Leva medan livet finns.

En vän har vandrat vidare. Då en sådan sak händer stämmer det till eftertanke. Vad är det vi först tänker på, vad är det vi mest minns?

Jag minns vår vän för att hon var så glad och positiv. Hon var nyfiken på vad livet hade att bjuda och hon var inte rädd att pröva på nya saker. Hon uttryckte sig ungefär så här: Jag vill leva så att det känns roligt. Jag vet att folk skrattar åt mig, men det bryr jag mig inte om.

Jag beundrar henne för den inställningen. Fastän hon blev allt svagare och sjukare höll hon fast vid den. Hon ville till kyrkan, och hon tog sig dit. Hon gick på kurs, fastän hon nästan inte orkade sitta. Döden stod vid hennes ytterdörr men det fick inte hindra henne. Hon levde fullt ut, så länge livet fanns.

Vår vän, vila nu i frid!

Ännu än mörkare

Fem timmar och femtiotvå minuter. Så länge orkade solen hänga över horisonten idag på vår breddgrad. Alltså, jag tror att det var så, eftersom det står så på Ilmatieteenlaitos’ webbplats. På marknivå i Hankmo har det inte märkts av att någon sol skulle ha varit uppe över huvud taget, så mörkt har det varit. Massiva moln och ett lätt regn har fungerat som en tjock gardin.

TV:nytt gav heller ingen större tröst. Bilderna visade rökspyende industrianläggningar medan man talade om hur mycket utsläppen av växthusgaser ännu ökar i världen, då de i stället borde minska radikalt.

Faktum är nog att vi får glömma 1,5-gradersmålet på klimatuppvärmningen. Det är inte otroligt att också 2 grader för optimistiskt. Vad det sedan leder till är det ingen som vet.

Teoretiskt har jag mellan tio och tjugo år kvar att leva, så för egen del borde jag inte bekymra mig. Men jag har en son, och kanske jag får barnbarn. Och, så snabbt som det nu går framåt (eller neråt) med förändringarna så kommer också jag att få känna på då naturen surnar till och börjar ge igen. Då den börjar kasta tillbaka den skit vi kastat på den. Bara i annan form.

Prisdumpning överallt.

Igår var vi in på varuhuset HongKong. Det har för övrigt köpts upp av ett svenskt företag, Rusta. Och det kommer att byta namn nästa år, sägs det.

Vi var där för att jag behövde ett långt stycke gummikabel. Den produkten var numera avlägsnad ur sortimentet, så där kammade jag noll. Men där fanns amaryllisar till salu och de tilltalade hustrun.

En amaryllis med två blomstänglar för € 5,99. Hur kan det vara möjligt? Hur kan alla led i hanteringen leva och få en vinst på det priset? Jag förmodat att en amaryllislök inte uppnår blomningsstorlek på ett år. Två år, tre? Sedan skall den skördas och levereras till den som driver upp den till blomning. Där skall den planteras i kruka och få ett visst mått av skötsel innan den transporteras ut till butikerna som säljer den till konsumenten. Till priset 5,99, som dessutom innehåller momsen!

Vem är det som betalar för att vi skall få köpa så billigt? Med största sannolikhet är det alla de som har arbetat med blomman innan den kom i butiken. Handeln brukar vara bra på att inte pruta på sin vinst.

Just nu har vi Posti’s lönedumpning för ögonen. Den känns, proteststrejken betyder ingen post i lådan, och sedan ser vi den påverkan som sympatistrejkerna har på hela samhället. Men jag förstår de som strejkar. Dumpningen är satt i system. Den drabbar grupp efter grupp och om inget görs kommer vi till slut att ha ett fattigfinland där ingenting av välfärden återstår. Svältlöner stryper konsumtionen, vilket ger större arbetslöshet, som slukar understödspengar så länge det finns resurser. Pengar som sedan inte finns då minimala löner bara ger minimala skatteintäkter.

Tilltron till kapitalism och marknadsekonomi har hittills varit total. Här står vi nu med förvåningens finger i häpnadens mun, hur kunde det bli så här?

Nu börjar så sakta ett nytt tankefrö gro: Har marknadsekonomin kommit till vägs ände?

Det är oviktigt att bli frälst!

Människors lika värde är viktigare än att folk kommer till tro på Jesus och blir frälsta.

Det här ställningstagande kommer från en präst i Svenska Kyrkan! Hon heter Sara Waldenfors och hon uttalade sig i egenskap av taleskvinna för kyrkolivsutskottet vid det svenska kyrkomötet.

Det som stör utskottet är Alpha och dess äktenskapssyn. För i botten finns en traditionell äktenskapssyn även om den inte torgförs. Alphas vision är, som jag förstår den, evangelisk och ekumenisk. Alphas material används i hela kristenheten. Man försöker undvika att ta upp frågor som vållar stridigheter och koncentrerar sig på kärnan, tron på Jesus Kristus. Det går inte hem mer i Svenska Kyrkan, inte då kyrkomötet beslutat att inte stöda Alpha.

Efter detta, kan man mera se Svenska Kyrkan som en kristen kyrka? Personligen svarar jag nej. Den kyrka som degraderar Kristus är inte kristen. Den är något annat, men vad det är vill jag inte ta i min mun!

Detalj från altartavlan i Solf kyrka

Dagens tro på total jämlikhet och demokrati är överdriven, också i världsliga sammanhang. Och att styresskicket i Guds rike skulle vara demokratiskt… det är ju helt taget ur luften. Ordnade Jesus omröstningar i lärjungaskaran om vart de skulle gå och vad han skulle predika?

De här föreställningarna om total jämlikhet har eventuellt sin rot i Galaterbrevet 3:28: Här är inte jude eller grek, inte slav eller fri, inte man eller kvinna: alla är ni ett i Jesus Kristus. Jag har en aning om att befattningshavare i Svenska Kyrkan har använt sig av just det här bibelstället också tidigare. Det man blundar för är att här är det fråga om de troende kristnas gemenskap.

Vad anbelangar jämlikheten i himlen är det bara att läsa Matteus 5:19 om att vara en av de minsta i himmelriket, och att vara en av de stora. Utgående från det bibelstället ser mitt mänskliga öga inte att prästen Sara skulle få någon speciellt framträdande plats då hon kommer så långt.

Undrens dag!

Man förväntas sova då det är natt, eller hur? Men det gör man inte alla gånger, inte jag, och inte hustrun heller.

Jag vaknade vid fyratiden, och då jag varit vaken en stund blev jag varse att något var förändrat. Och sakta gick det upp för mig: JAG ÄR GLAD! Efter tre och en halv månad i skymning och mörker var jag glad? Vad vill nu det här säga? Har det knäppt till i skallen under sömnen?

Undantagsvis, på en måndag, skulle jag dra Seniorgympan på Amazing Family Gym Replot. Där kom nästa överraskning: Jag var varm! Efter att hela hösten ha känt mig småfrusen var jag nu varm! Min inre värme var plötsligt tillbaka!

På hemvägen var jag till mitt försäkringsbolag LokalTapiola. Jag hade dragit en rejäl rispa på en bil med sonens stora biltrailer och nu gjorde jag skadeanmälan. Förstås hade jag föreställt mig både en självrisk och att förlora bonus på min trafikförsäkring. Ingetdera slog in! Ingen självrisk på trafikförsäkringen, och bonusen fick jag behålla, bara jag nu kör skadefritt i tre år.

Nu är jag trefalt förundrad. Jag är glad, jag är varm, och jag får behålla pengar som jag redan trott vara förlorade. Och allt detta på en och samma dag.

Hur skulle det kunna vara något annat än ett Guds under!?

Här är stigen, vandra på den. (Jesaja 30:21)

 

 

Alltid blir någon glad

Då jag gått genom butikskassan och stod och packade in mina uppköp i kassen, vad hörde jag då? Jo, följande kund som frågade efter havre. Då gick det upp för mig: Solrosfrön åt fåglarna!

I skymningen hade jag fått upp två stycken fågelbord, den lilla tjälen bjöd inte mycket motstånd. Så var det dukat och klart.

Och tydligen var det efterlängtat. Redan idag på morgonen hade vi de första matgästerna på plats: Talltita, talgoxe, blåmes, ett par nötskrikor och en skata. Någon måste ha hållit utkik och meddelat att det var serverat!

Här är en mer exotisk skönhet. Den heter Guardabarranca och är Nicaraguas nationalfågel.

Inte post, inte telefon

I morse fick jag en liten försmak av hur beroende vi är av att tekniken fungerar. Det var bara en liten, liten försmak, men den stämmer till eftertanke.

Jag hade orsak att ringa sjukvårdsrådgivningen. Det fungerade, och jag blev hänvisad till HVC:s akutmottagning. Jag försökte ringa dit, men se, det gick inte. ”Numret är inte i bruk, var god och kolla i katalogen.” Jag försökte ringa kommunens växel, med samma nedslående resultat. Kommunens telefoner var tydligen i något slags motti. Jag fick sätta mig i bilen och uppsöka akuten fysiskt.

Poststrejk, så ingen post skall vi få de kommande två veckorna, minst. Det hotas med att det kan bli fyra. Så kan tydligen telefontrafiken också fallera fastän det är alldeles normalt väder.

Jag tänker vidare. Om detta späds på med att Internet av en eller annan orsak stängs ner en tid, och/eller det blir ett hiskeligt snöoväder som slår ut strömmen? Då finns bara (batteri)radion kvar som informationskanal. Dessutom, om inte FM-sändarna fungerar, utan bara de gammaldags våglängderna med lång räckvidd, då faller en ganska stor del av befolkningen av kärran.

Det vore kanske orsak att höja den egna krisberedskapen. Har jag en radio med mellan- och kortvåg? Finns det mat här hemma för en vecka? Hur räddar vi vad som räddas kan av det som finns i frysen, då den värms upp? Och så vidare.

Det borde planeras, men känns mest som ett overkligt katastrofscenario. Tillsvidare.

Dagens miljögärning

Det här med miljön har hög prioritet för tillfället. Alla uppmanas att bidra med det lilla var och en kan påverka. Vackert så, men hur komma ur inrotade vanor? Vi är vana att klara oss själva, och att inte behöva vänta på någon. Då kan det t.ex. vara svårt att tänka sig att samåka med någon, om man inte skall till och från samma ställe på samma tid.

Men det finns betydligt mindre saker att tänka på. Hos oss har vi den lilla ovanan att ställa in det använda husgerådet i diskmaskinen efter måltiderna. Jag trodde att det skulle bli slut på det då maskinen gick sönder för ett antal år sedan. Men, tro det eller ej, i det skedet hjälpte jag bekanta att flytta från egnahemshuset till en lägenhet. De hade en diskmaskin extra, och den fick jag som tack för hjälpen. Så vi fortsatte att diska maskinellt.

Efter det nyss avnjutna kvällsmålet slog det mig: vart har jag så bråttom om jag inte hinner diska upp efter två personer? Alltså tappade jag upp lite vatten i baljan och skred till verket. Det tog inte alltför många minuter att bespara naturen en tablett maskindiskmedel. Det kan tyckas futtigt, men tänker jag mig att vi kör en maskin varannan dag så blir det ändå 180 tabletter på ett år. Jag vet inte hur många hushåll det finns här i byn, men om alla sparade 180 tabletter i året…  då blev det många tusen giftpiller mindre utsläppta per år i Västerhankmo-området.

Igen, det kan verka ynkligt lite då en gör det. Blir vi många, då är det en helt annan sak! Dessutom, var och en kan tänka som myggan då hon pinkade i havet: 

Alltid gör det något!

Påklädd — nu?

Sundom. Medan seniorgruppen på Amazing Familj Gym jobbade gick min blick ut genom fönstret. På andra sidan vägen fanns en björk som ännu stod fullt påklädd. Den hade ändå gjort ett försök att följa modets växling och lagt sig till med en ny färg: sommarens djupgröna hade bytts till en klädsam nyans av gulbrunt, som dessutom hade lite rimfrost som dekorationer.

Jag förstår björken. Nu har vi årstiden då kläder gör nytta. Nu i hösttiden känns vinden verkligt råkall även om det bara är några få minusgrader.

Då jag körde över Myrgrundsbron balanserade jag rent fysiskt mellan höst och vinter. På insidan låg istäcket obrutet på Södra stadsfjärden, men på utsidan, mot hamnen i Vasklot, var det fortfarande öppet vatten.

Själv känner jag mig inte överdrivet varm. Idag är jag förkyld för sjuttionde (70) dagen i följd. Först hade jag en lång och envis en, och då den visade tecken på att släppa taget fick jag en ny, av annat slag. Så att känna sig hängig, och hänga snor, det börjar bli något av en livsstil för mig.

Allt detta, plus en del saker som har hänt, har gjort att jag tappat den inre värme jag alltid haft. Kanske har den smitit söderut för en längre uppladdning, vad vet jag? I så fall har den tagit modell av några bekanta som gjort just det. Men även om jag hade tid och råd skulle jag inte fly fosterlandet, åtminstone inte just nu.

Jag laddar upp med ved, och får lite värme av den. Sedan kryper jag under täcket i min egen säng. Med lite tur drömmer jag sedan om att sitta bland vackra tropiska blommor, med en söt mango dulce i handen.

Kort sagt, drömmer om Paradiset!

Forntida gruva

Jag försöker läsa Bibeln. Det går ryckigt och i perioder, men sakta framåt. Just nu är jag i Jobs bok, och jag har haft en föreställning om att den är mycket allvarlig och svår att förstå. Visst är det delvis på det viset, men inte allt.

Idag kom jag på en riktig pärla, tycker jag. Det är en poetisk beskrivning av en gruva och gruvdriften. Något som jag vill dela med andra intresserade.

Jag läser helst 1917 års översättning. Den har ett mustigt språk jämfört med den nu påbjudna Bibel 2000, så poesin blir så mycket mer talande:

Silvret har ju sin gruva,

sin fyndort har guldet, som man renar;

järn hämtas upp ur jorden,

och stenar smältas till koppar.

…….

Där spränger man schakt långt under markens bebyggare,

där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot.

……

Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste,

guldmalm hämtar man ock där.

Ja, där bär man hand på hårda stenen;

bergen omvälvas ända från rötterna.

In i klipporna bryter man sig gångar,

där ögat får se allt vad härligt är.

Vattenådror täppas till och hindras att gråta.

Så dragas dolda skatter fram i ljuset.

Jag är riktigt imponerad. Det är en beskrivning som håller än i dag om man enkelt vill berätta om gruvdrift. Och språket sedan. Säg den föreläsare som kan göra om det i vår tid!

Job, kapitel 28.