Jorden runt på 80 timmar.

I min ungdom läste jag boken Jorden runt på 80 dagar. Den handlade om en engelsk gentleman som slog vad om att han kunde resa jorden runt på just den tiden, vilket var en fantastisk prestation då handlingen utspelade sig. Han lyckades också i sin föresats, trots alla oväntade svårigheter som mötte honom på färden.

Nu har jag inte låtit underrätta mig om den kortast möjliga restiden för en jordenruntresa. Men helt säkert skulle den inte ta 80 timmar. Jag gissar att den rentav kunde gå att genomföra på 50 timmar, om bara flygtidtabellerna synkar någorlunda bra. Jordklotet har krymp.

Den senaste tiden har en ny resenär gjort entré. Namnet är Covid, Covid-19. Den här hemliga agenten reser gratis och utan pass. Ländernas immigrationsmyndigheter nekar inresa, men har liten makt att sätta bakom förbudet. Det finns så många sätt att nästla sig in, och då avslöjandet kommer är det svårt att begränsa den möjliga skadan. Dessutom har länderna mycket olika sätt och förmåga att ta itu med intrånget.

Vi har vant oss vid att leva i ett globalt sammanhang. Det är snabbt och bekvämt att fara på semesterresor. Arbetsresor behöver inte ta mer än ett dygn eller två om de är väl planerade. Tyvärr gäller samma förutsättningar för allehanda sjukdomsalstrare. Dessa har ännu den fördel som det slutna rum, packat med människor, som flyg, tåg och bussar utgör. Smittan hoppar från person till person i en kedjereaktion.

Covid-19, gemenligen kallat coronavirus, är visst ett besvärligt otyg. De ekonomiska skadorna kan bli stora om det hela utvecklas till en världsomfattande epidemi. Ser man till dödligheten är den ändå förhållandevis låg, bara ca 2 %. Alltså ingen orsak till panik.

Eller som en sjuk gammal kvinna en gång sade: ”Det här är väl inget att hetsa upp sig för, jag skall ju ändå dö någon gång.”

Solen är på stigande.

Dagarna har töjt ut sig. Om vi ligger lite längre på morgnarna nu så får vi sedan skynda oss för att vara uppe före solen. Och på kvällarna går det att vara i skogen fram till kl. 17.30. Vilken skillnad, jämfört med jultiden!

Det är inte bara solen som stiger. Jag tycker att både humöret och arbetslusten har tagit ett skutt uppåt nu, då det Stora Himlaljuset varit synligt flera dagar i rad. Också andra tycks ha vaknat till. Då jag körde över Myrgrundsbron igår på morgonen, på väg till Sundom, satt redan en hel skock med pilkare på isen inom synhåll från vägen. De kan göra det utan att riskera livet, för nu växer isen då det är kalla nätter.

Småningom får jag tänka lite på den kommande växtsäsongen. Närmast är det fjolårets pelargoner som borde planteras om i ny och fräsch jord. En del blomskott finns som snart får rötter, med längtan till jord de också.

Ännu är det länge tills man lägger upp sättpotatisen. Då kan man, om man vill, säga som en gammal kvinna i mina hemtrakter: ”Vi har börjat med vårbruket. I går satte vi upp sättpotatisen!”

Vi har inga potatisar att sätta upp. Dem har vi satt i magen!

Stillestånd

Ibland får man höra förvånande saker. Oftast är det mindre positiva överraskningar, men nu har det positiva hänt. Och de ord som mötte hustrun, i ett sammanhang som bara inträffar en gång per år, lät som så: ”Här har då tiden stått stilla!”

Hustrun var på A-Katsastus och fick sin bil besiktad. Och en besiktningskvinna har säkert en bestämd förhandsuppfattning då hon närmar sig en Nissan Sunny av 1995 år modell. Där skall det sättas tid på att hitta alla rostskadorna. Men då hon gick in under bilen och tog den första titten konstaterade hon att ”här har tiden stått stilla” (underförstått sedan 1995).

Vi hade en enorm tur då vi bytte bil senast. Tänk att få en drygt tjugoårig bil som i princip är utan rost. Den har blivit oljad och oljad och oljad genom åren, och på knepiga ställen har det dessutom kladdats på rikligt med vaselin. T.ex. innanför skärmkanterna sätter man inte fingrarna ostraffat. Efter ett sådant försök tar det tid att få händerna rena igen.

Den förra ägaren har inte heller tagit sin hand från bilen. Om vi får problem som inte fordrar att bilen skall lyftas är det bara att ringa, så kommer han och tar sig en titt. Ligger det inom hans kunnande fixar han felet. Hur många säljare finns det som ger en sådan backup till den nya ägaren? Jag vågar påstå att det är ytterst sällsynt!

Vem mördar vem?

Vem mördar vem — på film? Det dryftas på YLE. Frågan verkar vara intressant, men varför? Har det någon relevans för det som händer i vår fysiska verklighet? Jag betvivlar det, men så har jag inte heller desto större insikter i psykologi.

Vem mördar vem? Det är väldigt nära sanningen att säga att vi snart öppnar den sista gränsbommen och går in i en ny verklighet där alla mördar alla. Nu tror ni att jag har fått fnatt i kontrollrummet, men tänk efter. Vad är det som har hänt omkring oss? Jo, allt slags våld tilltar mer och mer, men det har skett så långsamt att vi har kunnat blunda för det. Men det går inte längre.

Terrorattentaten blir fler och fler, nu senast i Tyskland med totalt elva döda. Skolskjutningarna ökar. Våldsbenägna personer släpper de sista hämningarna och hänger sig åt grova misshandlar, och ibland överlever inte offren. Tonåringar rånar och misshandlar jämnåriga, barn har börjat ägna sig åt samma hantering. Där är det bara frågan om tid, hur länge räcker det innan också de åldergrupperna tar steget till att döda? Man skjuter ner passagerarplan. Stater lönnmördar misshagliga personer på annan stats territorium.

Får jag ännu nämna om det dödande som samhället redan sanktionerar, och det som finns på förslag? Om en flicka i tonåren eller en kvinna som passerat 40 blir gravid är det inte ovanligt att den första fråga hon får på mödrarådgivningen är ”du tänker väl inte behålla barnet”? Hon leds in på tanken att välja abort! Varför? Är då inte vårdpersonalen till för att rädda och bevara liv? Tydligen inte i alla situationer.

Också från en annan synpunkter är det här sanslöst: Antalet aborterade barn per år motsvarar ganska exakt födelseunderskottet här i landet. Det finns så många par som längtar efter att få adoptera ett barn, men det finns nästan inga barn för adoption. De barnen har bildlikt talat kastats på skräphögen, så som man gjorde med icke önskade barn i det gamla Rom!

Det har redan gjorts ett antal framstötar om att legalisera eutanasi. Det betyder att den som begär att få dö lagligen kan få sin vilja realiserad, alltså, bli dödad. Den dag en sådan lag stadfästs har man tagit första steget till att lösa problemet med Finlands överstora andel av åldrande människor. Det är lätt att sätta en diskret hjärntvätt i system. Alla åldringar som behöver samhällelig hjälp av något slag får höra att ”vore det ändå inte bäst för dig att slippa ifrån ensamhet och sjukdom och flytta till himlen”. Hur många orkar stå emot någon längre tid, om budskapet fyller öronen flera gånger i veckan? Och simsalabim, snart är bristen på platser i åldringsvården avskaffad.

Vilken framtid. Döda, eller bli dödad!

Lugnet blev regnstorm.

Härliga söndag! Vi kunde sova länge, vilket inte varit fallet alla morgnar. Och efter morgonmålet, gissa vad vi då gjorde. Jo, vi badade bastu, länge, i lugn och ro. Det kunde vi unna oss eftersom vi inte hade någon förmiddagsgudstjänst i vår kyrka.

Och det bara fortsatte, det goda. Vi var bjudna på lunch till en kär släkting, och det blev en både lång och smakrik upplevelse som drog ut till efter mörkrets inbrott. Där satt vi framför brasan och pratade medan regnet smattrade på taket och vindbyarna tog nappatag med huset.

Då jag skriver detta, kl. 21, blåser det 21 m/s på Valsörarna och havsvattnet står på + 100 i Vasa. Hemma hos oss visar termometern + 6°. Nu är det resterna av stormen Dennis som drar förbi oss, och för bara några dagar sedan var det stormen Kiara som förnöjde vårt land med strömavbrott m.m.

Nu skall vi försöka sova, även om regnet för oljud på taket och vinden viner kring knutarna. Jag hoppas att vädret visar sig från en bättre sida i morgon och på tisdag. Då har jag tänkt motionera både mig själv och motorsågen ute vid Fadershuset.

Åldrande arbetare.

I torsdags dammsög jag hela gymmet i Replot. Det bekom mig inte väl, så i går var jag ganska öm i ryggen. Det fick mig att minnas tiden då jag verkligen hade ont.

Jag försökte olika metoder för att komma till rätta med min onda rygg. Det var olika sorts träningar, fysioterapi, akupunktur, ja, till och med taktil stimulering, men inget hjälpte.

Så kom jag då till fysiatriska polikliniken på Centralsjukhuset och överläkaren där. Han hade ett sätt som påminde om en kompanifältväbel i det militära, men var nog en kunnig läkare. Det som störde mig var hans ordval i den skriftliga beskrivningen av mig: Patienten tillhör kategorin åldrande arbetare…

Åldrande, jag? Det här inträffade innan jag fyllt 55! Det kändes extremt störande att klassas som ”åldrande”. Ja, det var rent ut sagt nedvärderande. Det var då det.

Numera finns ett ord för fenomenet, det heter åldersrasism. Men det begreppet var väl inte uppfunnet ännu strax efter sekelskiftet, då det här begav sig.

Tillbakablick.

Ibland kommer jag mig för att ta säkerhetskopior. En del av det som samlats i datorn kopieras till ett som jag tror säkert ställe. Det kan ju gå så illa att datorn kraschar.

Då jag höll på med det här såg jag mappen med de inlägg jag i tiden skrev på Bloggen.fi, och jag kollade förstås lite vad som rörde sig i mina tankar på den tiden. Det kan enklast sammanfattas med orden Inget är nytt under solen.

Med det nyss hållna kyrkovalet och den accelererande klimatförändringen som åsnebrygga återpublicerar jag ett av inläggen:

 

Fantasier, legender, eller något mer?                                          3.4. 2015

Jag gillar serier. Inte Kalle Anka, men sådana som har något att ge. De kan belysa de mänskliga värderingarna och handlingsmönstren på ett både roligt och kusligt pricksäkert vis. Det är lätt att känna igen sig själv, och andra också, för den delen.

En inte alltför gammal seriestrip om Hagbard Handfaste har fastnat i minnet: Hagbard och Ture har klättrat upp i ett träd och under dem står två arga drakar. Hagbard försöker lugna Ture och säger: ”Var inte orolig. Det finns inga drakar! De är bara mytologiska djur som någon hittat på för att skrämma oss!” Varpå Ture svarar: ”Okej. Men ett av de där mytologiska djuren har mitt ben i sin mun just nu…”

Var inte orolig! Kärnkraften är så supersäker att det är praktiskt taget omöjligt att en olycka kan hända. Three Mile Island, Tjernobyl och Fukushima då? Äsch, glöm det så fort som möjligt, de är nästan myter, inget för upplysta nutidsmänniskor att tänka på!

Var inte orolig! Klimatförändringen finns inte! Den är en myt som hittats på av smarta typer som förtjänar pengar på den. Och det faktum att både Arktis’ isar och glaciärisarna krymper, det skall nog kunna förklaras på andra sätt.

I dag är det Långfredag. I dag dör Jesus på korset. De onda makterna jublar i tron att de vunnit en viktig, kanske avgörande seger. Men det som händer är att han tar straffet för mänsklighetens förbrytelser mot Gud. Men det syns ju inte utåt…

Var inte orolig, säger ondskan. Det där är bara vidskepligt skrock. Det är en gammal myt som kom till innan vetenskapens ljus förintade medeltidens mörker.

Okej. Men ändå har den där myten hela universum i sin hand…

 

 

 

Jag tvivlar.

En av mina farbröder var inte alltid så noga med detaljer. Han hade en finskatalande kompis, och en gång sade denne till min farbror: ”Jag får int i mitt blanka huvu va tu nu för me ljuger!”

Det är inte ovanligt att man gör just så nu för tiden, man slarvar med detaljerna då man lägger ut texten. Det kan ju vara till fördel att lägga till lite, eller dra ifrån, för att den åsikt man förfäktar skall framstå i bästa möjliga dager.

En sak som jag tvivlar på är fixeringen vid att Finland skall bli CO²-neutralt. Ibland tar sig metoderna för att komma dit märkliga former. Nu tänker jag till exempel på att man kör ut ris och stubbar ur skogen och forslar den biomassan till ett kraftverk, som förnybart bränsle. Det verkar väldigt fint att man kan elda med inhemskt miljövänligt ris istället för att frigöra fossilt koldioxid från stenkol. Men jag undrar jag, hur mycket, eller snarare, hur lite vinner man på hanteringen?

En stor skogstraktor plockar ihop riset och kör ut det till väg. Tar man också vara på stubbarna är också en grävmaskin inblandad. Vid vägen möter en stor lastbil som kör riset och stubbarna till kraftverket. Hur mycket dieselolja har förbrukats innan biomassan glider in i pannan?

Det skulle inte förvåna mig om energin ur riset inte ger så mycket mer än den (fossila) energin som den förbrukade dieseloljan innehöll. Om så är, så kommer min matematik fram till detta: Dieseloljans CO² + risets CO²! Om det stämmer, kan slutresultatet av klimatgärningen bli ett nästan dubbelt så stort utsläpp, jämfört med kolförbränning. Låt vara att risets andel småningom sugs upp av ny skog. Räknar man ännu in kostnaden för löner m.m. åt de anställda människorna och maskinerna blir det förmodligen en ren förlustaffär.

Ännu en nackdel: Det ris som tas bort ur skogen multnar inte och bildar ny mylla. Att det händer en gång är ingen katastrof, men kan lätt bli det om det upprepas. Då kommer marken att utarmas, tillväxten att avta, och det blir behov av att gödsla, med konstgödsel. Efter det blir det att fundera på vad som hänt med alla småkrypen i jord och mossa…

Jag tvivlar på att detta är klokt. Det kan t.o.m. sluta illa!

Lycka är att…

Lycka, vad är det? Kan det vara så att lyckan sitter i en viss mängd pengar eller ägodelar? Jag har nämligen hört människor säga att ”då jag uppnått det och det kommer jag att vara lycklig”.

Det där tror jag inte på. I stället behövs att man får upp ögonen för det man redan har. Det tänkte jag på idag medan jag stod och klöv ved. Jag kände mig tillfreds med livet i det ögonblicket, och är man glad och nöjd, då är man väl lycklig. Eller hur?

Knappast skulle alla vara lyckliga över att de har ved att klyva, men jag kan vara det. Jag har ved, och ett hus att värma med veden. Jag delar huset, och livet, med en kär hustru. Vi är någorlunda friska, vi har vänner och vi har meningsfulla sysselsättningar. Hittills har vi haft pengar för mat och kläder och bränsle för bilarna. Vad kan vi mer behöva, som inte skulle orsaka oss extra bekymmer?

Gräshoppor och virus

Spanska sjukan och gräshoppor. Vad kan de båda ha gemensamt? Jo, de har dödat massor av människor, den ena direkt och den andra indirekt. Nu har vi båda på gång igen. Det som förr namngavs som spanska sjukan heter nu coronavirus, låt vara att det inte är exakt samma åkomma.

Jag vet inte om vi skall skatta oss lyckliga att sjukdomen valde att bryta ut i en diktatur. Det är förstås på gott och ont, för i början försökte lokala småpåvar mörka det hela och där förlorades en del tid. Men då allvaret blev uppenbart isolerade man snabbt hela städer. Resandet begränsades hårt, på ett sätt som inte varit möjligt i ett öppet samhälle, om man inte infört undantagstillstånd. Trots det lyckas viruset sprida sig mer och mer. Det här matas vi med i alla nyhetssändningar, och jag är lite förvånad över att folk här tills vidare inte drar sig för att boka resor till exempel till Thailand.

Något som det däremot är ganska tyst om är gräshoppsinvasionen i östra Afrika. Det har troligen undgått de flesta att det här är fråga om en katastrof av bibliska mått. Egyptens gräshoppor, ni vet.

Tills vidare är det Somalia och Kenya som råkat värst ut för skadegörarna. De här odjuren äter allt grönt i sin väg. Människor och boskap ser sin mat försvinna på några minuter då en gräshoppssvärm drar fram.

En svärm, det låter inte så mycket. Men om svärmen täcker 2400 km², och det finns ungefär 150 miljoner gräshoppor per km², då blir det plötsligt nästan ofattbart. Då inser man att de gröna strån som eventuellt blir kvar har haft en enorm tur!

Nu har man tydligen kommit igång med besprutning från flygplan. Men hur gör man det effektivt över så stora ytor? Hur lyckas man finansiera insektgiftet? Och vilka långtidspåverkningar får man efter en så massiv giftspridning?

En svältkatastrof lurar bakom hörnet i Östafrika, kanske följt av en ekologisk giftkatastrof i naturen.