Skratt ni para…

Året var 1970. Jag gjorde min plikt som försvarare av fosterlandet i Dragsvik. Där var jag uttagen att specialutbildas till sanitär. En del av utbildningen försiggick på brigadens sjukhus och en dag tilldrog sig detta:

En avsevärd del av patienterna hade samlats i det lilla rökrummet, som verkligen gjorde skäl för namnet. En äldre sköterska, med finska som modersmål, tog sig för att öppna dörren och börja predika om rökningens vådor. Hon möttes av en rungande skrattsalva. Innan hon slängde igen dörren ropade hon inåt rummet: ”Skratt ni para, ni komer no ti tö allihop ännu!”

Då jag tänker på corona-hysterin minns jag det här. Då var det rökandet, nu är det corona som blir orsak till att vi alla dör, ännu. Som om vi inte skulle dö om inte tobak och virus fanns.

Livet är heligt, det håller jag med om. Det är ett dyrbart lån som vi fått av Herren. Men som alla lån skall det lämnas tillbaka, förr eller senare. Då dör vi bort från jordelivet, punkt och slut. Psaltaren 90:10 ger klart besked: Vårt liv varar sjuttio år, eller åttio år om det blir långt; och när det är som bäst är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, liksom flöge vi bort.

Vad jag har förstått är medelåldern på dem som dött på grund av covid-19 någonstans vid 80. Så varför då förfasa sig över det? De har fått ett långt liv, och får kanske avsluta det utan att behöva ligga något år på någon bäddavdelning.

Det här låter visst grymt, men jag har en god grund för min åsikt. Jag satt så många gånger vid min mors säng under hennes sista år. Jag led med henne så många gånger då hon grät och bad mig: ”Ta mig härifrån, ta mig härifrån! Sedan får du göra av mig vad du vill, men ta mig härifrån!

Jag vill aldrig hamna i hennes situation. Men det kommer jag att göra, om jag lever för länge!

Jag börjar få nog!

Hur länge har vi blivit matade med corona-nyheter vid det här laget? Är det omkring två månader? Hur som helst, jag börjar få nog. Vad är de bra för, dessa dagliga rapporter om antalet insjuknade och döda. För att inte tala om alla dessa presskonferenser om corona-smitta och corona-arbetslöshet och corona-permitteringar?

Det finns liksom ingen tid att dra andan och tänka på andra saker om man inte sätter sig i nyhetskarantän och avstår från TV och radio. Har de som sitter på förståndet inte tänkt på att de (grav)allvarligt hamrar in negativa budskap i människornas sinnen? Den sortens aktiviteter är det vi minst behöver just nu.

Hos oss fick vi börja dagen med välgörande massage. Jag var styv i ryggen av gårdagens slit, men efter sonens behandling var jag klar för dagens projekt. Jag fick till stånd en ny ramp till min båtplats! Den gamla var så rutten och lappad att den bara var att skrota.

Nu börjar jag se fram emot sjösättningen. Den kanske blir av nästa vecka, under förutsättningen att gräsmattan inte blir för mjuk.

Kort natt men lång dag

Efter en bekväm dag behövdes inte så mycket sömn. Det gick bra att vakna vid fyratiden, men mindre bra att somna om. Var det arbetslusten som gjorde sig påmind? Det behövdes en stunds eftertanke för att få det bekräftat.

Vi städade gymmet i Replot, från 6.30 – 9.00. Man hinner med rätt mycket städning på den tiden då man är två. Och en söndrig maskin fick lite omvårdnad.

På hemvägen köpte vi en säck cement på Byggmax. Där var det ingen stor rusning. Vad jag kunde se var jag enda kunden. Ingen risk att ådra sig någon smitta där inte.

Dagens projekt blev att plantera den nya vinschstolpen vid min båtplats. Nu hoppas jag att den rotar sig väl tills den tas i användning, förhoppningsvis ganska snart. Redan i kväll var där några ivriga som sjösatte sina båtar och tog sig ut genom isranden som ännu försökte stänga dem inne.

Minsta kräk i kärr och syra nu av solens värma väcks. Det stundar varmare tider!

Det här med dagsform.

Jag är lat, stocklat! Idag har jag haft väldigt svårt att uppbåda någon större energi. Då jag jämför med gårdagen är det en skillnad som mellan ljus och mörker. Då skottade jag glatt snö på dagen, och på kvällen klöv jag ännu ved. Då var jag i en värld som inte finns idag.

Det blev ändå en eftermiddagssväng med bilen, ner till båthamnen. Till min glädje, eller stress, eller båda, stod det klart att nu är det nära till båtsäsongen. Inne vid hamnen låg det fortfarande is, men det var högst 300 meter till öppet vatten. Jag brukar inte ha någon brådska med sjösättningen, men jag har på känn att det kan bli annorlunda i år. Det behövs lite extra förströelse för att kunna lämna verkligheten åt sidan någon stund då och då.

Våren har också fått fäste på landbacken. Idag har vi 8 grader varmt och snön som föll tidigt i morse är nu bortsmält. Fåglarna sjunger på sin vårrepertoar, och på min lilla utflykt såg jag på tre ställen hur isarna höll på att ge sig på insjöarna. Men Sandgropen, ensam, hade ännu ett glänsande vitt lock!

Hustrun har städat skrubbar och där gjorde hon ett loppisfynd, ett sprillans nytt pussel. Ikväll skall vi lägga pussel. Det är träning för hjärnan, att uppfatta färg och form.

I morgon, om jag då är i form, skall det bli andra bullar!

 

En snö-nära dag.

Vi fick en sändning gratisvaror. Den kom igång i går morse, och de sista efterleveranserna pågår ännu. Och eftersom allt är vitt kan man väl kalla det vitvaror, dock icke att förväxlas med kylskåp och liknande.

Redan innan vi ätit frukost såg vi hur koltrastarna kämpade och grävde i den 17 cm tjocka snön. De ville också ha frukost, men deras mat var svåråtkomlig. Därför blev min första åtgärd utomhus att skotta rent under fågelborden.

Vår snöröjare hade föredömligt dragit snön av gårdsplanen redan för kl.6. Jag kunde direkt ta itu med efterarbetet. Efter att jag jobbat i tre pass var jag ikapp. Då var allt nödvändigt avputsat, och en del icke nödvändigt också. På köpet hade jag fått dagens motion och hade inget behov av att klättra på väggar. Det är en aktivitet som en karantänsinstängd dam i Spanien överväger. Hon behöver väl omväxling till simmandet i den egna poolen. Att den spanska solen tagit intryck av skyddsåtgärderna mot corona gör inte tillståndet mer uthärdligt. Solen håller sig nämligen för närvarande med en skyddsdräkt av moln.

Jag gillar inte vintern, men nu inser jag fördelarna med att bo i Finland!

 

 

När har vi framtiden här?

Nu börjar man ser de första funderingarna på framtiden. Alltså tiden efter corona. Idag läste jag vad Ingvar Persson, ledarskribent på Aftonbladet, kan tänka sig för scenario. Han tror att coronahanteringen har öppnat upp för att staterna tar ett fastare tag om rodret. Marknadskrafterna skall inte längre få styra politiken. Vinstintresse är en dålig kompass i kristider.

”Om statens återkomst blir ett av coronapandemins resultat kan vi gissa att somligt annat kommer att försvinna. Det gäller inte minst en av de tankar som kanske starkast har präglat vår tid, nämligen globaliseringen. Tecknen, som Trump och brexit, fanns där innan utbrottet.” Så skriver han, och jag tror att det ligger något i det.

Jag har redan i flera år trott att det ekonomiska system vi haft står vid vägs ände. En ideologi som bygger på ständig tillväxt håller inte hur länge som helst. Och det ser vi om vi öppnar ögonen, hur den hänsynslösa rovdrift på jordens resurser som pågått sedan industrialismen kom igång, håller på att i grunden förstöra livsbetingelserna på vår planet. Det måste komma en förändring, men hur?

Corona-hanteringen har all tydlighet visat att varje stat är sig själv närmast. Det finns inget intresse att hjälpa andra så länge de egna ladorna inte är fulla. Experimentet med det förenade Europa, EU, har misslyckats. Men vågar man ännu på en tid se verkligheten som den är?

Nu ser vi globaliseringens följder. Tillverkningen sker där man betalar det sämsta lönerna. Beställaren kan inte lita på att kvaliteten på det beställda är den överenskomna. Dessutom, i kristider kan man inte ens lita på att leveranserna kommer fram. Så det att ledarskribenten ser möjligheten att en hel del tillverkning tas hem är inte precis av ondo.

Vi har mycket osett, också i den relativt nära framtiden, inte minst politiskt. Vilka krafter kommer att dra nytta av corona-pandemin? Redan tidigare har de extrema högerkrafterna gått framåt i många länder. Det skrämmer mig att se hur det går till i Ungern, som redan håller på att förvandlas till en (halv)diktatur. Polen är på väg åt samma håll. Om nationalstaterna skall stärka sin makt både nationellt och i förhållandet till andra länder, vilka krafter kommer att hålla i taktpinnen? Hur kommer man att tackla de sociala utmaningarna på hemmaplan? Hur kommer man till rätta med brottsligheten, både nationellt och internationellt?

Det finns många frågor, men hittills inga svar.

Nej vet ni vad!

Det kom en glatt budskap i morgonnyheterna: EU-chefen Ursula tycker att vi över 70 skall hållas avskilda från resten av samhället fram till nyår!

Nej huh, huh. Vad är det här för en masshysteri? Hur kan folk plötsligt vara livrädda om någon främmande person råkar komma närmare än ett par meter? Misstänksamhet och irritationer firar triumfer. Alla andra människor är potentiella fiender. Det är budskapet i alla varningar och direktiv som kommer från THL och motsvarande instanser. Varför påminner ingen om att LIVET är ett projekt med 100 % dödlighet?

Då man nu försiktigt börjar tänka på tiden efter corona är det främst ekonomin som är i fokus. Den är förstås viktig, men lika viktigt är att motverka och neutralisera den hjärntvätt befolkningen utsätts för i dagsläget. Nu lär vi oss att alla är min fiende. Den inställningen försvinner inte över en natt. Misstänksamheten kommer att följa oss länge, med allt vad det kan innebära.

Jag följer ibland med en blogg som skrivs av en svensk dam bosatt i Spanien, https://vardagsfunderingar.com/. Jag tar mig friheten att citera ett stycke ur ett av hennes inlägg där hon beskriver sina tankar om att sitta “internerad” p.g.a. coronan:

Vad har vi kvar i livet som gör att det är meningsfullt att leva om vi skall sitta inlåsta. Jag trodde att livet var ett farofyllt projekt, men att det också är det som gör att det är spännande att leva. Just nu är det bara tråååkigt. Och så kommer vi istället att dö på grund av att vi har blivit feta och orörliga under tiden. Inte vet jag vad som är bäst för folk i gemen, men jag vet vad som är bäst för mig. Föredrar definitivt att dö i corona än att leva så här.

Jag undrar hur många som i tysthet tänker som hon? Det är ju inte politiskt korrekt att säga så. Men så mycket vet jag, att här i huset finns två som är av samma åsikt. Vi är i den ålder då vi inte förväntas leva så länge till. Varför skall man då försöka hålla oss vid liv genom att stänga in oss?

Vi vill leva medan vi lever. Att leva är inte att sitta hemma i självvald (?) isolering och vänta på döden. Det är bara att överleva. Den trevliga lilla följdfrågan är sedan: Till vilken nytta?

Genomfart i tre kommuner

Lördag. Men då fredagen var helgdag råkade vårt schema ut för en dags förskjutning. Fredagens ”arbetsresa” till Sundom fick vi istället göra idag. Gymmet skulle städas och desinficeras.

Men vi ville också roa oss lite. Så efter jobbet for vi runt och petade ner kort med påskhälsningar i några vänners postlådor. Den lilla trippen förde oss genom delar av tre kommuner. Två av mottagarna råkade vara ute på gården, så då fick vi en pratstund genom bilfönstret. Det kändes betydligt bättre att få träffas en stund öga mot öga än att bara ringa ett samtal.

Det kunde vi se på vår resa, att påskgummorna, som annars hör påsklördagen till, de lyste med sin frånvaro. Det är en hel del barn som gick miste om den efterlängtade godisskörden, och många vuxna missade glädjen att se barnens utstyrsel.

Vi lämnade inga kort i grannbyn. Där fanns en lockande möjlighet att köpa svamp, direkt från producenten. Näckrosgården sålde kiloslådor med ostronskivling för 20 € lådan. Den svampen har vi inte provat förr, men den påstås vara en läckerhet. Det visar sig hur det är med det innan helgen är slut.

Nu har vi provianterat mat och bränsle, och skalkat luckorna inför morgondagens utlovade ruskväder. Det blir förmodligen en dag då det inte alls är svårt att följa myndigheternas påbud att hålla sig inne.

I morgon bitti får vi hälsa varandra med ett Kristus är uppstånden! GLAD PÅSK!

 

Morgonlänk via postlådor

Den börjar kännas, den här isoleringen från andra människor. Och då är vi ändå lyckligt lottade jämfört med många andra. Vi har möjlighet att sysselsätta oss hemma, och det finns en hel del att välja på. Det finns så mycket som kan och bör fixas nu i vårtiden. Men stackars, stackars dem som är hänvisade till sin lägenhet i ett våningshus.

Nu har vi Långfredagsmorgon och solen skiner från en klar himmel. Det inbjuder till en lång förmiddagspromenad då vi också passar på att droppa påskkort i några postlådor.

Vi har varit vana att träffa människor de flesta dagarna i veckan, men så har det inte varit de senaste tre veckorna. Nu är vi ute tidigt om morgonen på våra gymrundor. Det ju viktigare än någonsin att det är städat och maskiner och handvikter är desinficerade. Det vill vi ha gjort innan eventuellt träningssugna anländer. Men tidpunkten gör att vi känner oss lite isolerade fastän vi fysiskt är på ”tjänsteresor” flera gånger i veckan.

Enligt gammal sed skall man föra ett stillsamt liv på Långfredag. Det har jag tagit fasta på och tillbringat flera timmar i sängen, med en bok som sällskap. Och det var inte vilken bok som helst. Den heter Pestskeppet och beskriver hur snabbt en ny farsot kan sprida sig. Den är från 1976, men medge att den är högaktuell just nu…

Vi vill klara oss.

Från mitt långa liv minns jag en episod då en tonåring fått ett jobb som var nytt och ovant för honom. En lite äldre kamrat ville hjälpa honom att komma igång genom att visa några användbara knep. Kamraten hade inget för sin hjälpsamhet. Han blev avspisad med ett ”behövs inte, jag klarar mig”. Och tonåringens tonfall och minspel sade ännu lite mer, de sade ”stick och försvinn”.

Corona-kalabaliken har fått en och annan att fundera på Finlands självförsörjningsförmåga. Främst har det gällt sjukvårdsmaterial och mediciner. Men också funderingar om säker tillgång till mat har kommit upp. Det är på tiden. Länge har inställningen varit att det bara är att importera det vi behöver. Kan det ens vara ett år sedan som en känd ekonomist, som ofta blir tillfrågad i radion, kom med ett häpnadsväckande ställningstagande: ”Att betala ut jordbruksstöd annanstans än i sydligaste Finland är ungefär lika klokt som att betala folk för att fara runt och bränna bilar”. Det, om något, berättar om bristen på verklighetsförankring bland de s.k. experterna innanför Ring 3!

Det är bara att importera. Enkelt, om två krav uppfylls: 1 Finns det pengar att importera för? 2 Finns det varor att importera? Coronakrisen har varit en välbehövlig ögonöppnare för hur den europeiska sammanhållningen snabbt vittrar sönder då läget blir prekärt. Då går det egna landet först i alla lägen, sak samma vad som efterfrågas. Man tar till exportstopp tills man är helt säker på att de egna behoven är tryggade. Extremexemplet stod fransmännen för då de konfiskerade en sändning munskydd som var på väg från Sverige till Spanien. Frankrike hade en lag som tillät att staten övertog munskydden eftersom de behövdes i Frankrike! Att de var beställda av Spanien, och att behovet där var skriande, det hade ingen betydelse. Fransmännen främst! Nå, de backade sedan Sverige tryckt på och lät transporten fortsätta.

Nu vet vi prioritetsgången vad gäller sjukvårdsartiklar. Jag kan svårligen tänka mig att det skulle fungera humanare om det var brist på mat. Också då skulle själv först vara ledstjärnan. Det som eventuellt blir över för export säljs till högstbjudande, där göre sig fattiglappar inte besvär.

Finland har en självförsörjningsgrad på 80 % i nuläget. I en föränderlig värld borde den fås upp till minst 100, och gärna mer. Nu i klimatförändringens tider kan skörden slå fel på stora områden, var som helst i världen, också i Finland. Det behövs bara en häftig hagelstorm som sår sönder blad och strå. Efter den är det bara att ploga ner det årets gröda.

Vi behöver jordbruk, i hela landet. Jordbruksstöden kostar, visst, men de är värda varenda euro!

Det här blev nu inte helt sammanhängande, men jag hoppas ändå att mitt budskap blev begripligt.