Rätt till liv?

Det blir inte som det var förr. Det tycks de flesta vara ense om, fastän åsikterna annars går isär om coronakrisen, och dess långtidspåverkan på världen. Det blir inte som förr, det betyder alltså att människorna tror att något nytt skall komma. Då är frågan vem eller vilka som sätter agendan på vad detta nya skall bli.

Corona har dragit rätten till liv nästan till sin spets. Det gäller då specifikt rätten till fysiskt liv. Däremot har jag inte märkt samma engagemang för rätten till livskvalitet. Och för mig står det klart att de båda kolliderar. De ekonomiska realiteterna tillåter inte att båda prioriteras på samma gång, och i nuläget har rätten till fysiskt liv övertaget. Det är önskvärt att vi lever, men likgiltigt hur, huvudsaken att vi överlever. Överlever, det gör man i familjer där man har ångest för hur man får både maten och hyran betald, där det inte finns möjligheter för barnen att ha en hobby som kostar. Överlever gör också de äldre som skall isolera sig hemma, och de som isoleras från sina anhöriga på någon institution, men livskvaliteten är borta.

Rätt till liv. Vem kan beviljas den rätten? Vanligen sätts rätten till liv högst i näromgivningen, i den egna byn, det egna landskapet eller det egna landet. Ju mer avlägset de nödlidande finns desto svalare är vår inställning. Också övriga omständigheter inverkar, ta nu de som sitter fast i al Hol-lägret som extremexempel. De är där för att de deltagit i en blodbesudlad terrororganisation, också finländska medborgare. Vistelsen i lägret riskerar deras liv och hälsa, men det är inte många finländare som talar för att Finland skall ta hem dem. Det är inte politiskt korrekt. De frånkänns, indirekt, rätten till liv.

Rätten till liv tycks också ha samband med förekomsten av ljus. Föda (barn) har ett i mitt tycke symboliskt uttryck på spanska: dar a luz. Det kan ungefärligen bli överlämna till ljuset på svenska. Väl i ljuset ifrågasätter ingen barnets rätt till liv. Däremot, då barnet ligger i livmodermörkret är det si och så med den (rätts)säkerheten. Då kan mamman välja att dra bort barnets rätt till liv.

Ett tankeexperiment från rättviseaspekt: Stäng in, vem det vara må, i ett utrymme utan fönster och lampor. Eftersom individen i fråga befinner sig i totalt mörker kan vi enligt den logiken utan betänkande välja att ta ifrån honom rätten till liv. Hänger ni med? Kan ni köpa upplägget?

Det kan tyckas att dödstalen för corona är förskräckande. Men, det finns en annan dödsorsak här i världen som är tiofalt större, kanske mer. Den är det inte politiskt korrekt att orda om.

Gissa vilken!

 

Jag borde…

Jag borde, eller jag vill — eller så är det lite av varje. Jag lyfte upp mina ögon då jag var ute nu på eftermiddagen, och det jag såg gillade jag inte till alla delar.

Trädgårdsverktygen ligger på stenar under bar himmel. De behöver ett slags litet tak, med tre väggar omkring, för att det skall bli någon ordning. Varför kom det upp just i vår? Våra verktyg har haft sin plats på de där samma stenarna så länge vi bott här, och det är ganska precis 27 år!

De där skrangliga ställningarna som varit tak över den ved jag har haft staplad bakom Lillstugan…  de ser helt enkelt förskräckliga ut och borde rivas. Och jag borde överväga om jag skall ha ved på det stället i fortsättningen.

Jag hade ärende in i hustruns garage, och där är en vedervärdig oreda. NÅGON borde ta itu med den och snygga upp stället. Och då det bara är mitt skräp som skräpar där är det lätt att gissa vem som är NÅGON.

Gräsmattan börjar vara upptorkad vilket betyder att det är möjligt att sjösätta båten. Inget stort projekt, men det skall ha sin tid.

Och vad har jag fått gjort idag? I den kalla nordanvinden blev det inte mycket. Det grova krossgruset som snöröjaren råkat skuffa upp på gräsmattan, det kom bort med hustruns hjälp. Och som hjälpmedel hade vi denna rostiga gamla pjäs, som jag inte ens har något namn på. Den fick vi med huset, och den har också fått vara med oss i alla dessa år.

Här i huset sparas det mesta.

(För) många möjligheter.

En fråga: Varför går människor hellre till en stormarket än till bybutiken? Det vanliga svaret är att i marketen finns det så mycket mer att välja på.

Är det av godo att ha mycket att välja på? Personligen tror jag inte att det är så. Tvärtom, det kan vara både stressande och tidsödande att bestämma sig för en av sju sorters äpplen, eller en av femtielva sorters ost. Det irritationsmomentet finns inte i bybutiken!

Valmöjligheterna i coronatiden är mer obehagliga. Där finns det inga goda alternativ, bara dem som gör ont eller dem som är näst intill katastrof. Naturligtvis är åsikterna delade om vad som hör till vilken kategori. Det är nästan en naturlag, nu då det än så länge inte finns någon sanning som är vetenskapligt hållbar. Då har de alternativa sanningarna hela spelplanen till förfogande, med (o)känt resultat.

Dagens avsnitt i andaktsboken tog upp det här med de val vi har att göra i det dagliga livet. Ett av de tillhörande bibelställena gav en väldig trygghet i valsituationerna. Hur vi än råkar välja så finns det en som håller sitt vakande öga över oss.

Klagovisorna 3 ger oss en fast punkt i en orolig värld: Herrens nåd är det, att det inte är slut med oss, för det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny.  —–  Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.

Den här valmöjligheten finns också nu i coronatiden, då världens beslutsfattare i sin rådlöshet experimenterar med än det ena, och än det andra.

Kortet kan inte läsas.

Dagen började bra med att jag vaknade pigg och full av verksamhetslust. Det tog jag tillvara. Vedklabbar föll sönder i halvannan timme innan hustrun vaknade.

Men som förra flickan sade, man får aldrig vara riktigt glad. Då jag fått frukost och kommit så långt att jag satte minneskortet i kameran var det något som kändes konstigt och ovanligt: det hakade inte fast som det borde, inte heller fjädrade det ut igen. Och kameran konstaterade att minneskortet kan inte läsas.

Min fina Nikon Coolpix 9900S, som jag varit så nöjd med! Är det här slutet för den? Om jag minns rätt köptes den år 2014, så den börjar ha sex år på nacken. Det kan gott tänkas att elektroniken småningom börjar fundera på pension, men ett mekaniskt fel…  det hade jag inte räknat med. Skall nog ta den till fotobutiken för att höra om det är något som är enkelt att åtgärda, men någon dyr reparation kommer inte på fråga. Det är den för gammal för.

Fotograferandets fortsättning i den närmaste framtiden känns oviss. Har man nyss satt 700€ på nya sommardäck köpet man ingen ny kamera. Det blir kanske att söka fram den gamla kameran igen och se om den ännu vill hjälpa mig en tid…

Tillåtet nöje.

Vi har varit ganska ivriga på att hålla oss hemma de senaste veckorna. Ja, då räknar vi inte med våra ”tjänsteresor” till gymmen. Men frånsett dem har vi mest hållit till hemma på gården.

Denna söndagsmorgon drabbades vi ändå av ett ryck. Vi tog bilen och drog ner till båthamnen och kollade läget. Där blåste så kall nordan att vi inte ens steg ur bilen. Vi beslöt att ta oss till ett varmare ställe, och det blev till skogs.

Vi gick längs körvägar både hit och dit och njöt av varierande vyer i skog och vid sjöar. Vi såg till och med is vid två sjöstränder, och det låg några snöfläckar på vägarna.

Det blev ingen överlång vandring, hustruns stegmätare registrerade 6600 steg. Hemma kände vi oss ändå sådär lämpligt duktiga, då vi kommit oss ut. Energianvändningen på förmiddagen kompenserades på eftermiddagen. Då tog jag ett långt solbad i växthuset. 22 grader varmt, vindstilla och ingen risk för farlig UV-strålning.

Det kan inte bli bättre i Finland den 26 april!

 

 

Växandets under.

Jag har sagt det förr, och jag kan upprepa det hur många gånger som helst: Allt som växer berör mig starkt. Kanske är det därför jag inte är över mig förtjust i vintern, för då är det så mycket som inte växer utan bara överlever till nästa vår.

Nu blommar redan videbuskarna, och det kan inte vara många dagar innan sälgen sätter fart. Då syns det direkt hur humlorna har övervintrat. Det är bara att gå till närmaste sälg och lyssna till surret, om det är glest eller om det är tätt och starkt. Har ni tänkt på att antalet humlor och andra pollinerare har en avgörande betydelse för sommarens bär- och fruktskörd.

Vill man ha frukt är det skäl att beskära träden. Det har jag nyss försökt mig på. I teorin vet jag på ett ungefär hur jag borde gå till väga. I praktiken vill det ändå bli så att jag inte betror mig att ta tillräckligt. Jag minns en gång då jag var på kurs och såg på då en trädgårdsmästare gick lös på ett vildvuxet medelålders äppelträd. Både ögonen och munnen blev allt större medan mindre och större grenar föll. Då hon var klar kunde jag inte hålla mun. Jag sade att av det material hon klippt och sågat bort kunde man bygga upp två likadana träd till. Hon bara skrattade och sade att ibland måste det göra ont innan man får ut något gott. En kraftig beskärning är en kris för trädet. Beskärningskrisen får trädet att sätta frukt. Det sker kanske inte det första året, men de följande åren ger skörd. Krisen fungerar alltså som en spark i ändan!

Nu har vi kris i hela världen. Det är många som säger att det inte finns någon väg tillbaka till det vi uppfattat som normalt. Det är bäst vänja sig vid tanken att det här erbjuder oss möjligheter, om vi förmår ställa om vårt invanda tankemönster. Om inget ändå kommer att bli som förr, då glömmer vi Jante, då är det fritt fram för var och en att släppa loss sin kreativitet.

Förr hette det att ”man skall göra som Svensson gör och inte skilja sig från mängden”. Nu blir det nya tider. Gör inte som Svensson gör, och du kan komma på något nytt!

 

 

Högst kuriöst, högst, kuriöst.

Jag är fascinerad av ord. Ord och sammansättningar av ord, som vi använder varje dag, kan vara riktigt intressanta om man försöker tänka sig in i hur de kan ha uppstått. Gamla ord och uttryck har också sin charm, t.ex. detta högst kuriöst.

Högst kuriöst. Just så vill jag beskriva det som nu pågår i världen. För jag tror att det är stora skeenden på gång, mycket större än vi kan ana. Vi ser de olika delhändelserna, men kan eller vill vi försöka koppla ihop dem?

Nu har vi några fenomen framför ögonen, på bordet, som politiker brukar säga: 1 Klimatförändringen, 2 Donald Trump, 3 Brexit, 4 Nationalismen, 5 Coronapandemin, och nu senast 6 Oljeprisets ras under noll.

HUR kunde en tonårsflicka från ett land i periferin få en sådan genomslagskraft i sin skolstrejk för klimatet, att hon blev världskändis, och fick tala till och med i FN?

HUR kan det komma sig att en mytoman och ett diktatorsämne som Donald Trump ännu stöds av det republikanska partiet i USA? Som han bär sig åt borde han ju vara en belastning som partiet tar avstånd ifrån?

HUR gick det till då Englands brexit kom till? Det var nationalistisk stolthet, uppbackad av lögner och skräckpropaganda. Det resulterade i en knapp seger för brexitörerna i folkomröstningen. Jag skall inte ens försöka följa turerna efter omröstningen. Det var ett skamligt skådespel.

HUR kommer det sig att nationalismen nu breder ut sig? Ungern är redan i praktiken en högerdiktatur. Polen är på god väg åt samma håll. Nu då arbetslösheten breder ut sig och väldigt många människor ser misären grina sig i ansiktet är vårt (i sig bristfälliga) demokratiska samhällsskick i fara. Det var i liknande omständigheter Hitler kom till makten.

HUR kunde en epidemi så snabbt stänga ner hela världen? Människoliv blev plötsligt viktigare än pengar. Världsekonomin kom i andra hand. Varför denna helomvändning där vinstintresse och profit åsidosattes för människoliv?

HUR kunde plötsligt oljepriset sjunka under noll? Det har jag svårt att förstå. Om det inte finns avsättning slutar man väl att pumpa upp mer? Men nu har man till och med gett kunderna pengar på köpet för att de tagit emot en oljelast! Det är i princip samma som att jag får en summa pengar då jag tankar bilen!

Då jag gick i folkskolan lärde man inte ut ekvationsräkning, så jag får hålla mig till addition. Försök att plussa ihop allt det här. Jag försöker, men jag vill inte tro på summan jag får.

Den är skrämmande!

Oväntat motstånd

”Det där är enkelt att åtgärda. Då hjulet är borta knackar du några gånger med hammaren så lossnar den och är bara att dra bort.” Så sade bilfixaren, och jag trodde på honom. Därför var det en överraskning att det inte fungerade så som han hade sagt. Men, det där med att det låter för bra att vara sant slog in också idag.

Jag bytte till sommarhjul på hustruns bil. På samma gång skulle jag ta bort det damm från bromsbanden som samlats i bromstrummorna, och för att lyckas med det skulle trummorna bort. Att knacka hjälpte föga så det blev att försöka hitta andra lösningar. Kanske en utdragare… ?

Ett stabilt gammalt gångjärn genomgick en metamorfos. Sedan, liknande en fjärils framträdande ur puppan, kom det ut en enkel utdragare ur det som varit ett gångjärn. Och vips kom bromstrummorna loss och dammet befriades ur sin fångenskap.

Det tycker jag är värt ett Lovad vare Herren!

Det våras i trädgården.

En blek sol lyste genom tunna moln på vår Hankmo-himmel. Som varmast hade vi +10° och då är det obestridligen vår i luften. Det stundar goda tider!

Ett av vårtecknen är bytet till sommardäck under bilarna. Idag fick jag mina däck, men det var lång leveranstid på dem. Jag beställde dem redan veckan före påsk, men först nu fanns de tillgängliga. Fanns det månne en coronafördröjning i leveransen? Men den som väntar på något gott…  nu har jag nya året-runt-däck under bilen.

På sena eftermiddagen gick jag ut i trädgården. Där ser ganska rysligt ut ännu, med all torkad gammal växtlighet från i fjol. Det var hög tid att börja putsa, av två skäl. Den gamla förnan fungerar som isolering. Är den lite tjockare finns is kvar under den och marken är frusen. Där marken hade tinat stack redan topparna av nya skott upp, men så lite att de inte skadades i min framfart.

Vårstädning utomhus är ett tacksamt företag. Det syns så påtagligt att något blivit gjort.

T.ex. på den här lilla plätten växte ringblommor i fjol och alla de torra stjälkarna stod kvar. Nu är den klar att ta emot årets frön eller plantor.

Varför finns det så många papper?

Det finns folk som tror att jag är en mycket ordningsfull person. Jag vet inte varifrån de har fått det, eller, kanske det delvis har någon grund. Men i mycket känns det som att jag sitter på en kulle av kaos.

Jag är helt enkelt inget vidare på att hålla ordning omkring mig. Mitt skrivbord flödar över av papper. Det mesta kunde säkert kastas om jag bara kom mig för att gå igenom högarna. Men lyckligtvis har jag min lilla vrå tillräckligt i skymundan för att bara vara den ena av de endast två som lider av åsynen.

Men, det finns ett men. I hörnvrån på köksbänken har jag en liten låda. Där samlas sådan post som jag vill/behöver spara. Dit hör försändelser från Skatteförvaltningen, och just idag kom det för mig att jag kanske borde deklarera för mitt ”skogsbruk” och för mitt lilla företag, även om inga ekonomiska händelser timat under 2019.

Jag fattade alltså mod och började gräva i lådan, och hittade allt jag behövde. Jag hittade också en hel del jag aldrig kommer att behöva. De äldsta pappren var från 2018! Och hustruns min då jag sade att jag skall städa upp i lådan…  det var nästan så jag anade en liten tår av glädje!

Det finns visst saker som jag är ganska bra på, men dit hör avgjort inte papper!