Monokultur(er).

För några år sedan hörde jag om ett besök som någon gjort i en planterad eukalyptusskog i ett sydamerikanskt land. ”Det var både kusligt och skrämmande”, sade berättaren. ”Då du stod stilla och tittade framåt såg du en snörrät rad av träd. Såg du åt sidan var det likadant. Men det värsta var att sedan se snett framåt. Också diagonalt sågs en likadan rak rad av trädstammar!” Är det någon som trycker på Gilla-knappen nu? Nej, det tror jag väl inte.

Hur kan det då vara så, att det som känns avskräckande i en onaturligt tillrättalagd natur upplevs precis tvärtom i våra mänskliga relationer. Här borde alla fungera enligt samma mall. Den som på något sätt faller ur ramen ser man snett på, sak samma vad orsaken är. Det finns nästan inget utrymme kvar för dem som förr i tiden smått nedsättande kallades original. Det uttrycket förstår jag inte heller, om det inte används i positiv bemärkelse. I praktiken är vi alla original. Det bevisas av de biometriska kännetecken som numera finns lagrade i våra pass. Varför i hela världen strävar då de allra flesta efter att vara kopior av någon annan?

Vår konstiga snedväxta amaryllis som gav idén till det här inlägget

Då jag är ute i naturen ser jag inte så mycket på alla de välväxta, fina, raka trädstammarna. Det är i de vildväxta, krokiga och sneda jag ser en märklig skönhet. Det är de som man ser har fått kämpa på sin växtplats. De har kanske stått under ett större träd och ödmjukt måst böja sig till sidan för att få ljus. De segar sig kanske upp ur någon vindpinad bergsskreva. För mig förefaller sådana träd ha betydligt mera liv än de välanpassade som växer i lä bakom berget!