Monokultur(er).

För några år sedan hörde jag om ett besök som någon gjort i en planterad eukalyptusskog i ett sydamerikanskt land. ”Det var både kusligt och skrämmande”, sade berättaren. ”Då du stod stilla och tittade framåt såg du en snörrät rad av träd. Såg du åt sidan var det likadant. Men det värsta var att sedan se snett framåt. Också diagonalt sågs en likadan rak rad av trädstammar!” Är det någon som trycker på Gilla-knappen nu? Nej, det tror jag väl inte.

Hur kan det då vara så, att det som känns avskräckande i en onaturligt tillrättalagd natur upplevs precis tvärtom i våra mänskliga relationer. Här borde alla fungera enligt samma mall. Den som på något sätt faller ur ramen ser man snett på, sak samma vad orsaken är. Det finns nästan inget utrymme kvar för dem som förr i tiden smått nedsättande kallades original. Det uttrycket förstår jag inte heller, om det inte används i positiv bemärkelse. I praktiken är vi alla original. Det bevisas av de biometriska kännetecken som numera finns lagrade i våra pass. Varför i hela världen strävar då de allra flesta efter att vara kopior av någon annan?

Vår konstiga snedväxta amaryllis som gav idén till det här inlägget

Då jag är ute i naturen ser jag inte så mycket på alla de välväxta, fina, raka trädstammarna. Det är i de vildväxta, krokiga och sneda jag ser en märklig skönhet. Det är de som man ser har fått kämpa på sin växtplats. De har kanske stått under ett större träd och ödmjukt måst böja sig till sidan för att få ljus. De segar sig kanske upp ur någon vindpinad bergsskreva. För mig förefaller sådana träd ha betydligt mera liv än de välanpassade som växer i lä bakom berget!

 

Jakten på järnet.

I går kväll hjälpte jag sonen/gymägaren att sätta upp ett korsdrag i Amazing Family Gym Replot. Jag tittade med en svag misstänksamhet på delarna redan då vi lastade av dem utanför dörren. Var det verkligen sant att de varit så här enkelt fästade vid varandra?

Då allt var monterat och sonen provdrog nyheten besannades tyvärr mina misstankar. De skruvade fästena mellan tornen och de överliggande tvärbalkarna var för enkla. Det märktes att konstruktionen svajade lite. Men den lilla olägenheten behövde inte vara svår att åtgärda.

I dag for hustrun och jag glada i hågen till staden Vasa. Bland annat skulle vi skaffa de flatjärn jag behövde för att staga korsdraget. Det visade sig vara svårare än jag trott:

Järnhyllan på Motonet gapade tom. Vi förflyttade oss till K-Järn. Trots sitt namn blev vi utan flatjärn också där. Vi fortsatte till MiniMani. Mjölk och skorpor fanns där, liksom gängstänger som jag inte behövde. Men inget flatjärn.

På hemvägen svängde vi in till TahWa i Stenhaga. Och då nappade det äntligen. Flatjärn fanns i 2-meters längder. ”Vilken dimension önskas?” Sedan försvann försäljaren till de bakre regionerna och återkom, förnöjt leende, med en flatjärnsstång i var hand.

Jag höll på att bli stressad på järnjakten, men nu är delarna tillkapade och borrade. Färg i sprayburkar finns att tillgå. Läget torde vara under kontroll!

Vaknade till en vardag.

Äntligen vardag! För tio år sedan, ja, kanske för tre år sedan, skulle det här ha varit min kommentar den första dagen efter en långhelg. Jag hade nämligen svårt att hållas overksam tre eller fyra dagar i sträck.

I går hade vi annandag jul, och jag kände mig obeskrivligt lat. Här i huset kom vi oss inte för med någonting, så kändes det. Vi behövde inte laga mat, det fanns rester från föregående dag. Vi kom oss inte iväg till kyrkan. Vi kunde ha tagit oss till min svägerska som fyllde år, gratulerat henne och fått en bit av hennes erkänt goda tårta. Men icke!

Lite kroppsrörelse hamnade vi ändå på, för det hade kommit 6 cm snö. Efter att traktorn varit och gjort sitt putsade jag kring gården. Och vedförrådet i yttre farstun var tömt. Där hjälptes vi åt, hustrun och jag, att fylla på det.

Utevistelsen aktiverade oss just så mycket att vi använde en del av kvällen till att spela Alfapet. Där vann jag, för ovanlighetens skull.

Men denna slöhet — eller skall jag kalla den frid — gör mig betänksam. Håller tiden på att tämja mig?

Nu är det i alla fall måndagsfredag, och det finns verksamhetslust tillräckligt!

Framtidens kyrka är här!

Det var en gång ett gammalt Missionshus som stod vid vägkanten i en liten sidoby. Dess glanstid var förbi för länge sedan. Missionsförsamlingen i centrum upplevde det mest som en belastning, även om där pliktskyldigast ordnades en gudstjänst varje sommar. Men så hände undret som fick det gamla Missionshuset att leva upp igen.

Det var byaföreningen i Älvbyarna i Östra Korsholm som stod för pånyttfödelsen. Den löste in huset av Missionsförsamlingen och förvandlade det till Älvkyrkan. Tack vare att det finns många olika slags förmågor i föreningen är det möjligt att hålla samlingar, även gudstjänster, helt i egen regi och tvåspråkigt på svenska och finska. Man reder sig alltså med egna krafter utan att kalla på någon präst. Men om Korsholms församling vill delta, eller ordna något eget där, är man välkommen.

Alla som är engagerade i den evangelisk-lutherska kyrkan här i landet är mycket medvetna om den ekonomiska situationen. Inflödet av skattepengar minskar allt snabbare och många, många församlingar är hårt trängda redan nu. Det talas om hur viktiga frivilligarbetare kommer att bli i framtiden, men hittills har det mest stannat vid ord. Det verkar vara svårt för de anställda i den lutherska kyrkan att släppa kontrollbehovet, vilket är ett måste för att kunna släppa lös frivilliga till något annat än att koka kyrkkaffe och läsa texter i kyrkan. I fall då församlingsaktiva har ordat samlingar i församlingens lokaler, utan medverkan av präst, har det ganska snart blivit så att samlingarna ”kapats” och gjorts till en del av en gudstjänst. Då är en präst närvarande och ordningen är återställd.

Skall den ev.luth. kyrkan i Finland överleva på sikt är det skäl ta modell av Älvkyrkan, och finnas i nära och tillitsfull samverkan med människorna. Det finns redan ett behov. Det visar inte minst det faktum att julbönen i Älvkyrkan samlade över 90 personer, i en liten gudstjänstlokal i en liten sidoby!

Julstämning?

I den tidiga morgonen, medan vi förberedde dagens måltider, sade jag till hustrun att jag aldrig något år känt så lite julstämning som i år. Och hon fick mig att fundera på vad det kan bero på.

Det som kyler ner mina känslor för julen är att den så att säga tas ut i förskott. Jag mår känslomässigt illa av att butikerna fylls med julartiklar med tillhörande julmusik redan i slutet av oktober. Man vill suga på julkaramellen så länge som möjlig för att få så stor vinst som möjligt på julhandeln. Hur tänker man? Varje familj har en viss mängd pengar att spendera på julen. Töms julkassan i november köps ingenting i december. Den enda fördel jag kan se är att det inte blir lika hektiskt veckorna före jul. Det kunde man åtminstone tro, men i praktiken rusar folk omkring i butikerna som om de var sinnesförvirrade. Vet de ens vad de är ute efter i sista stund?

Men min egen julstämning. Den brukar infinna sig med De Vackraste Julsångerna. Dem har jag sjungit med kören två gånger, först i Östermyra och sedan i Kvevlax. Men det var också för tidigt, den lilla stämningen har bleknat bort vid det här laget.

Nigella Blommor och Presenter

Då jag dessutom är så tråkig att jag inte faller i fröjd för tomtar och troll förefaller det vara kört. Det sista hoppet står till eftermiddagens Julbön i kyrkan. Kanske då…

 

Han har växt till sig!

Kvevlax kyrka i söndags.  Henri Aalto var där med sin gitarr. Alltså, en av sina gitarrer. Han är musiker på heltid och så vitt jag förstår spelar han de flesta sorters musik. Jag var bekant med honom redan i mitten av 80-talet men vi har inte haft kontakt sedan dess, utom sporadiskt på FaceBook. Därför blev det ett glatt återseende.

Då det begav sig var han en i ett pojkgäng, fjortisar, som kom till Smedsby församlingsgård och ville spela pingis. Församlingen villkorade deras spel så, att de bara fick vara där om jag var tillsammans med dem. Det fungerade bra, och vi blev goda vänner fastän jag ”tvingade” dem att sitta med på en andakt nästan varje gång. Och jag kom underfund med att de inte kom bara för spelet. Det var också viktigt att få prata med en vuxen.

De var en sex-sju stycken, men jag har bara koll på vad två av dem håller på med idag. För resten kan jag bara hoppas att de har det bra där de befinner sig.

Må hela gänget få en God Jul och ett Lyckosamt Nytt År!

 

Ledig utom tur

Andra vardagen i rad är jag ledig! Det hör inte till vanligheterna, inte orsaken till ledigheten heller. Det är förstås vageln i ögat som fortsätter att bråka. Den har pöst upp mer och mer för varje dag som gått och denna morgon tog jag mig till hälsovården.

Jag hade förhoppningen att man där skulle ta hål på eländet och släppa ut trycket. Så blev det inte. Blev nog bemött med förståelse, men det var för farligt ur infektionssynpunkt med en punktering, sades det. Och jag fick med mig lite ögonsalva hem.

Nu är det bara att vänta på att varkulan spricker av sig själv. Efter det skall jag sätta salvan i ögat 2-3 gånger om dagen i fyra dygn. Så det löser sig, med kroppens förmåga till egenreparation.

Ute har vi en mellandag med halvklar himmel och -4°. Ingen sol, men det är i alla fall blått i de molnfria fälten. Det får vi minnas i snöslasket som väntas till i morgon!

Jag fick på ögat!

 

Vilket lömskt anfall! Det talas om oprovocerade attacker, men detta…  Jag vet inte var eller när, men någonstans fick jag på ögat. Kanske ett trollskott som sköts på för långt håll och därför med pilbanan felberäknad? Och därmed missade skottet grovt och istället för ryggen träffades ögat?

Nog med dramatik. Jag har en vagel i nedre ögonlocket, en djup sådan. Den irriterar inte själva ögat, men ögonlocket och området nedanför är svullet. Ibland småvärker det på nätterna. Det tycks inte vara till någon fördel att ligga ner.

Åkomman beror på att en talgkörtel råkat ut för en bakteriell inflammation och den läker ut av sig själv. Det är bara att ha tålamod och inte bry sig om att utseendet antyder att man varit i slagsmål.

Krånglande printer

Jag tycker inte om då apparater krånglar. Då jag skulle skriva ut det färdiga julbrevet idag hände det igen, denna gång var det printerns tur. Den lämnade helt sonika bort vissa rader av texten!?

Bläckpatronen var bytt för inte SÅ länge sedan. Så vad var det nu fråga om? Efter en stund fick jag en snilleblixt: bläcket är ju vattenlösligt. Om det är något som har torkat…    …kunde det då avhjälpas med lite vatten? Avgjort värt att pröva.

Jag tog bort bläckpatronen för text och med ändan på en tändsticka satte jag två droppar vatten i anslutningen mellan patron och printer. Och under över under, efter en stund fick jag julbrevet utskrivet utan kvalitetsavdrag.

Ibland är problem inte svåra att lösa. Det knepiga är att få idén i rättan tid!

 

Böcker!

Jag har alltid älskat böcker. Nåja, åtminstone sedan jag lärde mig läsa. Och hur det nu är, böckerna tycks älska mig tillbaka. Hur skall jag annars förklara det faktum att vi dras till varandra, böckerna och jag.

Det finns många människor som säger att de inte läser. Möjligen tittar de igenom dagstidningen, men är en artikel lång orkar de inte läsa hela. Är det månne orsaken till att alla tidningar nu för tiden kör med stora bilder för att spara på texten?

Jag tycker uppriktigt synd om dem som inte läser. De vet inte vad de går miste om, men det vet jag. Ingen är ointresserad av världen och det som sker i den. Det finns ingen som inte behöver få sin fantasi stimulerad på de olika sätt som läsning erbjuder. Så, vad är det, vari består de faktorer som håller läslusten borta?

Nu har vi (igen) kommit till den punkt då vi måste rensa ur våra bokhyllor. Vi har försökt sälja dem (böckerna) på bokloppisbord på ett par marknadstillfällen, men alldeles för få har gått åt. Ännu återstår 350 böcker som måste bort! I sinom tid kommer andra att inta deras plats, men det är en annan historia.

En del av utbudet…

Kopierar min statusuppdatering på FaceBook:

STOR UTRENSNING!!!
Vi älskar böcker, men nu finns det för mycket. 350 böcker på svenska, finska, tyska, engelska och t.o.m. några på spanska måste bort.
Kolla att vi är hemma på Lamaslotvägen 240, tel. 050-5964 775. KOM sedan och plocka åt er! Det som inte går åt hamnar i Vestenergys brännugn.