Kriser — och kriser.

Ingen har undgått att det har varit kris i Finland det senaste året. Samma i hela världen, och jag blir mer och mer tveksam till det som händer. Jag ser tydliga drag av masshysteri i både rapporteringen och myndigheternas åtgärder. Jag har full förståelse för sjukvårdsfolkets bekymmer för det egna revirets förmåga. Det är den vanliga fokuseringen på den egna gården. Men jag är förvånad över att THL inte ser hela skogen bakom coronaträden. För hur skall man reda upp all eftersatt sjukvård den dag pandemin dör ut? Hur många kommer att dö av försenad och utebliven vård då all fokus legat på coronan? Och hur skall man tackla allt det psykiska illamående som  coronarestriktionerna ger upphov till? Det kommer att bli en mycket kostsam historia!

Det som är direkt alarmerande är regeringens agerande. Där om någonstans borde man väl hålla huvudet kallt och väga in coronaproblemet, övriga folkhälsoaspekter och den ekonomiska katastrof som drabbar landet i det beslutsunderlag som regeringen utgår ifrån. Så är inte fallet. De begränsningar som man slänger ut behandlar människor och företag slumpmässigt och ojämlikt. Som en kristdemokratisk riksdagsman uttryckte det: Man får gå till Alko och köpa brännvin, men inte gå på nattvardsmässa i kyrkan!

Kris och kris. Nu vill regeringen få till stånd rörelsebegränsningar i de stora befolkningscentra i södra delen av landet, fortast möjligt. Men ser ni, det går inte, för riksdagen skall ha sin påskledighet veckan före påsk. Coronakrisen är inte tillräckligt stor för att övertrumfa den. Lagstiftningen får helt enkelt vänta till efter helgen. Ledigheten kan inte vänta!

Då frågar jag mig: Om våra folkvalda kan slappna av på det viset, varför skulle då inte hela folket kunna unna sig detsamma?

Coronahysterin får mig att tänka på Jesaja 30:17

Tusen skall fly för en enda mans hot, och för fem mäns hot skall ni alla fly…

Det som göms…

Det som göms i snö kommer fram i tö, liten fågel hittar gammalt bröd. En rad ur en sångtext från förra seklet, som Robban Broberg (tror jag) sjöng. Med dagens väder känns den högaktuell då solen skiner och termometern drar sig till plussidan. Det är så vårligt att det inte kändes kallt alls då jag gick ut i bara shortsen då bioavfallskärlet skulle tömmas i kompostorn.

Det är inte bara snön som gömmer. Vår frysbox kan också den konsten. På sista tiden har den avslöjat tre saker för oss. Våra blåbär var inte slut, inte heller abborrarna. Nere på bottnen fanns ännu några paket kvar. Däremot beklagade den att lingonen var slut, och det var oväntat för oss. Det brukar inte hända.

Denna onsdagsförmiddag har jag praktiserat som kock. Också det hade sin grund i frysen. Någon gång har vi köpt en hel, ganska stor lax och fileat dem. Sparsam som jag är hade jag satt huvudet och benen i frysen. Den påsen kom också till synes i veckan, och i skrivande ögonblick är de här fiskresterna förvandlade (eller skall jag säga förädlade?) till en riktigt god fisksoppa.

Det som göms i snö…  Jag hörde nyss en variant på det temat på radion. Det ringdes in av en humoristisk man från Karleby: Det som göms i snö kommer framifrån.

Men det var väl mest förr i världen.

Plus och minus.

Jag lever — ännu. Får man uttrycka sig så i dessa tider utan att någon tar anstöt? Alltid kan det ju reta någon. ”Vi börjar nyhetsutsändningen med dagens coronasiffror.” Att man håller på med det, ännu efter ett år, det tycker jag är en anstötlig skrämseltaktik. Men strunt i det. Vi människor har blivit så ömhudade och lättkränkta nu för tiden att det alltid finns något att förarga sig över.

Min lilla blogg har legat i koma en tid. Jag har bara inte orkat skriva. Och inte heller orkat hålla ihop tankarna tillräckligt läge för att få dem nerknackade innan de skingrats. Det har varit arbete och arbete för hela slanten, och det har haft sitt pris.

Det här kan kanske förstås som att jag beklagar mig. Så är det inte. Visst blev det något för många och för långa dagar för en sjuttiplussare, och jag blev småningom ordentligt uttröttad. Men då jag tänker på alternativet…  så har det varit värt besväret.

”Man behöver behövas”. Det är ett gammalt recept på psykiskt välmående. Så i dessa coronatider, med tillhörande restriktioner vad beträffar socialt umgänge, har vi varit lyckligt lottade, hustrun och jag. Vi har inte varit hänvisade till ett halvt påtvingat, passivt sittande i hemmet. Vi har haft uppgifter som tillåtit oss att ”fara till jobbet” alla dagar, för kortare eller längre arbetspass. Vi har inte behövt känna oss avsidestagna. Vårt liv har inte drabbats av desto mer coronabegränsningar, förutom att vi har en del vänner som tills vidare inte vill träffa oss.

Plus och minus för de senaste tolv månaderna visar ett inte så litet plus, då jag ser snävt till den egna familjen. Men vidgar jag synfältet det minsta…  oj, oj, oj! För Finland, och än mer för världen, är minustecknet kolsvart och kilometerlångt!