Skenbar frivillighet.

För snart en vecka sedan tog jag upp båten, frivilligt. Vad jag kan minnas har det inte hänt förr. Jag har alltid varit jagad av snö och is innan jag avslutat höstfisket, och därmed båtsäsongen. Så det är inte utan att jag känner mig lite frågande.

Jag tog beslutet i hastigt mod. Jag var ute på fiske en tidig morgon, och jag frös något alldeles otroligt. Detta trots att jag var vinterklädd! Då näten var upptagna gjorde jag ett strandhugg på läsidan av en holme medan jag tog fisken ur näten och rensade den. Då jag sedan steg upp på frambänken för att slänga fiskrenset på strandstenarna halkade jag. Det var så kallt att det slagit rimfrost i båten!

Jag fick en rejäl fångst den morgonen, och egentligen så hade vi redan frysen välfylld. Så jag tänkte: Varför håller jag på och fryser så här? Är jag riktigt klok? Nu tar jag upp båten i lugn och ro, innan det som vanligt blir nästan panik. Och följande dag blev tanke också handling.

Nu sitter jag och lappar nät. Och en fråga irriterar i utkanten av medvetandet: Kom ålderdomen tidigt i höst?

Tänk efter före…?

Av förekommen anledning började jag fundera på om, och i så fall hur långt, det eventuellt finns planer för att möta en (o)väntad kris i landet. De senaste tiderna har man sett en del uppmaningar att gå igenom sin egen krisberedskap ifall elströmmen uteblir några dygn och mobiltelefonerna slocknar på grund av att basstationerna slutar fungera. Nu ser vi också serien ”Nedsläckt land” i TV, och det ger en del tankeställare.

Nu senast hörde jag på ett kristet möte uppmaningen: ”Se till att ni har kontanter hemma. Vilken dag som helst kan det hända att bankkorten slutat fungera, att telefonerna inte fungerar och att internet är borta.” Och den som yttrade detta är en man med stor erfarenhet av att jobba med internationell hjälpverksamhet.

Man börjar undra… trådtelefonin är i det närmaste utrotad här i landet. Var det ett stort misstag, med tanke på hur sårbart mobilnätet är? Vad har de stora teleoperatörerna för beredskap att snabbt få igång mobiltelefonerna igen i en situation då det kanske inte finns el och dataförbindelser av något slag.

Bankerna… har de över huvud taget någon beredskap för en situation där datorerna lagt av? Klarar de av att ge ut kontanter åt sina kunder? Eller är pengarna infrusna på kontona tills datastrulet är uppklarat? En vecka, en månad, eller mer?

De stora handelskedjorna… har någon där tänkt tanken att förflyttas tillbaka till mitten av nittonhundratalet, men utan att ens ha telefoner? Hur gör man för att hålla butikerna öppna, så länge det finns varor i hyllorna? Hur gör man för att få in nya varor då de vanliga beställningsrutinerna är ur räkningen?

Städer och kommuner, särskilt urbana områden… finns det några som helst planer på hur man agerar då människorna sitter och fryser i sina bostäder, utan el, vatten och kanske mat, och utan möjlighet att kommunicera med släktingar och myndigheter? Och paniken kanske börjar sprida sig?

Det var många frågor, och det finns förstås massvis med fler. De dyker upp undan för undan, om det skulle gå så illa att krisen kastar sig över oss. Frågorna finns, men finns det redan svar?

Vi hoppas på det bästa. Men händer det värsta är det inte ur vägen att vara förberedd. Också mentalt.

In natura.

Ibland får till och med pengar nobben. Det skulle man inte kunna tro i dagens samhälle, men så är det. I vissa situationer kan annat vara viktigare än pengar.

För inte så länge sedan fick jag hjälp med en sak där min egen kunskap inte räckte till. Men då jag sedan skulle betala för biståndet, se, då gick det inte. ”Pengar vill jag inte ha, men jag tar gärna abborrar någon gång då du fiskat.” Och visst passade det mig. För pengar har jag inte mycket av, medan jag hela detta år blivit välsignad med rejäla fiskfångster. Och just i dag kunde den hjälpsamma mannen hämta sin lön i form av ett dussin nyfiskade abborrar.

Just nu glider vi in i en ny tidsålder där fler och fler får ont om pengar. Kunde vi då tänka oss att delvis återuppta gamla tiders bytesekonomi? Och få betalningen för gjorda tjänster i form av något behövligt ting som inte finns i det egna hushållet. Eller helt enkelt byta en vara mot en annan?

Jag började det här inlägget med fisk. Då drar jag mig till minnes det min far berättade från sin tonårstid: På hösten tog sig skäriborna med båtar lastade med saltströmming uppför Kyro älv, ända till forsen i Voitby. Där gjorde man bytesaffärer vid kvarnen: saltströmming mot säd. Och kvarnen förvandlade genast säden till mjöl, om så önskades.

Nu är kvarnen borta, och älven bara begränsat segelbar. Men idén om byteshandel finns kvar. Det är bara marknadsplatsen som saknas. Än så länge…

Småsk.

Kyrkokören hade övning igen, det har vi de flesta torsdagskvällar från september fram till påsk. Och om jag får säga det själv så är vi en riktigt hyfsad kör, med alla stämmor besatta. Tror inte att det är många kyrkokörer i svenskfinland som har sex tenorer, för att nämna ett exempel. Men det var inte det jag skulle skriva om.

Då vi kom ut från övningen så småregnade det. En av basarna frågade oss andra: Har ni ”småsk” i ert ordförråd? Nej, det hade vi inte. Men någon gissade att det eventuellt kunde ha samband med vädret. Och jo, småsk är det riktigt fina duggregnet, det som bara är lite tätare än våt dimma. Så ännu fanns det ett för mig obekant svenskt dialektord här i närområdet att lära. (Då det kommer just sådant fint duggregn, småskar det då?)

Jag bytte olja i hustruns bil på eftermiddagen. Då fick jag en annan kunskap uppfriskad, nämligen att Herren har omsorg om klåpare. Åtminstone i vissa fall, och speciellt då det gäller min ringa person. Genast jag rörde bottenproppen kände jag att den var lös. Jag hade alltså glömt att dra till den ordentligt förra gången jag bytte oljan. Hade nog bara skruvat till den med fingrarna och sedan glömt den för något annat. Men undret skedde, att den bara hade gängat upp ½ varv på körda tio tusen km! Så vi slapp eländet med ett motorhaveri, som det lätt kunde ha blivit om proppen fallit bort och oljan runnit ut.

Lovad vare Herren!

Tio års frist?

Det blev en rejäl söndagsmotion det här veckoslutet. Åtminstone med mitt mått mätt. Hustrun och jag gick med på hembygdsföreningens och församlingens evenemang, att gå en sträcka på den del av den gamla kyrkvägen från Kvevlax till Gamla Vasa som hembygdsföreningen tagit fram. Den sträcka vi gick var totalt ungefär 8 km, och det är ganska mycket längre än jag vanligtvis brukar färdas med apostlahästarna.

I skogen firade vi söndagsgudstjänsten. Det gav oss en lång och välbehövlig vila, men det räckte inte för mig. På återvägen började jag känna en viss ömhet i höfterna, särskilt i den högra. Jag hade alltså omedveten om min faktiska förmåga råkat gå över den. Inte så bra.

För tio år sedan fick jag insatt en höftledsprotes på vänstra sidan. Redan då fanns det tydliga förändringar i den högra leden. Så om det nu är leden som börjar illfänas så är det inte helt oväntat. Jag är bara glad för den frist jag fått, att den hållit sig lugn så här länge. Och, i den bästa av världar är det kanske inte leden som oroats. Det kan ju bara vara någon liten muskel där i trakten som blivit lite överansträngd.

I den bästa av världar…

2022-10-08 Jag missade!

I dessa tider borde man ta till vara varje tillfälle till en liten fest. Man kan med lite god vilja fira också sådant som egentligen inte är något att fira. Men då måste man komma ihåg de rätta datumen och årtalen.

Jag kom just på att jag hade haft möjlighet att fira ett tjugoårsjubileum. Den andra oktober år 2002, kl. 8.30 på morgonen, åkte jag ut ur arbetslivet. Tre år av rehabilitering och en operation tog mig inte in igen. Så skall jag fira eller gråta? Nåja, den frågan är inte helt lätt att besvara. Där har jag delad håg.

På det hela taget har jag ändå haft ett rikt liv, de här tjugo åren. Där har jag haft stor hjälp av det beslut jag tog i ett tidigt skede av omställningen i livet: Ta vara på det jag ännu har, medan jag har det! Jag har inte harmats över allt det jag förlorade utan i stället utnyttjat de förmågor jag haft kvar till fullo.

Jag har märkt att Gud kör med långtidsplaner för oss människor. Då är det inte bara fråga om fem eller tio år, de kan sträcka sig mycket längre. Och det syns inte förrän den dag man har en delfacit i hand. Och man bara förvånas.

Som sagt, jag tycker att jag haft ett rikt liv så här långt. Och jag hoppas att jag här och var har kunnat dela med mig lite av min ickemateriella rikedom. Om/då det sker är det inte troligt att man någonsin får reda på det. Oftast är det fråga om så små saker att man inte själv fäster något avseende vid dem. Det som för en själv är en naturlig reaktion, kanske en kul grej, har för andra en stor betydelse. Som exempel kan jag nämna mitt volontärjobb som assistent i en alternativ skola i Nicaragua. Sist och slutligen kunde jag inte göra så mycket där som jag hade hoppats, och det sade jag också åt directoran Mayra den dagen jag slutade. Hon såg mig stadigt i ögonen några ögonblick, och så svarade hon med eftertryck: ” Du har ingen aning om vad du har gjort här!”

Kanske är det bäst så, att man inte vet. Då är det mindre risk att bli stolt och högfärdig.