Den enes död…

Nu är vi med om det Stora Raset. Affärerna tappar i stort sett alla sina kunder och fruktar för sin överlevnad. Större delen av befolkningen håller sig hemma så långt det är möjligt, och konsumerar ett minimum, förutom mat. Det som hamstrades före krisen skall ju ätas upp.

I går var jag in på den lilla butiken i grannbyn. Jag hade ett projekt på gång och behövde fler kapskivor. Och grannbyns butik är enda stället där sådana finns, om jag inte vill rara till Vasa eller Vörå. De har också en hel del annat i sin lilla järnavdelning, överraskande mycket på så liten yta.

Den tiden på dagen som jag var där var det glest mellan kunder, så efter min vana pratade jag lite med personalen. Då kom det genast fram att corona-krisen hade medfört ett uppsving för den butiken. Folk arbetar hemifrån, folk är permitterade, folk vill inte röra sig i samhället mer än absolut nödvändigt. Alltså återupptäcker man bybutiken, är glad att den fortfarande lever och inser att allt som hör till livets nödtorft finns där, på cykelavstånd!

Hoppas att man fortsätter att anlita den också då coronan småningom släpper. Att det blir en ny, god vana. Tänk, att coronaepidemin också kan föra något gott med sig!

Fåglarna sjunger…

Förr i världen var det fattigt både här och där. Det gällde särskilt ute i den steniga skärgården där förutsättningarna att idka jordbruk var väldigt begränsade. Det sägs att en torpare en vår hade sagt: ”Nu då det kommit fåglar i påttarna klarar vi oss nog.” Underförstått, lite vårjakt räddade det ansträngda kosthållet. Den möjligheten finns inte mer, om det inte blir fråga om att ren svält driver folk till olagligheter.

Jag var en sväng till Fadershuset i morse. Jag behövde material till en ny stolpe för min båtvinsch. Den förra stolpen, och vinschen med, rev ”någon” ner med grävmaskin? och förstörde redan förra våren. Och förra sommaren orkade jag inte göra något åt det.

Fåglarna sjöng runt Fadershuset. Sedan gick jag en liten sväng i skogen, för bror Ingmar var där och såg på hur det han röjt upp efter den senaste stormen blev utkört. Och jag var nyfiken på hur han behandlat sitt problem med fallna träd.

Och som sagt, fåglarna sjöng, helt ovetande om människornas rådvillhet i samtiden!

Så blev min CV

Just nu pågår en liten lek på Facebook. Man skall räkna upp tio yrken där man jobbat under livets gång, och ett av dem skall vara bluff. För att räknas måste det vara fråga om betald sysselsättning. Jag blev också frestad att haka på, kanske någon vill fundera på det några ögonblick och så få en stunds vila från det allestädes närvarande corona-pratet.

Jag har bytt jobb ett antal gånger i livet. Det betyder också att jag bytt bransch. Och det märkliga är att jag alltid tyckt att jag bytt upp mig. Alltså var mitt sista jobb mitt allra bästa. Ja, inte lönemässigt, men jag stortrivdes med det, förutom de tillfällen då jag måste upp jättetidigt på morgnarna och jag inte visste om det kvällen före.

Det här är mitt livs CV. Och som sagt, ett av de nämnda jobben är fejk.

Nr 1 : Fiskare

Nr 2 : Vägarbetare

Nr 3 : Skogsarbetare

Nr 4 : Svetsare

Nr 5 : Tryckare

Nr 6 : Gravgårdsarbetare

Nr 7 : Kyrkvaktmästare

Nr 8 : Fastighetsskötare

Nr 9 : Föredragshållare

Nr 10: Trädgårdsplanerare

 

Skyll på mig!

¡Echame la culpa! Den låten har legat länge på YLE Vegas spellista. Varför, kan man undra? Kan det vara så att människor omedvetet önskar att det skulle vara lättare att medge misstag? För det vanliga är ju att förneka tills bevisningen blir övermäktig. Då någon frivilligt vågar säga ”jag är den skyldige”, blir det ofta så att besvärliga knutar människor emellan plötsligt löser sig.

Den här tanken härstammar från min middagslur (!). Den var lång och djup. Då jag slutligen återvände från Fjäderholmarna hade jag en ny, klar tanke i skallen: Skyll på mig, det är mitt fel. Det är jag som rår för att snön hållit sig borta i vinter!

Orsaken som ”uppenbarades” för mig i sömnen var oväntad, udda och galen. Snön hade inte tillräckligt med vedstaplar att falla på! Det var fel, fel, fel av mig att bygga ett vedtak av stommen från det gamla båtskjulet. Nu är den nyare veden uppstaplad där, i skydd för nederbörden, och snön vägrar att falla på plåt. Den skall ha ved!

Visst är det sagolikt? Frånvaron av några kvadratmeter vedstapel i Hankmo orsakade snöbrist i stora delar av Finland!

Är det dags att svänga skutan nu?

Det går för långsamt. Vi insjuknar inte i önskad takt, och därmed ”har epidemin frusit fast”. Orden kommer från Tuija Leino, infektionsepidemiolog vid THL och ansvarig för prognoser. Så i nuläget kan vi, enligt henne, vänta oss att den första vågen av Covid-19 kan ta upp till ett år. Regeringens ”bromsmedicin” har varit oväntat effektiv!

Enligt Tuija Leino vore det optimalt om en smittad själv smittar ner 1,4 andra personer. Men nu smittas högst 1 person, och då tros högst 4 personer av 10 bli smittade under den första vågen av Covid-19. Det är alldeles för lite för att uppnå den s.k. flockimmuniteten, och då lämnar en grogrund för en andra våg, en svårare sådan, då världen öppnas upp igen och folk börjar röra på sig.

Sverige valde en annan väg än det övriga Europa och stängde ner samhället så lite som möjligt. Det var mer än en förståsigpåare som ville trycka dumstruten på Sveriges huvud för den strategin. Det som är intressant att se, så här långt, är att de inte alls råkat så illa ut.

Pensionerade läkaren Michael Luther har sammanställt en tabell av dagsläget över antalet döda i coronainfluensan på 1 miljon invånare:

1. Över 200 döda/miljon invånare: Spanien 234, Italien 230, San Marino 884.
   80-100 döda/miljon: Frankrike 83, Belgien 99
   3. 60-79 döda/miljon: Schweitz 66, Holland 78
   4. 40-59 döda/ miljon: Luxemburg 48, Storbritannien 43
   5. 20-39 döda/miljon: Portugal 20, Irland 20, Danmark 24, Sverige 30
   6. <20 döda per miljon: Österrike 19, Tyskland 13, Norge 10, Finland 4, Grekland 5, Island 12, Cypern 8, Polen 2, Estland 9, Lettland 3, Litauen 0,5, Serbien 4, Kroatien 2, Slovenien 10, Ungern 3, Bosnien-Herzegovina 5, Nord Makedonien 5, Montenegro 3, Albanien 6, Malta 0, Färöarna 0.

Som man kan se av de här siffrorna ligger inte Sverige särskilt högt med antal döda, de facto i samma grupp som Danmark, som stängt ner riktigt hårt ( så som också Finland gjort).

Med ovannämnda för ögonen, är det inte dags att lätta på restriktionerna, nu genast. Människor blir arbetslösa en masse och ett stort antal skolbarns och –ungdomars studier lider svårt. Då företagen tvingats att bromsa upp blir det svårt att få arbetspraktik och/eller sommarjobb. De psykiska påfrestningarna blir stora för alla som berörs, också för deras anhöriga.

Jag såg någonstans att någon ekonomist sagt att det i värsta fall kan bli fråga om 100.000 corona-relaterade konkurser i Finland. Om det scenariot blir verklighet har regeringen ingen möjlighet att hjälpa annat än en liten del. Företagen kommer att falla som dominobrickor vartefter som de inte får in sina fordringar.

Snälla regeringen, öppna upp för att överge den nuvarande strategin. Ni har några få veckor på er att få skutan Finland på ny kurs. Låt oss samlas till Valborg och fira som vi brukar, med glädje och framtidstro.

Alternativet? Vi sparkas ner till förra seklet!

 

 

Livstids garanti!

Jag hade ärende till HVC idag. Där var det ordning, redan i ytterdörren var det stopp. Man ville veta orsaken till besöket, och om jag hade förkylningssymptom. Då jag lämnat den begärda redogörelsen hänvisades jag till Närsjukhusets dörr i andra ändan på byggnadskomplexet.

Jag var på en ultraljudsundersökning. Ett blodkärl innanför ena nyckelbenet hade buktat ut på ett misstänkt sätt. Men efter examineringen fick jag ett lugnande besked. Visserligen serverades det på finska, men i min översättning var det en livstidsgaranti på venen ifråga. Och bättre besked kan man väl inte få.

I ren och skär glädje gick jag till garaget och bytte olja och oljefilter i hustruns bil!

 

Aprilskämt a la -20

Före kl. 12 i går fick vi tio cm snö. Jag såg på den med upphöjt lugn. Varför skulle jag gå ut i snöyran, småningom kommer ju traktorn och tar väck det mesta. Så tänkte jag, men dagen blev kväll och snön låg kvar.

Då jag lät rullgardinen släppa in ljuset i morse låg snötäcket fortfarande obrutet på gården. Jag lyfte upp mina ögon ända till vägen. Den var också oplogad!

”Det är första april”, tänkte jag. ”Det är bara skoj, snöröjarna kommer senast om ett par timmar.” Men, april, april, där lurade jag mig själv. Till sist fick jag inse att om snön skall bort är det bara att starta grötmotorn.

Solen fick röja snön på hankmovägarna. Ekologiskt och bra metod på en liten väg. Men då vi var till Replot-gymmet på kvällen märkte vi att Alskatvägen nog hade plogats. Det var ändå förståeligt, för där var hastigheten höjd till 100 km/h!