Natt

Det mörknar, ja, det är redan mörkt. Så känns det då jag ser situationen ute i världen, med alla oroligheter, koranbränningar i provocerande syfte, och statsöverhuvuden som hasplar ur sig tokigheter och lögner på löpande band. Och som toppkrydda på anrättningen har vi corona.

Här hos oss är vi vakna nu, klockan två på natten. Ute är det klar stjärnhimmel, inne klart ljus ur LED-lampor. Vi eldade i går kväll, så vi har en skön värme att sitta uppe i. Eller ligga i sängen, för den delen.

Jag har skärmtid, hustrun ligger med en sudoku. Hon har kört fast, säger hon. Då jag erbjöd mig att komma till hennes undsättning sade hon att jag inte kan lösa hennes problem. Jag tänker, må det?

Världsproblemen kan jag inte lösa i natt. Men kanske kunde jag skaka fram en siffra eller två. Dock inte ur ärmen. Skjortan ligger på golvet bredvid sängen…

Ödmjuk sysselsättning.

Som bekant bygger jag omklädningsrum i det nya Amazing Family Gym på Fågelberget. Det har varit en lång och delvis krokig resa för mig, men nu närmar sig upploppet.

I dag har jag fäst golvlister i golvet(!). I lokalen finns rejäla golvlister, gjorda av hyvlade 50×100, längs väggarna. Naturligtvis använde jag mig av samma sorts virke till listerna längs omklädningsrummens utsida. På samma gång blev de ett stadigt stöd för väggarnas nederkant.

Det var ganska omständigt, att först skruva fast listerna i golvet med betongskruvar, och sedan skruva fast väggarna i listerna med träskruvar. Jag arbetade knästående det mesta av tiden. Det är inte min favoritställning!

Står det inte någonstans att saliga är de ödmjuka, eller var det kanske de saktmodiga? Men det betyder väl ungefär samma sak? Hur som helst, det kommer att vara en salig dag för oss alla den dag då gymmet är klart för officiell invigning!

 

Drömläge.

Alla har vi väl våra drömmar. De kan vara drömmar om att göra gott för andra människor, drömmar om att befria alla fångna djur, lösa cancerns gåta, eller vad som helst. Men ofta är drömmen väldigt egoistisk. Då är målet att uppnå en fördel för sig själv.

Jag hade en sådan självcentrerad dröm. Eller, jag blev just medveten om att den fortfarande slumrar inom mig. Och den handlar om något så enkelt som om platsen där jag vill bo. Tro nu inte att jag vantrivs i mitt nuvarande hem, inte alls. Men det motsvarar bara inte mitt ideal.

Vi var på weekendtripp till vänner. De bodde i sin sommarstuga, höll sig i avskildhet för att inte hamna i riskzonen för corona. Till en del handlade det om möjligheten att få besöka en nittiofemårig far, men också att det inte skulle bekomma åtminstone den ena halvan i parförhållandet väl om han/hon (jag vägrar använda hen) att insjukna i corona.

Men till min dröm. Den här platsen är nära nog ett paradis. Ett drygt tvåhundraårigt torp, med gäststuga och behövliga små uthus. Och framför allt så fanns det där lilla extra: Då man satt vid bordet och såg ut genom fönstret, då såg man bryggan och båten! Och satte man ut ett nät eller två från bryggändan fick man matfisk.

Det har alltid varit mitt boendeideal, min dröm!

 

Ormar i paradiset.

Det har varit en minst sagt intensiv sommar. Men nu, äntligen, fick vi lite ledig tid, om så bara över veckoslutet. Den har vi tillbringat i goda vänners lag, i deras paradis på Biskopsö. Här har vi fiskat, badat, promenerat på småvägar och haft en gemytlig samvaro, fjärran från andra människor. Och inte en tanke har vi ägnat åt vardagens plikter.

Paradis, ja, men som i alla paradis fanns det en orm. Ja, noga räknat var de till och med två. Den som var fysiskt närvarande såg vi medan vi badade. Värdinnan hade just kommit upp ur vattnet, upp på bryggan. Mina ögon gled över bryggplankorna, och såg något jag inte lagt märke till förut. ”Vad är det där”, frågade jag, ”det ser ju ut precis som en orm”?

Och det var just vad det var, en orm. En snok hade snokat omkring inne i stenkistan under bryggan, och nu hade den kommit upp i solen. Värdinnan blev glad, det var första snoken de sett den här sommaren. Ormen var inte lika glad, den höll noga koll på oss och då jag kom med kameran slank den ner under plankorna igen. Efter en stund såg vi den simma in till stranden. Kanske trodde den att jag hade en Canon, fastän det bara var en Nikon…

Den Gamla Ormen gjorde också ett försök, då vi fiskade. Vi fick en stor id, och den hade lyckats snurra fast nätet i någonting på bottnen. Det var avgjort inte en sten, och det verkade som att vi fick nätet ordentligt rivet innan det lossnade. Men undrens tid är ännu närvarande. Då vi sedan redde ut det var revan minimal. Nätet hade genomgått en helandeprocess medan det sköljdes och rann av på bryggan.

Den rökta iden vi åt till middag, plus allt det andra jag räknat upp, det blev till en hel räcka orsaker till tacksamhet. Alltså, LOVAD VARE HERREN!

Tomgång.

Måla, måla. De senaste dagarna har jag målat väggar i Amazing Family Gym Smedsby. Då de är gjorda av sådana där spånskivor som är tillverkade av grovt flis har det varit ganska jobbigt. Ytan är så pass ojämn att rullen inte utan vidare ger ett heltäckande färgskikt. Man skall ha tryck på rullen, allt vad den tål.

I morse målade jag de sista stora väggytorna. Jag blev lite trött, och bäst det var hittade jag mig bara stående, stirrandes på ingenting. Eller kallas det ”fjärrskådande”? Det här upprepades flera gånger, så till sist tog jag paus och lade mig på gräsmattan för en stund. Det hjälpte, efter vilan tappade jag inte tråden mer utan fick jobbet klart.

Nymålat!

Nu efter lunchen har jag latat mig i solen och värmen. Plus tjugofem är inte fy skam så här i mitten av augusti. Sådana eftermiddagar måste tas till vara, till sista minuten!

Vid lugna vatten.

Livet är fortfarande intensivt, sommarens beting är ännu inte klart. Men nu ser jag i alla fall ”ljus i tunneln”. Då denna vecka är slut har jag hopp om att ha min andel i hamn.

För att orka försöker jag hinna med lite rekreation då och då. I kväll var jag på en tur till skogen i avsikt att skaffa mig några liter blåbär. Vi har nämligen börjat använda allt mer blåbär på senare tid så det gäller att lägga upp ett litet vinterförråd.

Jag ställde färden till ett lugnt vatten. Sådana ställen har en avstressande inverkan på mig. Och där var verkligen lugnt, förutom en stund då några tranor var där och ropade och hade sig.

Blåbär hittade jag också, men kvaliteten hade sjunkit lite sedan jag var där senast. Men vad kan man annat vänta då vi är i slutet av blåbärstiden.

Glad och nöjd plockade jag ner fångsten i boxen. Det blir ganska många frysaskar av sex liter bär.

Sjuttio år!

Jaha, nu har vi alltså andra vågen av covid-19 på gång. Enligt våra myndigheter gäller det också Finland, och nu är det många, många som oroar sig för hur det skall bli. Som om det skulle vara till någon hjälp att oroa sig. I stället borde var och en försöka hitta sig en strategi för egen del, hur ställa om livet om det verkligen blir ett verkligt svårt läge.

Det funderas på nya restriktioner. Hur hårda och när sätta in dem, det råder det helt säkert delade meningar om. Där drar ministrarna åt olika håll. Det blev klart då näringsministern uttalade sig att det finländska näringslivet inte klarar av en nedstängning till. Och skall man ty sig till den bekämpningsmetoden kommer det att behövas många nedstängningar. Viruset verkar ju blossa upp så fort samhället börjar öppna sig. Ekonomi och levnadsstandard hamnar i en nedförsbacke. Frågan är, skall vi coronabekämpa oss tillbaka till fyrtiotalet? Det är en realitet som den breda allmänheten borde ta i beaktande.

Jag råkade höra en del av ett radioprogram i SR 1. Det handlade om digerdöden, som härjade i Europa på medeltiden. Det var en pestsjukdom som det inte fanns någon bot för. Den gick i våg efter våg över vår världsdel, i sjuttio år, innan den äntligen klingade av! Då den sjukan tog slut hade två tredjedelar av befolkningen strukit med.

Covid-19 är egentligen inte särskilt dödlig, om man ser till antalet dödsfall per 100.000 invånare. Hittills finns det inget effektivt botemedel, men dagens medicinutveckling ligger ljusår före det som fanns på medeltiden. Skall vi, under väntetiden på ett vaccin eller andra effektiva läkemedel, köra ner och avveckla så mycket av samhällsfunktionerna att det blir vår död?

 

 

Så var det dags igen.

Tror jag vid något tillfälle hört någon prata om ”odlandets mödor”. Visst är det jobbigt ibland, men det roliga överväger stort.  Annars skulle jag inte plantera ny växtlighet varje vår. Men det finns en sak som är lika säkert som amen i kyrkan, och det är att bladmöglet kommer på potatisblasten varje höst. Ja, ibland visar det sig så tidigt att det mesta av den förväntade skörden uteblir.

I förrgår upptäckte vi de allra första svarta fläckarna. I går kväll var landet redan svartfläckigt Så i morse steg jag upp tidigt och klippte och kärrade bort all blasten. Nu är vår lilla potatisodling renputsad ovan jord och jag slipper att titta på mögeleländet.

Under jord är läget betydligt bättre. Inte på många år har vi haft så stora potatisar som i år.

 

Motionerade cykeln.

Söndag morgon, och ryggen kändes styv och obehaglig då jag kravlade mig upp ur sängen. Den var alltså fortfarande sur på mig för gårdagens överaktivitet. Långsint, det är vad den är!

Solen lyste, men hustrun sov fortfarande. För att inte störa henne tog jag ut cykeln för en liten morgonlänk genom grannby och hemby.

Blomsteräng, i hembyn.

Början var lite trög, men kroppen visade allt större samarbetsvilja. Därför drog jag ut min lilla cykeltur längre än jag tänkt från början. Och tänka sig, då jag kom hem efter ca 15 km på cykeln var det ryggonda som bortblåst. Mitt trampande i maklig takt hade mjukat upp den styva muskulaturen i korsryggen! Bra att veta om/när motsvarande situation inträffar.

Tabbe med behagliga följder.

Jag börjar vara på målrakan med mitt byggande i gymmet. På förmiddagen var vi, förhoppningsvis, sista gången på materialproviantering till Byggmax. Och strax då vi hade fått skivorna inburna makade jag den första på plats och började skruva fast den.

Skruvdragarens batteri tömdes, och jag bytte glad i hågen till det fulladdade, trodde jag. Men se, det batteriet hade jag glömt att ladda i går. Där stod jag, hjälplös med två tomma batterier, med en knapp timme kvar av förmiddagspasset. Hastigt ändrade jag planeringen, till förlängd matpaus.

Med 24 grader varmt ute var det inte tilltalande att återvända till plikten. Hustrun hade inte svårt att i stället locka ut mig på sjön. Var sin handduk, ett par smörgåsar och tre nät kom med, plus diverse tillbehör. Det var allt vi behövde för några timmar på Snäröiran.

Vi var inte ensamma på holmen. Tre andra båtar fanns också där. Vi pratade lite med en finskspråkig man. Han hade kommit nedseglande från Jakobstad och var första gången på ön. Tänka sig…

Morgondagens mat

Sol, vila och svamp fann vi på det torra. Några abborrar fick vi upp ur det våta. Vad mer kan man begära? Och allt detta bara för att jag glömt att ladda ett batteri!