag till regnmätaren. Den hade inte blivit tömd på några dygn, och nu var den på vippen att svämma över. Det betyder nästan 55 mm!

Jag for ner till båthamnen och kollade min lilla jolle. Havsvattnet hade stigit till 80 cm över normalvattenståndet, så jag fick dra upp båten så långt det gick. Ändå låg en tredjedel av den i vattnet. Och stora vågor rullade in mot hamnen från norr.

Just nu är ca 70.000 hushåll utan el i olika delar av Finland. Vad stormen och högvattnet fått till stånd längs kusten klarnar de närmaste dagarna, liksom hur mycket skog som fallit den här gången.

Vi tycker att det här är ganska förskräckligt. Men jämför vi med bilder på förstörelsen efter den senaste orkanen i Nicaragua är det ingenting. Här är inte hus och hem, trädgårdar och plantager förstörda. Här står inte tusen och åter tusen människor utblottade på sina ägodelar och utan möjlighet till inkomster, i ett land där sociala skyddsnät är nära nog obefintliga.

Då jag tittade på videosnuttarna på Facebook märkte jag att jag inte reagerade rationellt. Först såg jag all förstörelsen, och tyckte att det var förfärligt. Sedan kom en video som visade vattenfallet vid Estanzuela. Det är ett bekant ställe där vi var och simmade flera gånger. Då var det ett stillsamt vattenfall som föll nerför en nästan lodrät bergvägg, ner i en damm. Nu, på videon, var det en vrålande fors som kastade sig ut i minst trettio graders vinkel från berget. Av dammen syntes inte ett spår.

Vår storm och Nicaraguas orkan — kontrasten är förskräckande!

Vackert!

Jag kan säga att det varit en annorlunda dag idag. Kanske jag kunde kalla den en mellandag. Vi såg solen nästan hela den tid den orkade hålla sig över horisonten. Hustrun var i Solf och talade på en pensionärssamling, om livsvisdom. Och jag har varit på en (påtvingad) besiktning.

Jag blev granskad på läkarcentralen Mehiläinen. Den vitrockade besiktaren visade sig var en mycket trevlig man, som också gjorde sitt arbete grundligt. Slutresultatet blev att jag fortfarande är körbar.

I förbifarten lyckades han överraska mig med en fråga som jag minst av allt hade väntat. ”Vad gör du för att hålla dig så bra i skick?”  ???  Jag kom med en motfråga: ”Hur syns det?” Jag hade ju inte ens haft av mig skjortan. ”Vet du, sånt ser man”, blev svaret.

Jag blev glad, verkligt glad, av två orsaker:

Ett: Jag är långt ifrån någon muskelknutte, men ändå lade han märke till att jag har en någorlunda god grundkondition. Det gjorde min dag, så att säga, och höjde mitt självförtroende några pinnhål.

Två: Jag har mött många olika typer av läkare under min sjukkarriär. Det är långt ifrån alla som har sett mig som något annat och mer än åkomman jag för tillfället besvärats av. Så jag är fast övertygad om att den här mannen besitter förmågan att se sina patienter som en helhet, inte bara som en sjukdom.

Ett positivt bemötande är läkedom det också!

Obrukad kompetens.

”De fly, våra år…”  Jag vet inte för hur mångte gången jag konstaterar detta faktum, Och varje gång med förvåningens finger i häpnadens mun! Nu senast då uppmaningen att förnya körkortet damp ner i postlådan.

Tre år har gått sedan jag senast förnyade beviset på min körförmåga. Att det blev tre år berodde på att jag envisades med att ännu behålla lastbilskörkortet. En uppnådd förmån vill man ju inte ge ifrån sig.

På de tre senaste åren har jag inte suttit bakom en lastbilsratt en enda gång. Och då jag tänker tillbaka till 1970 då jag tog lastbilskortet…  de gånger jag kört en sådan borde rymmas på båda händernas fingrar. Lastbilskompetensen har alltså mest fungerat som en gardering, ifall behov skulle uppstå. Men nu har jag beslutat att det får vara nog. Bara jag får dra en stor trailer efter min bil räcker det hädanefter.

Traficom vill alltså förse mig med ett nytt körkort, om jag bara presenterar dem ett läkarintyg, och kan legitimera mig. Då duger inte det gamla körkortet, det skall vara pass eller identitetsbevis. Något id-kort har jag inte, så det var spännande att ta fram passet och få kollat att det fortfarande var giltigt. Jag har nämligen hört ett rykte att det kan bli stora problem med byråkratin om identifikationen fallerar. Ni vet, inget körkort utan id-kort eller pass, inget id-kort utan giltigt id-kort eller pass, inget pass om man inte har ett giltigt pass eller id-kort.

Nästan två år kvar på passet, vilken lättnad!