I dessa tider borde man ta till vara varje tillfälle till en liten fest. Man kan med lite god vilja fira också sådant som egentligen inte är något att fira. Men då måste man komma ihåg de rätta datumen och årtalen.
Jag kom just på att jag hade haft möjlighet att fira ett tjugoårsjubileum. Den andra oktober år 2002, kl. 8.30 på morgonen, åkte jag ut ur arbetslivet. Tre år av rehabilitering och en operation tog mig inte in igen. Så skall jag fira eller gråta? Nåja, den frågan är inte helt lätt att besvara. Där har jag delad håg.
På det hela taget har jag ändå haft ett rikt liv, de här tjugo åren. Där har jag haft stor hjälp av det beslut jag tog i ett tidigt skede av omställningen i livet: Ta vara på det jag ännu har, medan jag har det! Jag har inte harmats över allt det jag förlorade utan i stället utnyttjat de förmågor jag haft kvar till fullo.
Jag har märkt att Gud kör med långtidsplaner för oss människor. Då är det inte bara fråga om fem eller tio år, de kan sträcka sig mycket längre. Och det syns inte förrän den dag man har en delfacit i hand. Och man bara förvånas.
Som sagt, jag tycker att jag haft ett rikt liv så här långt. Och jag hoppas att jag här och var har kunnat dela med mig lite av min ickemateriella rikedom. Om/då det sker är det inte troligt att man någonsin får reda på det. Oftast är det fråga om så små saker att man inte själv fäster något avseende vid dem. Det som för en själv är en naturlig reaktion, kanske en kul grej, har för andra en stor betydelse. Som exempel kan jag nämna mitt volontärjobb som assistent i en alternativ skola i Nicaragua. Sist och slutligen kunde jag inte göra så mycket där som jag hade hoppats, och det sade jag också åt directoran Mayra den dagen jag slutade. Hon såg mig stadigt i ögonen några ögonblick, och så svarade hon med eftertryck: ” Du har ingen aning om vad du har gjort här!”
Kanske är det bäst så, att man inte vet. Då är det mindre risk att bli stolt och högfärdig.
notgubben 